Fin­lands bäs­ta, nej, säms­ta kom­mun

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt -

Nyc­kel­tals­mät­ning, på svens­ka dessvär­re bätt­re känd som bench­mar­king, er­öv­rar allt fler sam­hälls­om­rå­den och ut­gör i dag en vik­tig del av be­sluts­fat­tar­nas var­dag. Följakt­li­gen har även den glo­ba­la tren­den att jäm­fö­ra oli­ka kom­mu­ner, stä­der, land­skap el­ler or­ter med varand­ra land­sti­git hos oss. Det är främst kon­sult­by­rå­er som står för des­sa mät­ning­ar, giss­nings­vis med den bakom­lig­gan­de tan­ken att ska­pa pub­li­ci­tet för det eg­na fö­re­ta­get och där­med loc­ka till sig nya kun­der.

Obe­ro­en­de av vil­ken spe­ci­fik aspekt som rå­kar va­ra un­der lup­pen är me­to­der­na i stort sett iden­tis­ka. Man väl­jer ett an­tal in­di­ka­to­rer, bun­tar ihop dem på nå­got sätt, och rang­ord­nar se­dan slut­re­sul­ta­tet. Vips har man fått en fin för­teck­ning över vin­na­re och för­lo­ra­re. Oli­ka me­di­er är sna­ra att snap­pa upp des­sa re­sul­tat, det är ju så en­kelt att få till stånd en ny­het. I de fall där re­sul­ta­ten pe­kar i önsk­värd rikt­ning bru­kar till ex­em­pel kom­mu­ner­na in­te va­ra se­na med att ba­su­ne­ra ut ny­he­ten.

Så­dan kom­mu­ni­ka­tion har åt­minsto­ne två oli­ka adres­sa­ter. Å ena si­dan vill man i syf­te att loc­ka till ex­em­pel in­flyt­ta­re el­ler in­ve­ste­ring­ar utåt vi­sa att här gör vi väl ifrån oss. Å and­ra si­dan kan re­sul­ta­tet bru­kas till att över­ta­la de eg­na in­vå­nar­na om kom­mu­nens för­träff­lig­het. De som in­te kla­ra­de sig så bra får öd­mjukt stäl­la sig i skam­vrån. El­ler, om de rå­kar be­fin­na sig mitt i rank­ning­en, helt en­kelt klas­sas som trå­ki­ga me­del­måt­tor.

Be­klag­ligt säl­lan hör man kri­tik om vad som verk­li­gen har mätts och hur det verk­li­gen har gjorts. Of­ta stö­ter man på mät­ning­ar där det in­går slent­ri­an­mäs­sigt val­da in­di­ka­to­rer ut­an till­stym­mel­se till ve­ten­skap­lig för­ank­ring. El­ler vad sägs om rank­ning­en av Fin­lands ”mest drag­nings­kraf­ti­ga kom­mun”, som ba­se­rar sig på en­dast tre da­ta: år­lig be­folk­nings­för­änd­ring; an­tal fär­dig­ställ­da lä­gen­he­ter i re­la­tion till folk­mängd; och an­de­len kom­mu­nin­vå­na­re un­der 55 år. Det sy­nes mig va­ra en gans­ka snäv sta­tis­tisk över­sätt­ning av be­grep­pet drag­nings­kraft. I syn­ner­het har jag svårt att för­stå vad den sista av de tre in­di­ka­to­rer­na över hu­vud ta­get har med sa­ken att gö­ra.

Al­ter­na­tivt stö­ter man på en­kät­un­der­sök­ning­ar med allt­för små ur­val som in­te be­skri­ver be­folk­ning­en i stort.

Vad sägs om rank­ning­en av kom­mu­ner­na ba­se­rat på hur nöj­da in­vå­nar­na är med sin kom­muns ser­vice? Trots att man i den se­nas­te ifrå­ga­va­ran­de mät­ning­en frå­gat 14 000 per­so­ner, har man ing­en som helst aning om huruvi­da de som be­mö­dat sig att sva­ra på de tre frå­gor­na mot­sva­rar en kom­muns in­vå­na­re i me­del­tal. An­ta­let sva­ran­de i vis­sa kom­mu­ner kan dess­utom upp­gå till en­dast någ­ra ti­o­tal per­so­ner. På grund av de små ur­va­len och då­lig re­pre­sen­ta­ti­vi­tet blir de år­li­ga va­ri­a­tio­ner­na i för­nöj­sam­het sto­ra, trots att möj­ligt­vis ing­en verk­lig för­änd­ring i ser­vicen har skett.

Vis­sa me­di­er drar dess­utom sin va­na tro­gen kur­vor­na än­nu ra­ka­re. Hur nöjd be­folk­ning­en är med sin kom­muns ser­vice över­sätts ut­an be­tänk­lig­he­ter till hur lyck­li­ga kom­mu­nin­vå­nar­na är! Dy­li­ka mät­ning­ar kan ska­pa helt fel­ak­ti­ga bil­der om hur sa­ker och ting för­hål­ler sig i verk­lig­he­ten. Så näs­ta gång du får syn på att din kom­mun är bäst el­ler sämst på någon­ting var då vak­sam, och läs det finstil­ta.

LIVSMEDELD­IREKTIV Hen­ri­ka Franck tar upp pro­ble­met med fals­ka ny­he­ter, lögn­er och pro­pa­gan­da (I dag-ko­lum­nen HBL 6.7). I det­ta sam­man­hang kan jag in­te lå­ta bli att för­und­ra mig över att EU i si­na livsmedeld­irektiv tving­ar fö­re­ta­gen att de­kla­re­ra upp­gif­ter som in­te stäm­mer och dess­utom att skri­va re­na orim­lig­he­ter i för­pack­ning­ar­nas tex­ter.

Det är frå­ga om de­kla­ra­tio­nen av natri­um, där natri­um i vil­ken form det än fö­re­kom­mer – natri­umkar­bo­nat, natri­um­fos­fat el­ler natri­umglu­ta­mat och så vi­da­re – skall om­räk­nas till kok­sal­tekvi­va­len­ter och de­kla­re­ras som kok­salt. Sålun­da står det ibland på för­pack­ning­ar­na att pro­duk­ten in­ne­hål­ler salt även om så verk­li­gen in­te är fal­let.

Och än­nu mer hor­ri­belt är det med för­kla­ring­en att ”allt salt be­ror på den na­tur­li­ga fö­re­koms­ten av natri­um i pro­duk­ten”. Det är att för­väx­la or­sak och ver­kan! Så­da­na på­stå­en­den och ke­mis­ka kun­ska­per skul­le ge un­der­känt i sko­lan! Men det är EU:s ex­per­ter och vå­ra livs­me­dels­myn­dig­he­ter som har gett upp­hov till des­sa ve­ten­skap­li­ga gro­dor.

Det här är en prin­cip­frå­ga som in­te har så stor prak­tisk be­ty­del­se. Men är in­te prin­ci­per vik­ti­ga? Skall in­te san­ning­en kom­ma i förs­ta rum­met? EU be­ter sig som när kyr­kan en gång i ti­den be­stäm­de att jor­den var platt, fastän den i själ­va ver­ket var och är rund. JAN-ERIK INGVALL Helsing­fors

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.