En sund demokrati handlar om att sammanjämka åsikter och att då ha en institution som är starkare än alla andra är farligt.

“Det handlar inte om ifall Sauli Niinistö är en bra typ eller inte. Det handlar om presidenten som institution.”

Ungefär så kommenterar Åboprofessorn Kimmo Grönlund Helsingin Sanomats granskning av hur Sauli Niinistö använder sina maktbefogenheter som president. På ett förtjänstfullt sätt går HS igenom ett antal händelser där presidenten traskat runt i gränsmarkerna till det han får, och ska, göra enligt grundlagen.

Han ska, tillsammans med statsrådet, fatta beslut om utrikes- och säkerhetspolitiken, men inte om EU-politiken eller inrikespolitiken. Ändå kan man anse att han föregripit regeringens beslut både vad gäller hanteringen av coronaepidemin och även EU:s åtgärdspaket som nu ligger på bordet när EUledarna möts på fredag.

I en intervju i MTV på tisdag underströk han själv att han leder utrikes- och säkerhetspolitiken tillsammans med statsrådet och enligt hans tolkning innebär det inte att han ska invänta regeringens beslut för att därefter nicka bifall.

Det är utan tvekan en knepig gränsdragning vi har att göra med. Presidenten har rätt i att EU-politiken är svår att skilja från utrikes- och säkerhetspolitiken. De två är obönhörligen hoptvinnade.

Ett exempel är sanktionerna mot Ryssland som en följd av Krimannekteringen: på en kvällsmiddag kom EU-ledarna överens om att inte ha något med president Putin att göra så länge Krimfrågan var olöst. Dåvarande statsminister Jyrki Katainen var tvungen att fatta ett beslut utan att stämma av med presidenten. Det ledde till att presidenten, i efterhand, meddelade att han tänker fortsätta ha bilateral kontakt med sin ryska kollega – vilket han enligt grundlagen också har rätt till.

De här fallen visar med all önskvärd tydlighet att problemställningen är svår. Det handlar om både politik och juridik. Om principer och ramar som är a och o för en demokratisk rättsstat, men också om ett politiskt ansvar och ledarskap som inte kan skrivas in i någon lag.

Det traditionellt sett så starka finska presidentämbetet skars ner genom en grundlagsändring 2000, och får stå som en markering av att Kekkonenepoken definitivt var över. År 2012 kompletterades reformen med ytterligare en ändring. Niinistö är den första president som innehaft ämbetet efter den senaste ändringen och hans båda mandatperioder kommer att tjäna som prejudikat om hur revirgränserna ska tolkas.

Niinistö är en rasande skicklig politiker, dessutom i grunden jurist, så det är inget tvivel om att han vet exakt vad han gör. Kraft får han av sin popularitet som stundvis tar sig nordkoreanska mått. Men just därför bör han vara uppmärksam på kraften i sina uttalanden. Han är inte vem som helst. Knappast försöker någon täppa till munnen på honom, snarare handlar det om att den maktfördelning som vi tagit steg emot vid varje grundlagsändring inte ska rubbas – risken med Niinistös agerande är att han förlänger och förstärker folkets längtan efter en stark ledare. Det vill vi inte, särskilt inte i en värld med starka auktoritära strömningar.

Det som är viktigt i det här läget, en bit in i andra halvlek för Niinistös del, är att hans maktutövning granskas. Helsingin Sanomat ska därför ha en eloge för att ha tagit upp stafettpinnen – låt vara att få av de cirka 30 intervjuade vågar uttala sig med namn.

Statsminister Sanna Marin (SDP) har också markerat revirgränserna på ett sätt som anstår statsministern, både vid Gullrandasamtalen och genom sitt artiga men tydliga nej tack till presidentens förslag om att inrätta ett särskilt krisorgan (”näve”) för att rådge regeringen vid de undantagsförhållanden som pandemin förde med sig.

Det är också av betydelse att våra forskare vågar ge nyktra analyser. En sund demokrati handlar om att sammanjämka åsikter och att då ha en institution som är starkare än alla andra är farligt.

För som professor Kimmo Grönlund vid Åbo Akademi säger: Efter Niinistö kan det komma en mindre bra typ.