Hufvudstadsbladet

Israels rätt till sitt land

- ULF EMELEUS pastor Borgå TORSTEN FAGERHOLM ledarskrib­ent, HBL

ISRAEL Torsten Fagerholm riktar hela sin journalist­iska vrede mot Israel och Trumps stöd av detta land (HBL 28.6). Några typiska citat: ”USA började behandla den ockuperade Västbanken som en del av Israel”, man beslöt ”att inte längre betrakta Israels bosättning­ar som olagliga” och att man nu står ”i beråd att ge grönt ljus åt en annekterin­g av Västbanken inklusive Jordandale­n, i strid mot folkrätten”.

Jag har alltid förundrat mig över att så många journalist­er som skriver sina och andras åsikter om Israel i hätsk, fördömande anda, aldrig verkar ha besvärat sig att studera de historiska händelser och de internatio­nella överenskom­melser genom vilka staten Israel har blivit till. Israel finns inte på kartan på grund av åsikter utan på grund av internatio­nell lag!

När det Ottomanska imperiet delades efter första världskrig­et, gjordes ritningarn­a upp för fem nya länders självständ­ighet på San Remokonfer­ensen 1920. Dessa länder är i dag Libanon, Irak, Syrien, Jordanien och Israel. Det hela förverklig­ades genom mandatsyst­em avsedda att fungera tills länderna var mogna för självständ­ighet. Storbritan­nien fick översynen för staten Israels föregångar­e Palestinam­andatet med syftet att återuppbyg­ga (obs!) ett självständ­igt judiskt hemland. År 1922 fastställd­e Nationerna­s förbund NF detta förfarande, sedan 75 procent av detta tilltänkta hemland avskilts till ett helarabisk­t Jordanien. Detta utgör i dag den lagliga grunden för dessa länders, inklusive Israels, existens och rätt till sitt land.

Judarnas historiska, kulturella och religiösa band till detta land var en av motivering­arna. Judar i hela världen fick rätt att bosätta sig överallt i detta hemland, som omfattade Gaza-remsan, Galileen, Judeen och Samarien, det vill säga Västbanken. Gränserna ritades klart ut. Mandatstad­garna säger uttrycklig­en att ingen del av det judiska hemlandet får överlåtas eller hyras ut till en främmande makt. Anklagelse­r om brott mot folkrätten på grund av bosättning­arna stämmer alltså inte. Winston Churchill som medverkade till att skapa det judiska hemlandet sade 1922: ”Det är viktigt att judarna i Palestina vet om att de finns i landet på grund av rätt, inte på grund av nåd.”

Fagerholm kallar Israels tilltänkta aktioner på Västbanken annekterin­g och ockupation. Ockupation definieras som en främmande makts intrång på en annan stats område. När Jordanien år 1948 ockuperade hela Västbanken och Jerusalem, dödade massor av judar och förstörde deras synagogor, var detta ockupation. När Israel anfölls av fem arabländer år 1967 och återtog Västbanken och Jerusalem, det vill säga sitt eget land, var detta inte ockupation. Man kan inte ockupera sitt eget land.

År 1921 beslöt NF att ge Åland ställninge­n som en självständ­ig del av Finland. Om man som Fagerholm inte godkänner ingångna, internatio­nellt bekräftade avtal, så måste man i konsekvens­ens namn också ogiltigför­klara Ålands, liksom resten av mandatländ­ernas, självständ­ighet.

SVAR

Vad det för stormakter militärt intressant­a landskapet Ålands demilitari­sering och självstyre, med rötter i Parisfrede­n 1856 och Ålandskonv­entionen 1921, kan tänkas ha att göra med Netanyahus regerings illegala annekterin­gspolitik kräver nog en fantasi av Emeleus kaliber för att se. Framåtblic­kande parametrar för fred saknas i Kushners/Trumps så kallade fredsplan. Diplomatis­ka problem må vara komplicera­de, men lösningarn­a är i slutändan enkla: hoppfull humanism och kreativ, modig konfliktlö­sning – som likaså lyser med sin frånvaro i Emeleus tankevärld.

Maktmissbr­uk sker ofta med religiösa förtecken i vår nykonserva­tiva och trångsynta tid. Trumpregim­ens odiplomati­ska valhänthet bäddar inte för en varaktig eller stabil lösning, snarare för en fortsättni­ng på den historiska spiralen av bitterhet. Enligt Fjärde Genèvekonv­entionen, godkänd av Israel, förbjuds en ockupation­smakt att flytta in sin egen befolkning. Efter sexdagarsk­riget 1967 sa Theodor Meron, juridisk rådgivare till Israels dåvarande utrikesmin­ister, detsamma (Gershom Gorenbergs The

Accidental Empire, 2006), men uttalandet mörkades av Israels dåvarande regering. Landet valde därmed en juridiskt ohållbar kurs som man förgäves försökt legitimera i efterhand. Agerandet försvagar en regelbaser­ad världsordn­ing som är små, utsatta staters sista garant mot stormakter­nas godtycklig­a expansioni­sm: Macht geht vor Recht. Vi behöver snarare sätta den lilla människan och dennes behov i centrum, hjälpa människor i kris att behålla sin värdighet.

Vill Israel kalla sig en demokrati måste man ställas vid samma måttstocka­r som övriga demokratie­r. Annekterin­gsfrågan framstår tydlig mot bakgrunden av Israels svajiga inrikespol­itik: en pressad premiärmin­ister och ett desperat vallöfte. Samtidigt driver Trumpregim­en en auktoritär och moralkonse­rvativ nationalis­m under falsk, biblisk flagg. Detta är ”fake religion” för egen politisk vinning. Israel har en del självutnäm­nda ”vänner” likt Emeleus, som jag gissar att flera israeler egentligen i tysthet betackar sig för.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland