På tal om hemligheter och lögner
BBC:s senaste skotska miniserie är full av utpressning, penningtvätt och lögner.
DRAMAKOMEDI/MINISERIE
Skuld
★★★☆☆
Fyra delar på Yle TV1 och Yle Arenan, fredagar från 17.7 kl. 21.00. Serien recenserad i sin helhet. Regi: Robert McKillop. Manus: Neil Forsyth. I rollerna: Mark Bonnar, Jamie Sives, Ruth Bradley.
Det är alltid en dålig idé att köra över en annan människa, i synnerhet ifall den stackars saten kastar veven på kuppen.
Särskilt klyftigt är inte heller att låta bli att ringa en ambulans. Och direkt korkat är det att bära in offret i hans lägenhet runt knuten – i hopp om att det ska se ut som om mannen i fråga dött en naturlig död.
Men det är just exakt vad som händer när bröderna McCall, Jake (Jamies Sives) och Max (Mark Bonnar), kör hem från ett bröllop, på sniskan. Och som om inte detta vore nog råkar Jake glömma sin plånbok i offrets lägenhet!
Orsak nog att besöka den förestående minnesstunden och varför inte samtidigt bekanta sig med olycksoffrets systerdotter, Angie (Ruth Bradley), som flugit in från Amerika.
Fast det som ingen berättat för Jake, skivbutiksägaren, är att Angie är en musikälskare av rang. Därför är det inte så konstigt att killen känner sig hugad och vill stifta närmare bekantskap. Idiot.
Svärtat komiskt
Det här är utgångsläget i miniserien Skuld (Guilt), skriven av Neil Forsyth, producerad av gamla goda BBC. Poängen är att det som börjar som en svart komedi, modell Ealingstudion och Ladykillers, snart får mera dramatiska drag, detta samtidigt som överraskningarna duggar tätt.
Inte bara framgår det att den förolyckade mannen har en granne som riggat upp en övervakningskamera. I ett försök att blidka de närmast sörjande går Max, advokat till yrket, in för att anlita en privatdetektiv (Emun Elliott) som är känd för att inte spotta i glaset (och därmed såsa till det).
Bra idé, bortsett från att killen lagt av med spriten och snart börjar ställa för många besvärliga frågor.
Intrikat så det förslår
Vid det laget har den brittiska (läs: skotska) miniserien övergått i något av en dramathriller med inslag av utpressning, penningtvätt och gud vet vad. Ja, plus att alla inblandade ljuger så det står härliga till.
Intrikat, jovars, men sett till det svärtat komiska öppningsavsnittet får man nästan lust att tala om ett stilbrott, en berättarmässig schizofreni.
Men okej, tråkigt är det ju inte. Här finns det flera hundar begravda än på djurkyrkogården och följaktligen är det inte tal om att slänga in handduken innan finalpasset, en förvånansvärt pregnant sak.
Av skådespelarna drar Mark Bonnar, bekant från Morden på Shetlandsöarna, det längsta skrået. Hans skotska accent är så himla tjock att brittiska kritiker insisterade på en översättning även på hemmaplan. Det oaktat lär en uppföljare vara på gång.