Det som ro­ma­nen i bör­jan av 1900-ta­let fick mest kri­tik för var än­då Bucks mänsk­li­ga sätt att tän­ka.

Fred­rik Sonck i se­ri­en Dju­ren i lit­te­ra­tu­ren, om hun­den Buck i Skri­et från vild­mar­ken.

Hufvudstadsbladet - - Front Page - FRED­RIK SONCK fred­rik.sonck@ksf­me­dia.fi

Jag kan in­te se nå­gon knuffstar­ta en bil ut­an att tän­ka på Jack Lon­dons ro­man Skri­et från vild­mar­ken. I den finns en scen där hun­den Buck vin­ner ett vad åt sin hus­bon­de ge­nom att dra en 500 ki­lo tung slä­de 100 yards. I min barn­dom hän­de det ibland att vå­ra skrot­hö­gar till bi­lar be­höv­de knuffstar­tas, och då bru­ka­de min pap­pa upp­ma­na mig att tän­ka på Buck.

Den här sce­nen ut­spe­lar sig först mot slu­tet av den kor­ta och klas­sis­ka ro­ma­nen som har guld­ru­schen till Klon­di­ke som fond och Buck som pro­ta­go­nist och ark­tisk hjäl­te.

Ro­ma­nen in­leds emel­ler­tid i det so­li­ga Ka­li­for­ni­en och Buck pre­sen­te­ras som en väl­må­en­de jyc­ke av det där själv­säk­ra men god­mo­di­ga sla­get. Han be­skrivs som en ”bla­se­rad aris­to­krat; han äg­de en med­född ädel stolt­het och var där­till en smu­la ego­is­tisk, såsom her­rar på lands­byg­den emel­lanåt blir på grund av sin iso­le­ra­de ställ­ning”.

Till skill­nad från hu­sets re­gel­rät­ta kel­djur spring­er han ut­om­hus och för ett ak­tivt fri­lufts­liv, men är till sy­ven­de och sist ett full­stän­digt do­me­sti­ce­rat säll­skaps­djur som vrä­ker sig vid hus­ses föt­ter fram­för bra­san på kväl­lar­na. Han är ing­et nyt­to­djur – en aspekt som Lon­don vill fram­hä­va men som kanske in­te är fullt så tyd­lig för da­gens lä­sa­re, ovana som vi är med att mö­ta hun­dar som skul­le ha nå­got an­nat syf­te än att fin­nas till som fyr­ben­ta fa­mil­je­med­lem­mar.

Knölpå­kens och hugg­tän­der­nas lag

Så kom­mer emel­ler­tid da­gen då en spel­be­ro­en­de träd­gårds­dräng rö­var bort Buck och säl­jer ho­nom. Guld­ru­schen i Klon­di­ke har lett till en ra­san­de ef­ter­frå­gan på star­ka hun­dar med varm päls, som kan dra slä­dar över de frus­na vid­der­na till guld­fäl­ten. Buck är in­te en­sam om att kid­nap­pas, men då de fles­ta av hans syd­länds­ka med­hun­dar vi­sar sig va­ra odug­li­ga i den nya mil­jön – Bucks res­kam­rat Cur­ly blir ihjäl­bi­ten strax ef­ter an­koms­ten – så fram­trä­der Buck som ett un­dan­tag.

Snart lär han sig ly­da un­der ”knölpå­kens och hugg­tän­der­nas lag”. El­ler sna­ra­re: han lär sig an­pas­sa sig till den, små­ning­om att nytt­ja den till sin för­del. Ock­så Buck har hugg­tän­der.

Ci­vi­li­sa­tion och na­tur

Pa­ral­lel­ler­na till Dar­win är tyd­li­ga, och even­tu­ellt oro­an­de. Här skym­tar den pro­ble­ma­tis­ka kon­ser­va­ti­va och pes­si­mis­tis­ka bil­den av ci­vi­li­sa­tio­nen som ”en tunn fer­nis­sa”, som då den tvät­tas bort av­slö­jar en obarm­här­tig na­tur där den star­kes rätt rå­der.

Idén om na­tu­ren som den san­na are­nan för al­las kamp mot al­la är dessvär­re bå­de stark och at­trak­tiv, även om man li­ka gär­na kan vän­da på ste­ken och väl­ja att se sam­ar­be­te och so­li­da­ri­tet som ut­mär­kan­de, ”na­tur­li­ga”, till­stånd bland bå­de djur och män­ni­skor.

Hur som helst finns det skäl att in­te lä­sa Skri­et från vild­mar­ken fullt så enögt. Till ex­em­pel in­ne­bär Bucks hund­per­spek­tiv ock­så en blick på män­ni­skan, och den är in­te alls okri­tisk. Lon­dons åt­skill­nad mel­lan män­ni­ska och djur är nog tyd­li­ga­re än in­om sam­ti­da eko­kri­tik, men ge­stalt­ning­en av dju­ret som ett tän­kan­de och kän­nan­de sub­jekt är cen­tral för ro­ma­nen.

