Länder ödeläggs, nationer förintas
Jag läser en roman som utkom 1826 men är rykande aktuell. Den är av Mary Shelley (mest känd som författare till Frankenstein) och heter Den sista människan. Den utspelas från 2070 framåt i ett England som blivit republik med den sista tronarvingen – nu greve av Windsor – som ledare för en krets idealister som genom teknologiska framsteg vill göra om England till ett jämlikt paradis. Tungt kroppsarbete ska avskaffas, sjukdom utrotas, jordens grödor växa av sig själva, människor kunna förflytta sig från plats till plats med lekande lätthet.
Men all glad framstegstro kommer på skam. Eller som romanens jagberättare Verney – grevens nära vän – beskriver det med ord som lika gärna kunnat fällas av en modern klimataktivist: “Naturen, vår mor, vår vän, hade vänt ett hotfullt ansikte mot oss. Hon visade tydligt att även om vi fick beskriva hennes lagar och utnyttja hennes synliga krafter, så kunde hon få oss att bäva så fort hon rörde ett finger.” Det börjar med katastrofer på andra sidan jordklotet, jordbävningar, stormar, översvämningar, torka och därav följande hungersnöd. Följden är flyktingströmmar – och pest.
I England följer man oroligt med utvecklingen. “Kan det vara sant, frågade var och en med förundran och skräck, att hela länder ödeläggs, hela nationer förintas, av dessa rubbningar i naturen? ... Luften är förgiftad, och varje människa inandas döden, också de unga och friska, fulla av förhoppningar inför framtiden. ... Ännu hade smittan inte kommit till Västeuropa – kommer det att förbli så?”
Länge är svaret optimistiskt – och aningslöst i sin tro på den egna rasens överlägsenhet: “O, ja – så skall det förbli – landsmän, frukta inte! ... Om av en tillfällighet någon drabbad asiat kommer till oss, kommer pesten att dö med honom, utan att överföras till andra.”
Snart nog blir man klokare. När pesten når England sätts varje medborgares karaktär på prov. Några ger sig hän åt utsvävningar, några ger sig fanatiska religiösa ledare i våld. Laglösa individer plundrar andra, många överger sjuka anhöriga. En och annan visar ändå medmänsklighet. Om en gammal bondkvinna heter det: “Hon gick till de olika marknaderna, och begärde att få mat för dem som var för fattiga att köpa den. Hon fick dem att förstå att vars och ens välbefinnande förutsatte allas gemensamma. Hon ville inte gå med på att trädgårdarna försummades, eller ens att blommorna i stugornas fönster fick sloka av brist på omsorg. Hoppet, sade hon var bättre än något som en läkare kunde skriva ut och allt som kunde uppmuntra de lidande var mer värdefullt än olika mediciner.”
Men läget blir snart apokalyptiskt. Byar töms på mänskligt liv, obegravda lik ligger längs vägarna. London ser inte längre ut som en bebodd stad, gräs skjuter upp på gatorna. Med ett följe på ett par hundra beger sig greven och Verney till kontinenten men där är läget inte bättre: “Tidvattnet ebbade dystert ut ur Venedigs förfallna portgångar och vandaliserade salar. Sjögräs och sjöodjur hade lämnats kvar på den svartnade marmorn, medan den salta dyn vanställde de ojämförliga mästerverk som prydde väggarna och fiskmåsarna flög ut genom de trasiga fönstren.” Verneys kamrater dör en efter en och när han är ensam kvar besluter han sig för att ta sig till Rom. I det längsta hoppas han att det någonstans ska finnas en annan levande själ och i varje stad han passerar sätter han upp hälsningen: “Verney, den siste engelsmannen, har slagit sig ned i Rom. Vän, kom! Jag väntar på dig!” När ingen kommer tar han till slut Homeros och Shakespeares verk under armen, går ombord på en båt och lägger ut.
Romanens budskap är att människor behöver människor. Som den sista människan känner Verney sig som “en monstruös missbildning”: ”Hur skall jag på mänskligt språk kunna uttrycka en smärta som ingen mänsklig varelse utom jag skulle kunna förstå?” Samtidigt snuddar Shelley vid den mycket moderna insikten att naturen inte behöver människor: “Kommer bergen att förbli där de är och vattendragen att fortsätta nedåt mot den stora avgrunden. Kommer tidvattnet att stiga och falla, vindarna att blåsa svalkande genom naturen, de vilda djuren att beta, fåglarna att flyga, när människan – härskaren, ägaren, den som ser och uppfattar och registrerar allt detta – har försvunnit som om hon aldrig funnits till?”