Hufvudstadsbladet

Kräft­ski­van de­lar fol­ket

Kräft­ski­van är verk­li­gen in­te en fest som sam­lar fin­lands­svens­kar­na runt sam­ma bord. När HBL i mån­dags ställ­de er lä­sa­re en frå­ga om kräft­pre­miä­ren rass­la­de sva­ren in i rask takt, men de är al­la oli­ka. Där den ena fi­rar en ro­lig och ef­ter­läng­tad fa­mil­jetr

- PETRA MIETTINEN petra.miettinen@ksf­me­dia.fi Finland · Aland Islands · Helsinki · Helsingfors · Ålandstidningen

Oe­tiskt, ba­ra för över­klas­sen, fat­tig­mat el­ler årets höjd­punkt? Få sa­ker de­lar åsik­ter­na så starkt som tra­di­tio­nen med kräft­ski­vor. I många fa­mil­jer ex­i­ste­rar den över hu­vud ta­get in­te alls, man äter helt en­kelt in­te kräf­tor, me­dan man i and­ra fa­mil­jer sat­sar stort och stäl­ler till med fle­ra kräft­ka­las, oli­ka för släk­ten, vän­ner­na och stu­di­e­kom­pi­sar­na. Sva­ren i HBL:s snab­ben­kät va­ri­e­rar stort, men den geo­gra­fis­ka sprid­ning­en ver­kar in­te va­ra av­gö­ran­de för vil­ken åsikt man står för.

Säl­lan går åsik­ter­na så myc­ket isär som när kräft­t­ra­di­tio­ner­na blir ak­tu­el­la. Det finns på rik­tigt li­ka många åsik­ter som tyc­ka­re. De bäg­ge yt­ter­lig­he­ter­na – från djur­plå­ge­ri till årets ro­li­gas­te fest – har si­na an­häng­a­re, men många be­fin­ner sig nå­gon­stans mitte­mel­lan på ska­lan som går från vid­rigt och slis­kigt till jät­te­gott, kär tra­di­tion och en själv­klar­het i au­gusti.

– Visst äter jag kräf­tor, men in­te har vi som tra­di­tion att ha kräft­ski­va ge­nast i bör­jan av sä­song­en. Då är kräf­tor­na minst och dy­rast. Kräft­ski­van hör hem­ma i au­gusti, skri­ver en av de drygt hund­ra per­so­ner som del­tog i HBL:s web­ben­kät.

– Kräft­ski­vor är en själv­klar­het var­je som­mar, jag fi­rar åt­minsto­ne en med fa­mil­jen, en med vän­ner och en med stu­dent­för­e­ning­en. Upp­le­ver dem in­te som mer ”över­klass” el­ler ”söd­ra fin­land” än and­ra lång­bords­fes­ter.

– Vi hål­ler kräft­ski­va fle­ra gång­er, och jag bru­kar även till­re­da oli­ka rät­ter av kräf­tor­na, men vi hål­ler in­te fast vid pre­miä­ren. Jag bru­kar fry­sa in en del, det är trev­ligt med kräf­tor ock­så se­na­re un­der året, tyc­ker Ken­neth.

Många av dem som äter kräf­tor har vux­it in i tra­di­tio­nen och ser det som en själklar sak att fort­sät­ta med den. Mot­stån­dar­na till kräft­ski­vor hän­vi­sar till etis­ka, eko­no­mis­ka el­ler kul­tu­rel­la skäl:

– Jag äter in­te skal­djur. Det är in­te nå­got för ve­ga­ner.

– Djur­plå­ge­ri, Svensk­fin­lands skam­fläck och sup­vi­sor – fyy, häl­sar en fin­lands­svensk i ota­li­ga ge­ne­ra­tio­ner.

– Dric­ker in­te al­ko­hol och pil­lar in­te med ma­ten.

Över­klass el­ler fat­tig­mat?

Att kräf­tor ba­ra skul­le ätas i söd­ra Fin­land är en seg­li­vad myt, be­kräf­tar många av de lä­sa­re som sva­ra­de på frå­gan om kräft­pre­miä­ren. Sam­ma sak ver­kar det va­ra med klasstill­hö­rig­he­ten och kopp­ling­en till över­klass.

– Att det skul­le va­ra över­klass­fa­so­ner för söd­ra Fin­land är nog ba­ra gam­malt snack. Vem som helst kan ju kö­pa sig någ­ra kräf­tor om det sma­kar.

– Vi bor på Åland och äter kräf­tor en till två gång­er per år. Det är en tra­di­tion värd att be­va­ra! Här har det fö­ga med klasstill­hö­rig­het att gö­ra, skri­ver en ålän­ning.

– Jag till­hör in­te den svens­ka över­klas­sen och bor i Ös­ter­bot­ten, men än­då äter jag kräf­tor! häl­sar en ös­ter­bott­ning.

– Kräft­ski­vor har in­te va­rit tra­di­tion i vår släkt, vi är van­li­ga små­bön­der från Öst­ny­land. Min mom­mo (född 1920) be­rät­ta­de att kräf­tor förr an­sågs va­ra fat­tig­mat som man åt ba­ra när det in­te fanns bätt­re.