Det är in­te hel­ler Bucks värs­ta an­ta­go­nist, le­dar­hun­den Spitz, som Lon­don är hår­dast mot, ut­an de ar­ro­gan­ta ny­bör­jar­guld­grä­var­na Hal, Char­les och Mer­ce­des. Av okun­skap och non­cha­lans las­tar de sin slä­de allt­för myc­ket och miss­hand­lar se­dan Buck och de and­ra hun­dar­na in­till dö­dens gräns då de in­te förmår dra till­räck­ligt snabbt.

Buck räd­das av guld­grä­va­ren Joe Thorn­ton och med ho­nom upp­står en verk­lig bro­man­ce över art­grän­ser­na. Så även om Skri­et från vild­mar­ken of­ta be­skrivs som den do­me­sti­ce­ra­de hun­dens grad­vi­sa för­vild­ning på vägen mot det slut­li

ga upp­brot­tet från mänsk­lig­he­ten, stäm­mer det in­te helt. Bucks band till män­ni­skan är som star­kast med Joe, just in­nan det bris­ter.

”Na­tu­re fa­ker”

Ock­så på så sätt är ro­ma­nen ing­en en­ty­digt kon­ser­va­tiv ci­vi­li­sa­tions­kri­tik.

Li­ka gär­na kan man sä­ga att Lon­don vi­sar att ci­vi­li­sa­tio­nen är minst li­ka rå som na­tu­ren: det är ut­tryck­li­gen be­gä­ret ef­ter en ”viss gul me­tall”, som är driv­kraf­ten bakom allt som sker; som ska­par allt li­dan­de och al­la ve­der­mö­dor. Ur hun­dens per­spek­tiv är gul­dets loc­kel­se obe­grip­lig och ur ett na­tur­per­spek­tiv är guld hel­ler ing­et män­ni­sko­krop­pen be­hö­ver – ja, det är till och med för mjukt att gö­ra verk­tyg av. Dess vär­de är helt kon­stru­e­rat av ci­vi­li­sa­tio­nen.

Skri­et från vild­mar­ken är med and­ra ord mång­bott­nad på idépla­net. Buck är en ge­stalt som le­der tan­kar­na till Nietz­sche och hans över­män­ni­ska, men ro­ma­nen går ock­så att lä­sa marx­is­tiskt. (Själv var Jack Lon­don ut­ta­lad so­ci­a­list.)

Det som ro­ma­nen i bör­jan av 1900-ta­let fick mest kri­tik för var än­då Bucks mänsk­li­ga sätt att tän­ka. Det an­sågs falskt, sen­ti­men­talt och pro­ble­ma­tiskt med tan­ke på unga lä­sa­re som kun­de få en fel­ak­tig bild av hur djur fun­ge­rar. ”Na­tu­re fa­ker” var eti­ket­ten som an­vän­des i ti­dens ame­ri­kans­ka kul­tur­de­batt, bland an­nat om Jack Lon­don. Till och med pre­si­dent The­o­do­re Roo­se­velt ha­de en dust med ho­nom i New York Ti­mes spal­ter!

Ett drygt se­kel ef­ter att boken skrevs kan man än­då kon­sta­te­ra att Bucks per­spek­tiv och sub­jek­ti­vi­tet hör det de drag i ro­ma­nen som åld­rats bäst. Det finns skäl att kom­ma ihåg att idén om att djur skul­le ha nå­got an­nat än ett in­stru­men­tellt vär­de in­te var sär­skilt stark vid den här ti­den. Skri­et från vild­mar­ken är skri­ven åt­ta år in­nan Ro­ald Amund­sen be­ta­la­de för sin fram­gångs­ri­ka syd­pols­ex­pe­di­tion – of­ta be­skri­ven som en ci­vi­li­sa­to­risk triumf – ge­nom att kall­blo­digt och helt kal­ky­le­rat off­ra li­vet på ett fyr­ti­o­tal drag­djur.

HBL:s Kris­ter Ug­gel­dahl re­cen­se­ra­de ny­fil­ma­ti­se­ring­en av Skri­et från vild­mar­ken 27.2.2020.

Pa­ral­lel­ler­na till Dar­win är tyd­li­ga, och even­tu­ellt oro­an­de. Här skym­tar den pro­ble­ma­tis­ka kon­ser­va­ti­va och pes­si­mis­tis­ka bil­den av ci­vi­li­sa­tio­nen som ”en tunn fer­nis­sa”, som då den tvät­tas bort av­slö­jar en obarm­här­tig na­tur där den star­kes rätt rå­der.

FO­TO: © 2019 TWENTIETH CEN­TU­RY FOX FILM CORPORATIO­N.

Jack Lon­don be­skrev Buck som bland­ras mel­lan S:t Bern­hards­hund och Skotsk vall­hund, klart stör­re än en nor­mal släd­hund. Bil­den är från årets ny­fil­ma­ti­se­ring av ro­ma­nen med Har­ri­son Ford i den mänsk­li­ga hu­vud­rol­len – Buck är en di­gi­tal ska­pel­se.

FO­TO: CEN­TU­RY COM­PA­NY, NY, 1921

Jack Lon­don i skri­var­ta­gen 1905. ■

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.