Is­ra­els rätt till sitt land

Hufvudstadsbladet - - Opinion & debatt - ULF EMELEUS pas­tor Borgå TORSTEN FAGERHOLM le­dar­skri­bent, HBL

IS­RA­EL Torsten Fagerholm rik­tar he­la sin jour­na­lis­tis­ka vre­de mot Is­ra­el och Trumps stöd av det­ta land (HBL 28.6). Någ­ra ty­pis­ka ci­tat: ”USA bör­ja­de be­hand­la den oc­ku­pe­ra­de Väst­ban­ken som en del av Is­ra­el”, man be­slöt ”att in­te läng­re be­trak­ta Is­ra­els bo­sätt­ning­ar som olag­li­ga” och att man nu står ”i be­råd att ge grönt ljus åt en an­nek­te­ring av Väst­ban­ken in­klu­si­ve Jor­dan­da­len, i strid mot folk­rät­ten”.

Jag har all­tid för­und­rat mig över att så många jour­na­lis­ter som skri­ver si­na och and­ras åsik­ter om Is­ra­el i hätsk, för­dö­man­de an­da, ald­rig ver­kar ha be­svä­rat sig att stu­de­ra de hi­sto­ris­ka hän­del­ser och de in­ter­na­tio­nel­la över­ens­kom­mel­ser ge­nom vil­ka sta­ten Is­ra­el har bli­vit till. Is­ra­el finns in­te på kar­tan på grund av åsik­ter ut­an på grund av in­ter­na­tio­nell lag!

När det Ot­to­mans­ka im­pe­ri­et de­la­des ef­ter förs­ta världs­kri­get, gjor­des rit­ning­ar­na upp för fem nya län­ders själv­stän­dig­het på San Re­mo­kon­fe­ren­sen 1920. Des­sa län­der är i dag Li­ba­non, Irak, Sy­ri­en, Jor­da­ni­en och Is­ra­el. Det he­la för­verk­li­ga­des ge­nom man­dat­sy­stem av­sed­da att fun­ge­ra tills län­der­na var mog­na för själv­stän­dig­het. Stor­bri­tan­ni­en fick över­sy­nen för sta­ten Is­ra­els fö­re­gång­a­re Pa­les­ti­na­man­da­tet med syf­tet att åter­upp­byg­ga (obs!) ett själv­stän­digt ju­diskt hem­land. År 1922 fast­ställ­de Na­tio­ner­nas för­bund NF det­ta för­fa­ran­de, se­dan 75 pro­cent av det­ta till­tänk­ta hem­land av­skilts till ett he­la­ra­biskt Jor­da­ni­en. Det­ta ut­gör i dag den lag­li­ga grun­den för des­sa län­ders, in­klu­si­ve Is­ra­els, ex­istens och rätt till sitt land.

Ju­dar­nas hi­sto­ris­ka, kul­tu­rel­la och re­li­giö­sa band till det­ta land var en av mo­ti­ve­ring­ar­na. Ju­dar i he­la värl­den fick rätt att bo­sät­ta sig över­allt i det­ta hem­land, som om­fat­ta­de Ga­za-rem­san, Ga­li­leen, Ju­deen och Sa­ma­ri­en, det vill sä­ga Väst­ban­ken. Grän­ser­na ri­ta­des klart ut. Man­dat­stad­gar­na sä­ger ut­tryck­li­gen att ing­en del av det ju­dis­ka hem­lan­det får över­lå­tas el­ler hy­ras ut till en främ­man­de makt. An­kla­gel­ser om brott mot folk­rät­ten på grund av bo­sätt­ning­ar­na stäm­mer allt­så in­te. Winston Chur­chill som med­ver­ka­de till att ska­pa det ju­dis­ka hem­lan­det sa­de 1922: ”Det är vik­tigt att ju­dar­na i Pa­les­ti­na vet om att de finns i lan­det på grund av rätt, in­te på grund av nåd.”

Fagerholm kal­lar Is­ra­els till­tänk­ta ak­tio­ner på Väst­ban­ken an­nek­te­ring och oc­ku­pa­tion. Oc­ku­pa­tion de­fi­nie­ras som en främ­man­de makts in­trång på en an­nan stats om­rå­de. När Jor­da­ni­en år 1948 oc­ku­pe­ra­de he­la Väst­ban­ken och Je­ru­sa­lem, dö­da­de mas­sor av ju­dar och för­stör­de de­ras sy­na­go­gor, var det­ta oc­ku­pa­tion. När Is­ra­el an­fölls av fem arablän­der år 1967 och åter­tog Väst­ban­ken och Je­ru­sa­lem, det vill sä­ga sitt eget land, var det­ta in­te oc­ku­pa­tion. Man kan in­te oc­ku­pe­ra sitt eget land.

