Med var­je språk öpp­nas en dörr till ett an­nat per­spek­tiv på värl­den. Des­sa vid­ga­de vy­er är nå­got som vår tid despe­rat be­hö­ver.

på si­dan 15

Hufvudstadsbladet - - Front Page - Eli­na Pir­ja­tan­ni­e­mi i i dag-ko­lum­nen

”Kom gub­ben, nu far vi ut!” Hun­den ru­sar till yt­ter­dör­ren. Jag ber ho­nom att lug­na ner sig, vil­ket är lön­löst, ef­tersom jag har ytt­rat de ma­gis­ka or­den ”vi” och ”ut”.

Jag ta­lar svens­ka med vår gol­den retri­e­ver. Det finns en na­tur­lig för­kla­ring till det märk­li­ga språkva­let. Vår två­språ­ki­ga fa­milj be­stäm­de en gång i ti­den att hun­dens kom­man­do­språk ska va­ra svens­ka. Där­med kom­mu­ni­ce­rar jag med ho­nom på svens­ka, fast fins­kan är mitt käns­lo­språk. Med bar­nen ta­lar jag fins­ka, med de­ras far svens­ka och vid mid­dags­bor­det väljs språ­ket ut­gå­en­de från en lo­gik som in­te är lätt att åter­ge.

Mi­na språkva­nor är nå­got som jag säl­lan re­flek­te­rar över. By­ten från fins­ka till svens­ka sker näs­tan in­tui­tivt. Så har det in­te all­tid va­rit. Mi­na kun­ska­per i svens­ka är ett re­sul­tat av täm­li­gen hårt ar­be­te. Skol­svens­kan gav en bra grund som stu­di­er­na vid Åbo Aka­de­mi kun­de byg­ga på. Där­till har jag plug­gat svens­ka en hel del på egen hand. Jag har stu­de­rat gram­ma­tik, läst ord­lis­tor och slu­kat i mig svensk­språ­kig lit­te­ra­tur.

Ibland av­un­das jag män­ni­skor som har fått två star­ka språk hem­i­från. De kan ba­ra ana hur svårt det är att ut­ta­la or­det ”Mu­min” så att ing­en mär­ker att du in­te ta­lar ditt mo­ders­mål. (Jag kun­de hit­ta på ota­li­ga and­ra ex­em­pel, men låt oss nöja oss med Mu­m­in­trol­let.) Sam­ti­digt är jag tack­sam över den med­ve­ten­het om språk­li­ga ut­tryck som of­ta kän­ne­teck­nar oss som har va­rit tvung­na att käm­pa för att lä­ra oss ett språk.

In­tres­set för språk är nå­got som jag de­lar med min ge­ne­ra­tion: vi läs­te många språk i sko­lan. Utö­ver mo­ders­må­let stu­de­ra­de vi na­tur­ligt­vis det and­ra in­hems­ka och eng­els­ka, men det var van­ligt att lä­sa än­nu fler språk. Själv har jag plug­gat så­väl frans­ka som tys­ka samt grun­der­na i spans­ka. Dessvär­re är mångsidi­ga språk­stu­di­er in­te så van­li­ga läng­re. Den yng­re ge­ne­ra­tio­nen ver­kar an­se att de kla­rar sig med eng­els­kan. Ing­et ont om eng­els­kan som så­dan, men det bris­tan­de in­tres­set för and­ra språk är sorg­ligt.

Språk­kun­ska­per krä­ver stän­dig trä­ning. Skam­set mås­te jag er­kän­na att min tys­ka, frans­ka och spans­ka har rostat så att jag knappt kan for­mu­le­ra vet­ti­ga me­ning­ar på nå­got av dem. Sär­skilt ir­ri­te­ran­de är det att jag har lå­tit frans­kan för­sva­gas. An­ta­let tim­mar som jag har an­vänt för att knäc­ka dess ko­der är min­sann många. Dess­utom är frans­kan ett så oer­hört vac­kert språk.

Rädd­ning­en i nö­den är den frans­ka agentse­ri­en Le Bu­reau. Di­a­lo­ger­na i den här be­ro­en­de­fram­kal­lan­de se­ri­en har upp­munt­rat mig så pass myc­ket att jag har bör­jat lyss­na på podcasts på frans­ka. Min frans­ka må ha bli­vit då­lig, men grun­der­na finns kvar. Vem vet, kanske jag än­nu dam­mar av gram­ma­tik­bo­ken och bör­jar frä­scha upp kun­ska­per­na sys­te­ma­tiskt.

Språk­kun­ska­per är vik­ti­ga för in­di­vi­der, men li­ka vik­tigt är det för ett sam­häl­le att vär­na om den språk­li­ga mång­fal­den. Med var­je språk öpp­nas en dörr till ett an­nat per­spek­tiv på värl­den. Des­sa vid­ga­de vy­er är nå­got som vår tid despe­rat be­hö­ver. Am­bi­tio­nen be­hö­ver in­te va­ra full­stän­di­ga kun­ska­per. Någ­ra få ord på den an­dres språk sig­na­le­rar re­spekt och en vil­ja att för­stå. Kom­mu­ni­ka­tio­nen blir lät­ta­re ef­ter det, vil­ket språk man än väl­jer.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.