Ver­me­ers Mo­na Li­sa un­der lupp

Hon har haft bå­de ögon­fran­sar och ögon­bryn, men ti­dens tand har för­or­sa­kat hårav­fall. Med ny tek­nik har fors­ka­re lärt sig mer om Flic­ka med pär­lör­hänge, Jo­han­nes Ver­me­ers mest gåt­ful­la mål­ning.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - ALBERT EHRNROOTH kul­tur@hbl.fi

Vi vet var­ken vem flic­kan är el­ler vad mål­ning­en ut­tryc­ker. Är hen­nes blick läng­tans­full, led­sen, blyg el­ler kär­leks­full? Är det ett ge­ne­riskt por­trätt el­ler en verk­lig per­son?

Flic­kan tit­tar över vänst­ra ax­eln och fång­ar ome­del­bart be­trak­ta­rens blick. Lju­set fal­ler mjukt över det be­hag­li­ga an­sik­tet vars kon­tu­rer är aning­en sud­di­ga, vil­ket för­stär­ker in­tryc­ket av att hon pre­cis har vänt hu­vu­det. Jo­han­nes Ver­me­er (1632– 1675) har fångat en ögon­blicks­bild. Flic­kans hud är fin och slät, men hon sak­nar ögon­fran­sar och ögon­bry­nen är så ble­ka att de knap­past syns. Hen­nes upp­spär­ra­de ögon är li­te fuk­ti­ga, lik­som hen­nes halv­öpp­na läp­par. Den exotiska hu­vud­bo­na­den täc­ker hå­ret och si­den­ty­get glän­ser i skif­tan­de ny­an­ser av gult och blått. Ett yt­ter­li­ga­re blick­fång är det ovan­ligt sto­ra pär­lör­häng­et flic­kan bär.

Ver­me­ers tjäns­te­flic­ka

Det sti­li­ga stads­pa­lat­set Mau­rits­hu­is i Haag är ett ut­märkt ex­em­pel på hol­ländsk klas­si­cism och se­dan 200 år ett av lan­dets för­näms­ta konst­mu­se­er. I mu­se­ets kung­li­ga sam­ling­ar av ne­der­ländskt må­le­ri in­går världs­be­röm­da verk som Rem­brand­ts grup­por­trätt Dok­tor Ni­co­laes Tulps ana­to­mi­lek­tion, Pau­lus Pot­ters gi­gan­tis­ka Tju­ren och Frans Hals av­väp­nan­de Skrat­tan­de poj­ke. Ett an­tal mål­ning­ar har in­spi­re­rat för­fat­ta­re som sam­ti­digt har bi­dra­git till att po­pu­la­ri­se­ra ver­ket de be­skri­ver. Don­na Tartt fick Pu­lit­zer-pri­set för sin ro­man Steg­lit­san (2013) som tar av­stamp i Ca­rel Fabri­ti­us lil­la mål­ning med sam­ma namn. Mar­cel Proust blev så im­po­ne­rad av Jo­han­nes Ver­me­ers Vy över Delft att han be­skrev tav­lan i två oli­ka de­lar av ro­mans­vi­ten På spa­ning ef­ter den tid som flytt (1913–1927). I ett brev till en vän för­kla­ra­de Proust dess­utom att det oer­hört de­tal­je­ra­de ver­ket är ’värl­dens vack­ras­te tav­la’. Men ing­en av des­sa mål­ning­ar är i dag li­ka upp­skat­tad som Mau­rits­hu­is egen Mo­na Li­sa,

Flic­ka med pär­lör­hänge (c. 1665). I sin ro­man (1993) upp­kal­lad ef­ter por­trät­tet le­van­de­gjor­de Tra­cy Che­va­li­er flic­kan på ett tro­vär­digt vis och mu­se­et står i tack­sam­hets­skuld till den ame­ri­kans­ka för­fat­ta­ren. Be­rät­tel­sen blev näm­li­gen en stor fram­gång och fil­ma­ti­se­ra­des se­der­me­ra, med Scar­lett Jo­hans­son i rol­len som Ver­me­ers tjäns­te­flic­ka och Co­lin Firth som konst­nä­ren.

Vid mitt senaste be­sök på Mau­rits­hu­is kun­de jag ob­ser­ve­ra att det hem­lig­hets­ful­la por­trät­tet har bli­vit en po­pu­lär ku­liss för sel­fi­es och up­pen­bar­li­gen mu­se­ets främs­ta tu­rist­mag­net (och bäst­säl­jan­de kyl­skåps­mag­net?).

Flic­kan i ramp­lju­set

Mål­ning­en ge­nom­gick 1994 en gans­ka grund­lig tek­nisk ana­lys och re­stau­re­ra­des på sam­ma gång. Men en del frå­gor för­blev obe­sva­ra­de och ef­tersom tek­nis­ka ana­lys­me­to­der har för­bätt­rats av­se­värt se­dan dess, be­slöt man att på nytt sät­ta mål­ning­en un­der lupp. Pro­jek­tet kal­la­des ”Girl in the spot­light” och all­män­he­ten fick föl­ja med forsk­nings­ar­be­tet på plats. Bakom en för än­da­må­let kon­stru­e­rad glas­vägg un­der­sök­te kon­ser­va­to­rer och ku­ra­to­rer mål­ning­en med hjälp av al­la möj­li­ga ap­pa­ra­ter. Ef­ter två vec­kor drog ex­per­ter­na sig till­ba­ka till si­na kon­tor och tav­lan åter­vän­de till sin ur­sprung­li­ga plats. Se­dan för­flöt det näs­tan två år in­nan de in­tres­san­ta re­sul­ta­ten från un­der­sök­ning­en av­slö­ja­des.