– En gång om som­ma­ren bru­kar mam­mas si­da av släk­ten träf­fas ute i skär­går­den för att fi­ra kräft­ski­va. Jag är gans­ka in­tro­vert och ta­lar in­te så myc­ket men nju­ter av att se fa­mil­jen och äta gott – det är nog årets höjd­punkt! Jag ser det in­te di­rekt som över­klass, på uni­ver­si­te­tet ord­nas sit­sar med kräft­ski­va som te­ma och de kos­tar li­ka myc­ket som and­ra sit­sar.

Hop­pas på in­bju­dan

Kräf­tor äts allt­så av folk i al­la re­gi­o­ner, skill­na­der­na upp­står främst mel­lan släk­ter. Där­för kan pra­tet om kräft­ski­vor väc­ka av­und­sju­ka hos per­so­ner som kom­mer från en fa­milj där den här tra­di­tio­nen sak­nas, fram­kom­mer det ur fle­ra svar. Så här be­skri­ver någ­ra lä­sa­re som kän­ner sig li­te ut­an­för och i hem­lig­het går och hop­pas på en in­bju­dan:

– Jag är 25 år gam­mal och har ald­rig va­rit på en kräft­ski­va. Jag kom­mer från en två­språ­kig fa­milj och kän­de länge att jag in­te kan räk­na mig som en ”rik­tig” fin­lands­svensk ef­tersom vår släkt in­te äger en se­gel­båt el­ler fi­rar kräft­ski­vor. Men vår stu­dent­or­ga­ni­sa­tion bru­kar ord­na kräft­ski­vor och jag hop­pas att jag nå­gon gång får chan­sen att gå på en så­dan fest!

– Jag har in­te er­fa­ren­he­ter av kräft­ski­vor, men har ätit kräf­tor med fa­mil­jen ett par gång­er i barn­do­men. För­står in­te tra­di­tio­nen då jag in­te kän­ner till den. Skul­le nog gär­na gå på kräft­ski­va om jag blev bju­den, men har ing­en mo­ti­va­tion till att ord­na en själv, tyc­ker Ma­ri­ka från Helsing­fors. In­te hel­ler kring pyn­tet, hat­tar­na och snapsvi­sor­na finns det någ­ra ab­so­lu­ta måsten el­ler reg­ler. En del kör med he­la pa­let­ten av ser­vet­ter, sång­häf­ten och snap­sar, me­dan and­ra äter ba­ra kräf­tor och nju­ter.

– Jag tyc­ker om kräft­ski­va, i vår fa­milj fi­rar vi ibland och bju­der då in vän­ner på kräft­ka­las, men det blir in­te av var­je år. Skul­le be­skri­va vår re­la­tion till kräf­tis som av­slapp­nad, det är in­te så no­ga med al­la tra­di­tio­ner.

– Jag äls­kar kräft­ski­vor! I min fa­milj ha­de vi dem väl­digt säl­lan men från stu­di­e­ti­den har de hört till var­je som­mar och höst.

– Trev­lig sam­va­ro, för­ut­satt att det i säll­ska­pet in­te finns nå­gon som tror att snaps är nå­got som bör in­mun­di­gas tills om­dö­mes­för­må­gan blek­nar.

– Jag är al­ler­gisk, så kräft­fest har ald­rig va­rit kul. Men de se­nas­te åren har det bör­jat up­pen­ba­ra sig ve­ge­ta­ris­ka al­ter­na­tiv. En tra­di­tion som ba­se­rar sig på att äta kött är kanske in­te det mest mo­der­na trots allt.

Mis­sat nå­got vik­tigt

Att fånga eg­na kräf­tor ver­kar va­ra få för­un­nat, de fles­ta kö­per si­na kräf­tor färs­ka el­ler frys­ta och even­tu­ellt ko­ka dem i en egen lag. Men visst finns det folk som äger mjär­dar och ko­kar kräf­tor­na själ­va.

– Vi har eget kräft­vat­ten och på vå­ra kräft­ski­vor äter vi var­ma kräf­tor. Men dryc­ker­na är in­te star­ka­re än mel­lanöl.

– Jag har flyt­tat från fi­na kräft­vat­ten i Svärd­sjö.

Det finns ock­så ak­ti­va kräf­tam­bas­sa­dö­rer ute i byg­der­na, så­da­na som vill spri­da den gla­da tra­di­tio­nen vi­da­re till ti­di­ga­re oin­vig­da.

– Vi har kräft­ski­va till­sam­mans med fa­mil­jen el­ler släk­ten var­je år. Nu ord­nar min son si­na eg­na kräft­ski­vor för si­na ar­mé­kom­pi­sar och and­ra kom­pi­sar som in­te har fått upp­le­va det­ta förr, för han tyc­ker att de har gått mis­te om nå­got vik­tigt.

I år sät­ter co­ro­nae­pi­de­min käp­par i hju­len för en del kräft­ski­vor:

– Vi har år­lig kräft­ski­va med ett tju­go­tal vän­ner i au­gusti. I år blir den in­te av på grund av co­ro­nan.

 ?? Il­lust­ra­tioN: Mai­ja HurMe ??
Il­lust­ra­tioN: Mai­ja HurMe
 ?? IL­LUST­RA­TION: MAI­JA HURME ??
IL­LUST­RA­TION: MAI­JA HURME

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland