Svenskfinlands stora tapp: 1 800 småbarn

Stora familjer allt ovanligare – enbarnsfamiljerna allt fler

De svenskspråkiga småbarnen i Finland minskade klart under 2010-talet, visar HBL:s granskning.

Antalet svenskspråkiga 0–4-åringar föll med 1 800 under förra decenniet. Det är en minskning med kring 10 procent.

I vissa kommuner är småbarnen över 20 procent färre än för drygt tio år sedan. Helsingfors är ett av undantagen. I huvudstaden är de svenskspråkiga barnen fler än tidigare.

Utvecklingen med de allt färre barnen förklaras av kraftigt sjunkande fruktsamhetstal. De stora familjerna är ovanligare än förr och enbarnsfamiljerna ökar.

– Det är markant. Barnen i barnfamiljerna har blivit färre. Man har talat om att normen är två barn. Det är tveksamt om vi har den kvar, säger Jan Saarela, professor i demografi med statistik vid Åbo Akademi.

Helsingfors drar ifrån som det svenska Finlands småbarnsrikaste stad. Det visar HBL:s utredning över antalet svenskspråkiga barn i åldern 0–4 år i svensk- och tvåspråkiga kommuner i Finland.

Helsingfors försprång ökar för att de svenskspråkiga barnen blir fler i huvudstaden. Gapet till de övriga vidgas ändå mer av att barnen blir färre i övriga kommuner.

I Esbo har de svenskspråkiga småbarnens antal minskat med nästan 350 eller 21 procent under de senaste tio åren. Kyrkslätt och Sibbo står för lika stora eller ännu större procentuella fall.

I hela landet är tappet kring tio procent eller cirka 1800 barn sedan 2010.

Flera orsaker

Den nedåtgående utvecklingen i många av kommunerna är en följd av bland annat mindre föräldraårskullar, mindre familjer, förändrad ekonomi, livsstilsförändringar och utflyttning.

Klart är att barnen blir färre. Men att detaljerat förklara vilka faktorer som starkast påverkar utvecklingen är svårare.

– Det är något som alla demografer försöker reda ut. Men att säga exakt vad utvecklingen beror på, där är vi långt ifrån, säger Jan Saarela, professor i demografi med statistik vid Åbo Akademi.

Saarela beskriver de bakomliggande orsakerna som kommunicerande kärl där faktorer som exempelvis ekonomi och jobb, urbanisering och värderingar påverkar varandra och i förlängningen antalet barn. Då blir det svårt att sätta fingret exakt på de avgörande punkterna.

Det man vet är att fruktsamhetstalet, hur många barn en kvinna föder i genomsnitt, sjönk klart i Finland under 2010-talet, från 1,87 till 1,35. I stället för 1,9 barn räknar man nu att kvinnor föder i snitt 1,3–1,4 barn.

Sedan tidigare vet man att Finland har haft en hög andel kvinnor som är barnlösa. Det som är nytt de senaste åren är att de som har barn har färre barn än tidigare.

– Det är markant. Barnen i barnfamiljerna har blivit färre. Man har talat om att normen är två barn. Det är tveksamt om vi har den kvar, säger Jan Saarela.

Storfamiljerna med tre eller fler barn blir också färre.

”En oväntad trend är att andelen storfamiljer, i synnerhet mödrar med tre eller flera barn, verkar minska och särskilt i Svenskfinland”, skriver forskarna Anna Rotkirch och Venla Berg i den rapport, Svenskspråkigas fruktsamhet i Finland, som de gjorde för tankesmedjan Agenda 2018.

Bland svenskspråkiga sjönk fruktsamhetstalet något mindre än bland de finskspråkiga under förra decenniet, visar samma rapport.

Men också bland de svenskspråkiga dalade fruktsamhetstalet klart, från cirka 1,95 till 1,57 barn mellan åren 2010 och 2018. Barnen blir färre också i det svenskspråkiga Finland. Fruktsamheten för den finskspråkiga befolkningen påverkar också antalet svenskspråkiga barn. Många barn som registreras som svenskspråkiga föds i tvåspråkiga familjer där mamman är finskspråkig.

Antalet barn med svenska som registrerat modersmål påverkas också av hur tvåspråkiga familjer väljer modersmål för sitt barn. Under de senaste decennierna har svenskan varit det klart populärare valet.

Jan Saarela tror inte att utvecklingen med de färre svenskspråkiga barnen kan förklaras av föräldrarnas språkval för sitt barn, där svenskan skulle ha blivit mindre populär.

– Registreringen av barn på svenska har inte blivit mindre populärt, snarare tvärtom.

Färre föräldrar

En orsak till att barnen blir färre är att de åldersgrupper som vanligtvis får barn har krympt på många håll under 2010-talet. De potentiella föräldrarna har blivit färre.

Många lämnar sin uppväxtort för studier och alla väljer inte att återvända till den gamla hemorten efter studierna.

Vinnarna på utvecklingen är framför allt de största städerna och några kommuner i närheten av huvudorterna, som S:t Karins, Korsholm och Jomala.

Flyttrörelsen är en del av den kedja av händelser vars slutresultat har varit färre barn det senaste decenniet.

– Många flyttar efter jobben till större städer. Man vill gärna bo bekvämt och centralt. Bostäderna är dyra och om familjen växer måste man flytta till något större. Då kommer man kanske fram till att ett barn räcker, exemplifierar Jan Saarela.

Orsakssammanhangen är inte alltid så enkla. Antalet barn har minskat också på orter med stabila boendekostnader som inte drabbats av utflyttning. I de fallen kan det vara att urbaniseringen och värderingar som förknippas med den vinner mark överlag. Flyttrörelsen går mot storstäderna men värderingarna flyttar också utåt, mot kranskommuner och glesbygden. Det här är en trend som kan förklara utvecklingen i städer som Esbo, Kyrkslätt, Vanda och Sibbo.

I de här kommunerna har nedgången i fruktsamheten varit kraftig under det förra decenniet. De har ”helsingforsifierats” i snabb takt med mindre familjer som följd. I Helsingfors har familjerna varit mindre redan tidigare.

En förklaring till att barnen blir färre i kommuner som tidigare förknippats med många barn och stora familjer är att föräldragenerationen helt enkelt bytts ut.

– Den nya generationen är uppvuxen i en annan era med andra attityder och premisser, säger Jan Saarela.

Attityderna och premisserna kan sammanfattas i det som kallas för ”samhällsklimat”. Men också ”mikroklimatet”, närmiljön är viktig.

– Den närmaste omgivningen är en väldigt drivande mekanism, att man skaffar barn om kompisen skaffar barn. Eller att man inte skaffar, om inte kompisen gör det, säger Jan Saarela.

Jan Saarela ser ännu inte de färre barnen som ett alarmerande fenomen, särskilt inte i kommuner i tillväxtcentrum som ofta gynnas av inflyttningen. Sista ordet är inte heller sagt om nedgången är temporär eller inte.

– Men om utvecklingen håller i sig är det oroväckande.