Sällskap. Efter skolan tar sig Jesse Nakonkan och Sakariya Jama ofta raka spåret till ungdomsgården i Stensböle i Helsingfors. Där finns kompisar, spel, vuxna att prata med – och en möjlighet att åtminstone ibland vara helt sig själv.
De pojkar som kommer till ungdomsgården i Stensböle i östra Helsingfors vet att folk har olika åsikter om vilka de är och vad de gör – bara för att de är pojkar. Själva vet de att de är unika, att de uppskattar vuxna man kan prata med och att en vän kan förändra hela livet.
En boll flyger in i kinden med ett smack. En kort stund blir det tyst i rummet, som ett andetag. Ett par trettonåriga ögon tittar hastigt efter bollen och viker sedan undan. Därefter är det full fart igen. Det var inte meningen att träffa någon i huvudet, i all synnerhet inte någon som bara är på besök.
Till ungdomsgården i Stensböle i östra Helsingfors kommer både yngre barn och tonåringar. De kommer från andra sidan gatan och grannkvarteren, men också från andra stadsdelar och de vet att de är välkomna.
Jesse Nakonkan, 12, går hellre hit än till allaktivitetscentret Luuppi i Gårdsbacka. Där hänger lite äldre typer, de som går i åttan och nian. Det är stökigare där. Hit har han kommit efter skolan sedan han gick i ettan.
– I Gårdsbacka tigger folk pengar. Här kan man vara helt vanlig, inte för barnslig och inte för vuxen, inte hela tiden spela någon roll. Man får vara hurdan som helst bara man inte gör något illa.
Ingen enhetlig grupp
Just nu är det här vardagsrummet i gott skick. De sista renoveringarna gjordes alldeles nyss. De fluffiga sofforna är fyllda med mjuka kuddar i klara färger, salen med högt i tak och fönster ut mot en skogsbacke är bättre anpassad för sport nu än tidigare. Man kan göra allt som är bra: spela tv-spel, bordtennis, innebandy eller bara hänga. Springa. Man kan få låna ett par boxningshandskar, få en klapp på axeln och en påminnelse: ”Inget pucklande på andra, va’ ...”
Joona Lehtimäki, 17, och Antero Tajasvuo, 15, är nästan förvånade över hur många av deras önskemål och idéer som förverkligades under renoveringen. De vuxna har frågat efter åsikter, och lyssnat noga.
Det är inte helt självklart. Folk har ofta åsikter om vad som är bra för en, om vem och vad man är.
När blir ni irriterade på att folk har åsikter om hur pojkar är? – Mest störs jag av att man har fördomar om oss som grupp. Inte kan man kritisera min skolgång utifrån hur tio andra har det med skolan.
Antero går i ettan i gymnasiet Helsingin yhteislyseo i Gårdsbacka. Joona studerar vid Suomen liikemiesten kauppaopisto för att bli datanom. Exakt vilket yrke eller arbete som väntar vet ingendera, men drömma kan man.
– Någonting med planering, ingenjörsjobb kanske, säger Antero.
Får pojkar vara bra i skolan?
– Om man satsar på skolarbetet får man direkt höra att man är en streber, men jag vill sköta mina studier ordentligt, det är ju min framtid det handlar om, säger Joona. Han har hört kompisar kalla lärare i vissa yrkesskolor för slappa, så att de koncentrerar sig mer på att vara ”bra typer” än på att kräva koncentration på studierna. Det låter inte alls bra.
Antero har bestämt sig för att inte bry sig om vad andra anser om hans satsning på skolarbetet. Det här hänger ihop med frågan om att våga vara den man känner att man är. När man alltså kommit så långt att man börjar ha en aning.
Att offra lite
Problemet är att hantera grupptryck.
– Helt sig själv kan man sällan vara, säger Antero.
Hur syns det?
– Man offrar på något sätt alltid lite av sig själv och den man är. Som att man kanske inte vill dricka på fredagar när andra gör det, men kanske gör det för att man annars känner att man hamnar utanför, säger Joona.
– Om man vill vara ute lite senare än föräldrarna har sagt för att kompisarna ber en stanna en timme till så kanske man går mot sina föräldrars vilja. Då offrar man lite där. Men så finns äkta vänskap. – Med Joona behöver jag inte föreställa någon annan än den jag är. Vi är bästisar och en bra vän förstår vad man vill och respekterar det. Om jag säger att jag måste gå hem så är det okej. Joona ser en utvecklingslinje. – Den där självkänslan måste komma inifrån. När man växer ur det där behovet av att följa ett grupptryck så växer man själv som människa. När man gör det lär man sig också respektera andras val.
Hur tror ni pojkars självkänsla hänger ihop med frågan om utseende? – Kanske så att jag i något skede började äta mer för att inte vara så mager, säger Joona.
Antero tränar på gym. I sällskap med andra pojkar har kroppen inte haft stor betydelse.
– Men om man har haft flicksällskap har det varit annorlunda. Nu tänker jag ändå att om jag inte duger som jag är så är den andra inte värd min vänskap. I något skede var jag ganska rund.
Störde det dig?
– Ja! I högstadiet var jag helt enkelt inte den jag ville vara, men att gymma har hjälpt. Fast jag går inte på gym för att se bättre ut, utan för att det är min hobby och det är roligt att träna och belönande att se resultat.
Hur borde vuxna vara med pojkar som är osäkra på sig själva och kanske olyckliga? – Allmänt pepp är bra. Om man får konstruktiv kritik i stället för skäll så kanske man klarar av att tänka ens lite gott om sig själv, säger Joona.
Rätt ofta framställs pojkar som personer utan förmåga att tala, som en grupp med lätt att ta till knytnävarna vid problem. Är det så? – Våld är ingen lösning!
Svaret kommer simultant, som ur en mun. Check. Två knytnävar mot varandra i luften. Lika själar tänker lika. Vänskap.
Joona säger att det inte är någon idé att slå någon.
– Det är klart att man måste kunna försvara sig själv och sina vänner. De yngre pojkarna, tolv- och trettonåringarna är inte riktigt där ännu. De har så sjukt mycket energi i kroppen och ingenstans att göra av med den. Då blir de grymt arga och aggressiva och slåss. Jag har ju gjort lika själv. Antero lutar sig framåt i stolen. – I den åldern har man inte riktigt
självkänslan på plats heller. Man vill visa att man är en hanne och samtidigt dölja det man egentligen tror att man är. Det hör till på något sätt. Ändå drar våld en bara djupare ner i problemen.
Vuxna råd
När kropp och känsla är i uppror kan svaret finnas bland ungdomsledarna.
– De är vuxna och alla bra på lite olika saker, men man kan prata ordentligt med varenda en av dem, säger Joona.
– Om viktiga saker. Till exempel om flickor, säger Antero. Joona fyller i: – De är ju vuxna och har erfarenhet av mycket så man kan be dem om råd. Jag har fått många goda råd.
Har man tur hittar man en bästa vän.
– Om jag inte hade börjat prata med Joona hade mitt liv säkert sett helt annorlunda ut nu. Om jag skulle hänga med mitt gamla gäng skulle jag ha problem med missbruk och stölder. Säkert skulle jag röka på. I det gänget skulle jag också få passa mig för att inte åka på stryk, riktigt mycket stryk, ibland. Då är jag hellre här. Vi hälsar på varandra, det gamla gänget och jag, men jag hänger inte kvar och det beslutet ångrar jag inte. Och de respekterar det.