Luft- och vattenföroreningarna oroar mera

KOLDIOXID I riksdagsvalet 2019 var klimatförändringen nästan det enda tema som hade med miljön att göra. Inget politiskt parti pratade om skadliga utsläpp i luft eller vatten (till exempel tvätt av syntetiska kläder, hudkemikalier eller mediciner). Egentligen är koldioxid i förbränningsgaserna tecken på fullständig förbränning (förbränningsgaserna är koldioxid och vattenånga). Kolmonoxid och många andra giftiga gaser skall man undvika. Många kommuner flaggar för koldioxidneutralitet och företagen köper och säljer utsläppsrättigheter

av koldioxid. Varför glömmer man allt annat, som har med miljövård att göra då man enbart koncentrerar sig på koldioxid?

Jag har försökt uppdatera mina kunskaper om koldioxidproblematiken. Jag köpte bland annat Gösta Pettersons (professor emeritus i biokemi) bok Falskt Alarm (klimatfrågan ur vetenskaplig aspekt). Boken går igenom de olika klimatmodellerna och deras tolkningar. Snabbt förstod jag att det finns en globalpolitisk syn och en vetenskaplig syn på orsakerna till klimatförändringarna, som konstigt nog, betydligt avviker från varandra.

Medierna, och de politiska partierna, refererar allmänt

till IPCC:s (Intergovernmental Panel on Climate Change) ställningstagande. IPCC är en politisk panel med representanter från 195 länder. IPCC:s alarmistiska utvärderingar har fått skeptiska forskare att protestera i organiserad form. År 2003 bildades NIPCC (Nongovernmental International Panel on Climate Change) där tyngdpunkten, enligt NIPCC:s hemsidor, ligger på vetenskap och inte på politik, men som vi vet har de flesta organisationer sponsorer och är utsatta för lobbning, också NIPCC och IPCC.

Jag tror mera på Petterssons kritiska analyser av både NIPCC:s och IPCC:s rapporter och är alltså lugnare beträffande ökningen av koldioxidhalten i luften. Vi får inte glömma att växterna behöver koldioxid. Till exempel koldioxidhalten 500 ppm (= 0,05 procent) ger 20 procent större skördeutbyte än 400 ppm (källa: Jordbruksverket i Sverige, rapport 2007:16). Däremot oroar mig de globala luft- och vattenföroreningarna samt skräp- och avfallsproblemen.

Tack Tom Eklund (HBL Debatt 16.6), Patrik Schroeder (27.6), Rune Lundgren och Lars Silén (4.7) för synpunkter på klimatförändringen.

magister i livsmedelsvetenskaper, ingenjör, merkonom, Tavastehus

Diskussionen om koldioxid är avslutad. Red.

SFP Tommy Westerlund lyfter i sin ledare (HBL 7.7) upp det faktum att allt fler finlandssvenskar ser sig som tvåspråkiga. Det här ser jag att är en väldigt naturlig utveckling i ett samhälle där vi i dag rör oss mycket mer än tidigare.

Det att allt fler identifierar sig som tvåspråkiga innebär inte att behovet av SFP:s intressebevakning när det gäller det svenska i Finland skulle bli mindre viktigt. För tvåspråkiga – oberoende om det

andra språket är finska, engelska, franska, tyska, ryska eller något annat – kan uttryckligen den svenskspråkiga skolan och dagvården och omsorgen vara av exceptionellt stor betydelse.

Westerlund skriver att de finlandssvenska väljarna är allt mer heterogena. Det stämmer att vi är heterogena, men frågan är om vi någonsin varit mera homogena? Linjestriderna inom SFP var större förr och det faktum att allt fler är tvåspråkiga innebär inte automatiskt att det skulle finnas större skillnader i ideologin.

Då det gäller den allmänpolitiska linjen har SFP en mycket långsiktig politik. Vi poängterar ständigt att det alltid ska löna sig att arbeta, finnas goda förutsättningar för företagare och att det ska vara en ekonomiskt och ekologiskt hållbar politik. Det här vill vi att kombineras med ett stort socialt ansvar och satsningar på forskning och utbildning.

Att den här politiken omfattas av en stor del av finländarna kan bekräftas av den positiva respons vi fått då vår partiordförande i sina uttalanden ofta når ut över nyhetströskeln även i finskspråkig medier.

Personligen anser jag att tvåspråkighet inte är ett hot mot finlandssvenskheten. Jag ser det däremot som en möjlighet för tvåspråkigheten. Ju

fler tvåspråkiga som finns inom den statliga apparaten, räddningsväsendet, utbildningssektorn, vården – ja inom samhällets alla hörn – desto bredare palett av kunskap om det finlandsvenska finns att tillgå. Paradoxalt nog kan man säga att för att svenskan i Finland ska må bra krävs det bättre kunskaper i finska.

SFP är och ska vara ett reellt alternativ för alla finländare i framtiden. Det här kan göras utan att ge avkall på arbetet för det svenska och med ett fortsatt idogt arbete för vår långsiktiga politik. SANDRA BERGQVIST vice ordförande, riksdagsledamot, SFP