Ett klassfoto från 1929
Det finns ett fint foto från 1929 på Paul Dukas, omtyckt kompositionsprofessor vid Pariskonservatoriet, och tretton studenter samlade runt en flygel. Än så länge är de unga och lovande men när vi läser deras namn förstår vi att det är blivande musikhistoria vi tittar på. Vi känner igen flera av de unga männen – Duruflé, Messiaen – men de tre unga kvinnorna på fotot skulle komma att få otroliga karriärer de också. Hör här:
Den enda på vårt foto som tittar in i kameran är Elsa Barraine, armarna är i kors. Samma år orsakar hon en skräll genom att vinna det prestigefyllda kompositionspriset Prix de Rome för sin kantat om Jeanne d’Arc. Pressen gottar sig i liknelsen mellan de båda orädda, stridbara tonåringarna, en i samtiden och en i historien. Priset bestod av en tids betalda studier i Rom vilket för Barraine blev av 1930–33, mitt under den spirande fascismen. Som motreaktion gick hon med i det kommunistiska partiet och under kriget var hon aktiv i motståndsrörelsen. Genom musiken såg hon ytterligare ett sätt att ta ställning, vilket den symfoniska dikten Pogromes och andra symfonin med undertiteln Voina (krig) är exempel på. Fastän hon är i Rom går hennes opera Le roi bossu på Opéra-Comique i flera månader och hennes verk kommer spelas länge av orkestrarna i Paris. Så småningom kom Barraine att göra raketkarriär som radioproducent, skivbolagsdirektör och teaterchef.
Bland alla sobert klädda personer på vårt foto sticker Yvonne Desportes ut i vitt, volanger och smycken. 1931 kommer hon att vinna första pris i konservatoriets kompositionstävling, och året efter slår hon till med att vinna Prix de Rome efter att ha klättrat stadigt på resultatlistan i fyra år. Desportes älskade sin tid i Rom: det ordnades soiréer där hennes musik spelades för det italienska kungahuset och hon skulle också förälska sig i och gifta sig med stipendiaten i skulptur. Ett av verken som tillkom i Rom var baletten Trifaldin, som hon också gjorde om till en orkestersvit som vandrade flera varv i de franska orkestrarnas repertoar under de följande åren. Hon är för övrigt min favorit att föreslå när en ensemble med udda instrumentkombination frågar om repertoarråd: av hennes totalt 491 verk i alla genrer och storlekar (åtta operor! tre symfonier!) finner vi till och med kammarmusik som inkluderar sitar. Desportes spelade även slagverk i Orchestre féminin de Paris, mycket väl medveten om att det ansågs okvinnligt. Senare blev också hennes son professionell slagverkare. För honom skrev hon mängder av slagverksstycken och hennes slagverkskonsert är en av de första i genren.
Claude Arrieu är kanske den av kvinnorna i klassen som spelas mest i dag, särskilt hennes blåskvintett. Kan det bero på att hon bytte namn från Marie-Louise Simon till det mer könsneutrala Claude? Inte så sällan ser man i recensioner hyllningar till monsieur Arrieus verk. När vårt foto tas spelas hon redan regelbundet på Paris scener. Genombrottet sker samma år när hennes orkesterstycke Mascarades spelas på Théâtre de Champs-Elysées, och hon blir snart stammis på Société National de Musiques kammarmusikprogram. 1932 vinner Arrieu Pariskonservatoriets kompositionstävling. Även Arrieu blev radioproducent och är en av pionjärerna inom elektronisk musik. Tack vare den kompetensen samt hennes erfarenhet i att skriva teatermusik och operor blev hon framgångsrik inom radio, TV och film. Hon må vara den enda av de tre som aldrig vann en Prix de Rome som ung, men dock en Prix Italia för bästa radioproduktion 1949.
”Än så länge är de unga och lovande men när vi läser deras namn förstår vi att det är blivande musikhistoria vi tittar på.”