År 1921 be­slöt NF att ge Åland ställ­ning­en som en själv­stän­dig del av Fin­land. Om man som Fagerholm in­te god­kän­ner in­gång­na, in­ter­na­tio­nellt be­kräf­ta­de av­tal, så mås­te man i kon­se­kven­sens namn ock­så ogil­tig­för­kla­ra Ålands, lik­som res­ten av man­dat­län­der­nas, själv­stän­dig­het.

SVAR

Vad det för stor­mak­ter mi­li­tärt in­tres­san­ta land­ska­pet Ålands de­mi­li­ta­ri­se­ring och själv­sty­re, med röt­ter i Pa­ris­fre­den 1856 och Ålands­kon­ven­tio­nen 1921, kan tän­kas ha att gö­ra med Ne­ta­ny­a­hus re­ge­rings il­le­ga­la an­nek­te­rings­po­li­tik krä­ver nog en fan­ta­si av Emeleus ka­li­ber för att se. Fram­åt­blic­kan­de pa­ra­met­rar för fred sak­nas i Kush­ners/Trumps så kal­la­de freds­plan. Di­plo­ma­tis­ka pro­blem må va­ra kom­pli­ce­ra­de, men lös­ning­ar­na är i slutän­dan enk­la: hopp­full hu­ma­nism och kre­a­tiv, mo­dig kon­flikt­lös­ning – som li­kaså ly­ser med sin från­va­ro i Emeleus tan­ke­värld.

Makt­miss­bruk sker of­ta med re­li­giö­sa för­tec­ken i vår ny­kon­ser­va­ti­va och trång­syn­ta tid. Trum­pre­gi­mens odi­plo­ma­tis­ka val­hänt­het bäd­dar in­te för en var­ak­tig el­ler sta­bil lös­ning, sna­ra­re för en fort­sätt­ning på den hi­sto­ris­ka spi­ra­len av bit­ter­het. En­ligt Fjär­de Genè­vekon­ven­tio­nen, god­känd av Is­ra­el, för­bjuds en oc­ku­pa­tions­makt att flyt­ta in sin egen be­folk­ning. Ef­ter sex­da­gar­s­kri­get 1967 sa The­o­dor Me­ron, ju­ri­disk råd­gi­va­re till Is­ra­els då­va­ran­de ut­ri­kesmi­nis­ter, det­sam­ma (Gers­hom Go­ren­bergs The

Ac­ci­den­tal Em­pi­re, 2006), men ut­ta­lan­det mör­ka­des av Is­ra­els då­va­ran­de re­ge­ring. Lan­det val­de där­med en ju­ri­diskt ohåll­bar kurs som man för­gä­ves för­sökt le­gi­ti­me­ra i ef­ter­hand. Age­ran­det för­sva­gar en re­gel­ba­se­rad världs­ord­ning som är små, ut­sat­ta sta­ters sista ga­rant mot stor­mak­ter­nas god­tyck­li­ga ex­pan­sio­nism: Macht geht vor Recht. Vi be­hö­ver sna­ra­re sät­ta den lil­la män­ni­skan och den­nes be­hov i cent­rum, hjäl­pa män­ni­skor i kris att be­hål­la sin vär­dig­het.

Vill Is­ra­el kal­la sig en de­mo­kra­ti mås­te man stäl­las vid sam­ma mått­stoc­kar som öv­ri­ga de­mo­kra­ti­er. An­nek­te­rings­frå­gan fram­står tyd­lig mot bak­grun­den av Is­ra­els sva­ji­ga in­ri­kes­po­li­tik: en pres­sad pre­miär­mi­nis­ter och ett de­spe­rat vallöf­te. Sam­ti­digt dri­ver Trum­pre­gi­men en auk­to­ri­tär och mo­ral­kon­ser­va­tiv na­tio­na­lism un­der falsk, bib­lisk flagg. Det­ta är ”fa­ke re­li­gi­on” för egen po­li­tisk vin­ning. Is­ra­el har en del självut­nämn­da ”vän­ner” likt Emeleus, som jag gis­sar att fle­ra is­ra­e­ler egent­li­gen i tyst­het be­tac­kar sig för.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.