Hufvudstadsbladet

Bätt­re be­red­skap be­hövs för att und­gå Sve­ri­ges öde

- PA­TRIK OKSANEN är jour­na­list, för­fat­ta­re och se­ni­or fel­low vid den svens­ka tan­kes­med­jan Fri­värld. Helsinki · Helsingfors · Norway · Finland · Nordic countries · Visby · University of Helsinki

”Co­ro­na­vi­ru­set kän­ner inga grän­ser och ur smitt­o­per­spek­tiv är stäng­ning­ar av na­tions­grän­ser in­te den mest lo­gis­ka vägen att gå.”

Det var rätt, men än­då så fel det jag be­vitt­na­de i bil­kön till Sil­ja Symp­ho­ny i Vär­ta­hamn. Tan­ken var att ta bi­len till Helsing­fors, häl­sa på släkt i Nor­ra Ta­vast­land och se­dan fort­sät­ta norrut, till tom­ten i Ro­vani­e­mi och se­dan vi­da­re till Nor­ge. Men i stäl­let för Helsing­fors stod nu Vis­by på skyl­ten. En pan­de­mi kom i vägen.

Pre­cis in­nan den sto­ra ned­stäng­ning­en i mars hann jag med två snab­ba jobb­sväng­ar till Fin­land. Ned­stäng­ning­en kun­de då bör­ja anas, jag var tax­i­fö­ra­rens en­da kör­ning den da­gen. Det var pre­cis i bryt­punk­ten mel­lan häls­ning­ar­na: det gam­la van­li­ga handsla­get och al­la co­ro­na­va­ri­an­ter med arm­bå­gar, fot­kic­kar och bug­ning­ar. Se­dan dess har det va­rit stopp. Även om jag tänk­te att det kom­mer bli vär­re in­nan det blir bätt­re så kun­de jag in­te fö­re­stäl­la mig att vå­rens näs­ta jobb­re­sa och som­mar­pla­ner­na skul­le stry­kas helt. Has­tig­he­ten och kraf­ten i det som sked­de över­ras­ka­de nog in­te ba­ra mig.

Grän­ser­na stäng­des. Känslo­mäs­sigt kän­des det som om ban­det till Fin­land ka­pa­des över en natt. Säl­lan har väl sak­na­den av att få kli­va om­bord på ett far­tyg va­rit så stor som just när man in­te kan gö­ra det.

Sät­tet det sked­de på har ock­så or­sa­kat ska­da. Al­la såg om sitt eget hus och fat­ta­de eg­na be­slut ut­i­från na­tions­grän­ser­na och na­tio­nell po­li­tisk lo­gik.

In­te ens i Nor­den lyc­ka­des vi han­te­ra det, vi som har så lång er­fa­ren­het av grän­sö­ver­skri­dan­de sam­ar­be­te. Jo­han Strang, Nor­den­fors­ka­re på Helsing­fors uni­ver­si­tet, har på­pe­kat i in­ter­vju­er att den na­tur­li­ga re­flex­en för 20 år se­dan ha­de va­rit att lö­sa det här till­sam­mans, men se­dan flyk­ting­kri­sen har stäng­da grän­ser bli­vit uni­ver­sal­lös­ning­en för allt, när mer na­tio­na­lis­tis­ka håll­ning­ar fått ge­nom­slag. Smit­tan kän­ner inga grän­ser och ur smitt­o­per­spek­tiv är stäng­ning­ar av na­tions­grän­ser in­te den mest lo­gis­ka vägen att gå.

För dem som i sin var­dag är be­ro­en­de av fun­ge­ran­de kom­mu­ni­ka­tio­ner över grän­ser­na har pan­de­min bli­vit en verk­lig pröv­ning. Frå­gan är om det finns en vil­ja att lä­ra sig av pan­de­min hos de nor­dis­ka län­der­na?

Ett an­nat sätt är möj­ligt, på­pe­kar den dans­ke fol­ke­tings­le­da­mo­ten Ber­tel Haar­der som vill ha ge­men­sam­ma be­red­skaps­kon­tak­ter och att län­der­na hjäl­per varand­ra mer. Ett kon­kret steg vo­re att Nor­dis­ka Mi­nis­ter­rå­det ut­veck­las in­om om­rå­det ci­vil be­red­skap. Det skul­le kun­na hand­la om dag­lig lä­ges­bild och ko­or­di­ne­ring av re­sur­ser, så­väl som ge­men­sam pla­ne­ring och upp­bygg­nad av stra­te­gisk pro­duk­tion för ex­em­pel­vis skydds­ut­rust­ning och me­di­ci­ner.

När näs­ta kris kom­mer mås­te vi till­sam­mans va­ra bätt­re rus­ta­de, an­nars har vi förs­lö­sat möj­lig­he­ter­na med den här pan­de­min.

Att in­te kun­na re­sa till Fin­land ger per­spek­tiv och en känslo­mäs­sig för­stå­el­se på ett helt nytt sätt till Reijo Tai­pa­les gam­la hit Sa­go­lan­det (här i svensk över­sätt­ning av Lars Huldén). ”Men utan ving­ar som jag är, så får jag stan­na här. Blott tan­ken, som är snabb och fri, kan stundom va­ra där.”

Vi får se när jag läm­nar Vär­ta­ham­nen med des­ti­na­tion Helsing­fors näs­ta gång. För­hopp­nings­vis drö­jer det in­te li­ka länge som bar­ten­dern på väg till Vis­by spåd­de. Han me­na­de att Symp­ho­ny kom­mer att seg­la till Helsing­fors igen först i no­vem­ber.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland