Bättre beredskap behövs för att undgå Sveriges öde

”Coronaviruset känner inga gränser och ur smittoperspektiv är stängningar av nationsgränser inte den mest logiska vägen att gå.”

Det var rätt, men ändå så fel det jag bevittnade i bilkön till Silja Symphony i Värtahamn. Tanken var att ta bilen till Helsingfors, hälsa på släkt i Norra Tavastland och sedan fortsätta norrut, till tomten i Rovaniemi och sedan vidare till Norge. Men i stället för Helsingfors stod nu Visby på skylten. En pandemi kom i vägen.

Precis innan den stora nedstängningen i mars hann jag med två snabba jobbsvängar till Finland. Nedstängningen kunde då börja anas, jag var taxiförarens enda körning den dagen. Det var precis i brytpunkten mellan hälsningarna: det gamla vanliga handslaget och alla coronavarianter med armbågar, fotkickar och bugningar. Sedan dess har det varit stopp. Även om jag tänkte att det kommer bli värre innan det blir bättre så kunde jag inte föreställa mig att vårens nästa jobbresa och sommarplanerna skulle strykas helt. Hastigheten och kraften i det som skedde överraskade nog inte bara mig.

Gränserna stängdes. Känslomässigt kändes det som om bandet till Finland kapades över en natt. Sällan har väl saknaden av att få kliva ombord på ett fartyg varit så stor som just när man inte kan göra det.

Sättet det skedde på har också orsakat skada. Alla såg om sitt eget hus och fattade egna beslut utifrån nationsgränserna och nationell politisk logik.

Inte ens i Norden lyckades vi hantera det, vi som har så lång erfarenhet av gränsöverskridande samarbete. Johan Strang, Nordenforskare på Helsingfors universitet, har påpekat i intervjuer att den naturliga reflexen för 20 år sedan hade varit att lösa det här tillsammans, men sedan flyktingkrisen har stängda gränser blivit universallösningen för allt, när mer nationalistiska hållningar fått genomslag. Smittan känner inga gränser och ur smittoperspektiv är stängningar av nationsgränser inte den mest logiska vägen att gå.

För dem som i sin vardag är beroende av fungerande kommunikationer över gränserna har pandemin blivit en verklig prövning. Frågan är om det finns en vilja att lära sig av pandemin hos de nordiska länderna?

Ett annat sätt är möjligt, påpekar den danske folketingsledamoten Bertel Haarder som vill ha gemensamma beredskapskontakter och att länderna hjälper varandra mer. Ett konkret steg vore att Nordiska Ministerrådet utvecklas inom området civil beredskap. Det skulle kunna handla om daglig lägesbild och koordinering av resurser, såväl som gemensam planering och uppbyggnad av strategisk produktion för exempelvis skyddsutrustning och mediciner.

När nästa kris kommer måste vi tillsammans vara bättre rustade, annars har vi förslösat möjligheterna med den här pandemin.

Att inte kunna resa till Finland ger perspektiv och en känslomässig förståelse på ett helt nytt sätt till Reijo Taipales gamla hit Sagolandet (här i svensk översättning av Lars Huldén). ”Men utan vingar som jag är, så får jag stanna här. Blott tanken, som är snabb och fri, kan stundom vara där.”

Vi får se när jag lämnar Värtahamnen med destination Helsingfors nästa gång. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge som bartendern på väg till Visby spådde. Han menade att Symphony kommer att segla till Helsingfors igen först i november.