Fotbollen har blivit en dokusåpa

Eller som den före detta Arsenal-managern Arsène Wenger konstaterade för några år sedan: ”Tror man att ju mer man betalar en spelare, desto mer lyder de, så har man fel. Tvärtom: ju mer man betalar, desto mer måste man behandla dem som miljonärer. Man kan inte ge order längre, bara övertala och förklara.

Sommarens underhållande VM-turnering gav mig tillfälligt tillbaka tron på fotbollens magi – trots den lite trista europeiska dominansen.

Bara en dryg månad in i den nya klubbsäsongen har den spirande optimismen mattats av betänkligt. Det beror på att serietabellerna åter en gång ser ut som om de var hämtade ur den gamla Bill Murray-rullen Måndag hela veckan – ni vet, den där filmen där huvudpersonen ständigt vaknar upp till samma dag.

I slutet av september var listan över serieledarna sig sövande lik: Manchester City, Juventus, Barcelona, Bayern München, PSG, PSV … Pengarna styr.

En rapport som släpptes inför säsongstart slog symtomatiskt nog fast att en stor del av de engelska klubbarna i princip inte skulle behöva spela inför publik överhuvudtaget; de skyhöga teveintäkterna och prylförsäljningen gör att det hela går runt i alla fall.

Manchester Uniteds omsättning må ha stigit med 1,5 procent till 590 miljoner pund i fjol (Hbl 2.9), men själv tänker jag hellre på den engelske komikern Karl Pilkington som i veckan i BBC konstaterade att detta med att vara Unitedanhängare i dag är som att ha en sköldpadda som husdjur. ”Jag hade en sköldpadda en gång och de är inte så kul att titta på. Det är inte särskilt underhållande att följa med dem, men man inser att man ändå har en skyldighet att uppvisa ett visst intresse.”

På ESPN i söndags var Alex Shaw mer frank och jämförde José Mourinho med ett fyllo vid stängningsdags som muckar gräl med folk helt i onödan – och åker på en propp.

Efter att ha sett United bli utskåpat av West Ham i helgen känns det som att majoriteten av Unitedfansen lessnat på sin sköldpadda.

Det tål att sägas igen: under sin 26-åriga historia har Premier League blivit en osannolik framgångshistoria och kassako som gjort ett stort antal unga män svinaktigt rika. Samtidigt har makten sakta men säkert flyttats över från klubbar till spelare.

Eller som den före detta Arsenal-managern Arsène Wenger konstaterade för några år sedan: ”Tror man att ju mer man betalar en spelare, desto mer lyder de, så har man fel. Tvärtom: ju mer man betalar, desto mer måste man behandla dem som miljonärer. Man kan inte ge order längre, bara övertala och förklara.”

Det är talande för vår tid att höstens nya bok om Zlatan, skriven av Expressen-journalisten Mats Olsson, fått den blygsamma titeln ”Jag är fotboll”.

Apropå det, förresten: Visste ni att Cristiano Ronaldo har 125 miljoner följare på sociala medier? Inte jag heller. I jämförelse framstår Paul Pogbas trettio miljoner som en blygsam siffra, men för Unitedhierarkin är det sannolikt viktigare att slå vakt om deras gunst än att stötta managern José Mourinho – som ju själv minsann inte brukar vara den som håller sitt ljus under skäppan, och antagligen just därför har växande problem med dagens självmedvetna spelargeneration.

Därför skulle jag lägga en hacka på att det är dokusåpastjärnan Pogba och inte den portugisiske tränaren som på sikt kommer att dra det längre strået i den märkvärdiga maktkampsföljetong som pågått på Old Trafford nu i ett knappt halvår.