Det som romanen i början av 1900-talet fick mest kritik för var ändå Bucks mänskliga sätt att tänka.
Fredrik Sonck i serien Djuren i litteraturen, om hunden Buck i Skriet från vildmarken.
Jag kan inte se någon knuffstarta en bil utan att tänka på Jack Londons roman Skriet från vildmarken. I den finns en scen där hunden Buck vinner ett vad åt sin husbonde genom att dra en 500 kilo tung släde 100 yards. I min barndom hände det ibland att våra skrothögar till bilar behövde knuffstartas, och då brukade min pappa uppmana mig att tänka på Buck.
Den här scenen utspelar sig först mot slutet av den korta och klassiska romanen som har guldruschen till Klondike som fond och Buck som protagonist och arktisk hjälte.
Romanen inleds emellertid i det soliga Kalifornien och Buck presenteras som en välmående jycke av det där självsäkra men godmodiga slaget. Han beskrivs som en ”blaserad aristokrat; han ägde en medfödd ädel stolthet och var därtill en smula egoistisk, såsom herrar på landsbygden emellanåt blir på grund av sin isolerade ställning”.
Till skillnad från husets regelrätta keldjur springer han utomhus och för ett aktivt friluftsliv, men är till syvende och sist ett fullständigt domesticerat sällskapsdjur som vräker sig vid husses fötter framför brasan på kvällarna. Han är inget nyttodjur – en aspekt som London vill framhäva men som kanske inte är fullt så tydlig för dagens läsare, ovana som vi är med att möta hundar som skulle ha något annat syfte än att finnas till som fyrbenta familjemedlemmar.
Knölpåkens och huggtändernas lag
Så kommer emellertid dagen då en spelberoende trädgårdsdräng rövar bort Buck och säljer honom. Guldruschen i Klondike har lett till en rasande efterfrågan på starka hundar med varm päls, som kan dra slädar över de frusna vidderna till guldfälten. Buck är inte ensam om att kidnappas, men då de flesta av hans sydländska medhundar visar sig vara odugliga i den nya miljön – Bucks reskamrat Curly blir ihjälbiten strax efter ankomsten – så framträder Buck som ett undantag.
Snart lär han sig lyda under ”knölpåkens och huggtändernas lag”. Eller snarare: han lär sig anpassa sig till den, småningom att nyttja den till sin fördel. Också Buck har huggtänder.
Civilisation och natur
Parallellerna till Darwin är tydliga, och eventuellt oroande. Här skymtar den problematiska konservativa och pessimistiska bilden av civilisationen som ”en tunn fernissa”, som då den tvättas bort avslöjar en obarmhärtig natur där den starkes rätt råder.
Idén om naturen som den sanna arenan för allas kamp mot alla är dessvärre både stark och attraktiv, även om man lika gärna kan vända på steken och välja att se samarbete och solidaritet som utmärkande, ”naturliga”, tillstånd bland både djur och människor.
Hur som helst finns det skäl att inte läsa Skriet från vildmarken fullt så enögt. Till exempel innebär Bucks hundperspektiv också en blick på människan, och den är inte alls okritisk. Londons åtskillnad mellan människa och djur är nog tydligare än inom samtida ekokritik, men gestaltningen av djuret som ett tänkande och kännande subjekt är central för romanen.
Det är inte heller Bucks värsta antagonist, ledarhunden Spitz, som London är hårdast mot, utan de arroganta nybörjarguldgrävarna Hal, Charles och Mercedes. Av okunskap och nonchalans lastar de sin släde alltför mycket och misshandlar sedan Buck och de andra hundarna intill dödens gräns då de inte förmår dra tillräckligt snabbt.
Buck räddas av guldgrävaren Joe Thornton och med honom uppstår en verklig bromance över artgränserna. Så även om Skriet från vildmarken ofta beskrivs som den domesticerade hundens gradvisa förvildning på vägen mot det slutli
ga uppbrottet från mänskligheten, stämmer det inte helt. Bucks band till människan är som starkast med Joe, just innan det brister.
”Nature faker”
Också på så sätt är romanen ingen entydigt konservativ civilisationskritik.
Lika gärna kan man säga att London visar att civilisationen är minst lika rå som naturen: det är uttryckligen begäret efter en ”viss gul metall”, som är drivkraften bakom allt som sker; som skapar allt lidande och alla vedermödor. Ur hundens perspektiv är guldets lockelse obegriplig och ur ett naturperspektiv är guld heller inget människokroppen behöver – ja, det är till och med för mjukt att göra verktyg av. Dess värde är helt konstruerat av civilisationen.
Skriet från vildmarken är med andra ord mångbottnad på idéplanet. Buck är en gestalt som leder tankarna till Nietzsche och hans övermänniska, men romanen går också att läsa marxistiskt. (Själv var Jack London uttalad socialist.)
Det som romanen i början av 1900-talet fick mest kritik för var ändå Bucks mänskliga sätt att tänka. Det ansågs falskt, sentimentalt och problematiskt med tanke på unga läsare som kunde få en felaktig bild av hur djur fungerar. ”Nature faker” var etiketten som användes i tidens amerikanska kulturdebatt, bland annat om Jack London. Till och med president Theodore Roosevelt hade en dust med honom i New York Times spalter!
Ett drygt sekel efter att boken skrevs kan man ändå konstatera att Bucks perspektiv och subjektivitet hör det de drag i romanen som åldrats bäst. Det finns skäl att komma ihåg att idén om att djur skulle ha något annat än ett instrumentellt värde inte var särskilt stark vid den här tiden. Skriet från vildmarken är skriven åtta år innan Roald Amundsen betalade för sin framgångsrika sydpolsexpedition – ofta beskriven som en civilisatorisk triumf – genom att kallblodigt och helt kalkylerat offra livet på ett fyrtiotal dragdjur.
HBL:s Krister Uggeldahl recenserade nyfilmatiseringen av Skriet från vildmarken 27.2.2020.
Parallellerna till Darwin är tydliga, och eventuellt oroande. Här skymtar den problematiska konservativa och pessimistiska bilden av civilisationen som ”en tunn fernissa”, som då den tvättas bort avslöjar en obarmhärtig natur där den starkes rätt råder.