Flic­kans kläd­sel är egent­li­gen gans­ka tid­lös och det är, tror jag, en av or­sa­ker­na var­för just den­na Ver­me­er­mål­ning till­ta­lar unga be­trak­ta­re. Det hjäl­per ock­så att bak­grun­den är prak­tiskt ta­get svart och därför känns mål­ning­en in­te da­te­rad. Men den senaste forsk­ning­en vi­sar att fon­den ur­sprung­li­gen in­te var helt mörk. Avan­ce­rad av­bild­nings­tek­nik upp­da­ga­de di­a­go­na­la lin­jer och färg­va­ri­a­tio­ner som ty­der på att det på hög­ra si­dan av tav­lan

■ har fun­nits en grön gar­din. En oav­sikt­lig ke­misk och fy­si­ka­lisk för­änd­ring är or­sa­ken till att fär­gen har för­svun­nit. Den iö­gon­fal­lan­de pär­lan, som re­flek­te­rar lju­set från flic­kans vi­ta kra­ge, un­der­sök­tes ock­så nog­grant. Ef­tersom man in­te kun­de ur­skil­ja ett hänge, fick man fin­na sig i att det vär­de­ful­la smyc­ket all­tid har svä­vat i luf­ten. Med blot­ta ögat är det omöj­ligt att se flic­kans ögon­fran­sar men med hjälp av rönt­gen­flu­o­re­scens och elektron­mik­ro­skop kan man ge­nom­skå­da gam­la färg­la­ger. Det vi­sa­de sig att flic­kan fak­tiskt har små bru­na hår kring ögo­nen men ti­dens tand har or­sa­kat hårav­fall. Hur skul­le hen­nes ut­se­en­de för­änd­ras om man åter­ställ­de fran­sar­na och fär­ga­de ögon­bry­nen?

Med in­fra­röd re­flek­to­gra­fi lyc­ka­des man ock­så fast­stäl­la hur Ver­me­er bygg­de upp sin kom­po­si­tion. Med bre­da, kraf­ti­ga pen­sel­drag må­la­de han först bru­na och svar­ta ny­an­ser som mar­ke­rar hur ljus och skug­gor fal­ler. Flic­kans kon­tu­rer angavs med tun­na svar­ta lin­jer. Ver­me­er gjor­de små änd­ring­ar vad gäl­ler örat, nac­ken och hu­vud­bo­na­den un­der ar­be­tet, men över­lag gick han mycket sys­te­ma­tiskt och ef­fek­tivt till­vä­ga. En­dast i den vi­ta kra­gen syns pas­t­ost på­lagd färg.

Slut­re­sul­ta­tet åstad­kom han med re­la­tivt få och gans­ka tun­na färgskikt.

Ver­me­ers palett

Al­la hög­tek­no­lo­gis­ka in­stru­ment som står till ex­per­ter­nas för­fo­gan­de är grun­den till att man nu­me­ra säl­lan be­hö­ver an­vän­da de­struk­ti­va el­ler in­va­si­va ana­lys­me­to­der. Men det togs pig­ment­pro­ver när mål­ning­en re­stau­re­ra­des 1994 och man be­slöt att den­na gång tes­ta des­sa i en par­ti­ke­lac­ce­le­ra­tor. Det har lett till att man har kun­nat kart­läg­ga Ver­me­ers

grundupp­sätt­ning av må­lar­fär­ger. Färgska­lan är välö­ver­vägd men gans­ka be­grän­sad. Han an­vän­de två oli­ka vi­ta bly­pig­ment för att åstad­kom­ma op­tis­ka il­lu­sio­ner. Man lyc­ka­des ock­så fast­stäl­la att den yt­terst dyr­ba­ra bergar­ten la­pis la­zu­li, som an­vänds för att till­ver­ka ult­ra­ma­rin, upp­het­ta­des till höga tem­pe­ra­tu­rer in­nan den pulv­ri­se­ra­des.

När mål­ning­en kring för­ra sek­lets början för förs­ta gång­en vi­sa­des för all­män­he­ten på Mau­rits­hu­is, skrev den hol­länds­ke konst­nä­ren Jan Veth att han fick en käns­la av att den var ska­pad av ”sam­man­smält stoft av kros­sa­de pär­lor”.

Po­äng­en med kon­ser­va­to­rer­nas och kons­t­ex­per­ter­nas nog­gran­na un­der­sök­ning av Flic­ka med pär­lör­hänge var att ut­fors­ka Ver­me­ers ar­bets­me­to­der och ma­te­ri­a­let han an­vän­de. I des­sa av­se­en­den är pro­jek­tet en fram­gång.

Men frå­gan som många van­li­ga mu­sei­be­sö­ka­re vill ha be­sva­rad har in­te fått sin lös­ning: vem var den av­por­trät­te­ra­de flic­kan vars käns­lo­sam­ma ut­tryck har tol­kats på så många oli­ka sätt och fort­sät­ter att fa­sci­ne­ra?

Flic­kans kläd­sel är egent­li­gen gans­ka tid­lös och det är, tror jag, en av or­sa­ker­na var­för just den­na Ver­me­er­mål­ning till­ta­lar unga be­trak­ta­re

FO­TO: JO­HAN­NES VER­ME­ER

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.