Israels rätt till sitt land
ISRAEL Torsten Fagerholm riktar hela sin journalistiska vrede mot Israel och Trumps stöd av detta land (HBL 28.6). Några typiska citat: ”USA började behandla den ockuperade Västbanken som en del av Israel”, man beslöt ”att inte längre betrakta Israels bosättningar som olagliga” och att man nu står ”i beråd att ge grönt ljus åt en annektering av Västbanken inklusive Jordandalen, i strid mot folkrätten”.
Jag har alltid förundrat mig över att så många journalister som skriver sina och andras åsikter om Israel i hätsk, fördömande anda, aldrig verkar ha besvärat sig att studera de historiska händelser och de internationella överenskommelser genom vilka staten Israel har blivit till. Israel finns inte på kartan på grund av åsikter utan på grund av internationell lag!
När det Ottomanska imperiet delades efter första världskriget, gjordes ritningarna upp för fem nya länders självständighet på San Remokonferensen 1920. Dessa länder är i dag Libanon, Irak, Syrien, Jordanien och Israel. Det hela förverkligades genom mandatsystem avsedda att fungera tills länderna var mogna för självständighet. Storbritannien fick översynen för staten Israels föregångare Palestinamandatet med syftet att återuppbygga (obs!) ett självständigt judiskt hemland. År 1922 fastställde Nationernas förbund NF detta förfarande, sedan 75 procent av detta tilltänkta hemland avskilts till ett helarabiskt Jordanien. Detta utgör i dag den lagliga grunden för dessa länders, inklusive Israels, existens och rätt till sitt land.
Judarnas historiska, kulturella och religiösa band till detta land var en av motiveringarna. Judar i hela världen fick rätt att bosätta sig överallt i detta hemland, som omfattade Gaza-remsan, Galileen, Judeen och Samarien, det vill säga Västbanken. Gränserna ritades klart ut. Mandatstadgarna säger uttryckligen att ingen del av det judiska hemlandet får överlåtas eller hyras ut till en främmande makt. Anklagelser om brott mot folkrätten på grund av bosättningarna stämmer alltså inte. Winston Churchill som medverkade till att skapa det judiska hemlandet sade 1922: ”Det är viktigt att judarna i Palestina vet om att de finns i landet på grund av rätt, inte på grund av nåd.”
Fagerholm kallar Israels tilltänkta aktioner på Västbanken annektering och ockupation. Ockupation definieras som en främmande makts intrång på en annan stats område. När Jordanien år 1948 ockuperade hela Västbanken och Jerusalem, dödade massor av judar och förstörde deras synagogor, var detta ockupation. När Israel anfölls av fem arabländer år 1967 och återtog Västbanken och Jerusalem, det vill säga sitt eget land, var detta inte ockupation. Man kan inte ockupera sitt eget land.
År 1921 beslöt NF att ge Åland ställningen som en självständig del av Finland. Om man som Fagerholm inte godkänner ingångna, internationellt bekräftade avtal, så måste man i konsekvensens namn också ogiltigförklara Ålands, liksom resten av mandatländernas, självständighet.
SVAR
Vad det för stormakter militärt intressanta landskapet Ålands demilitarisering och självstyre, med rötter i Parisfreden 1856 och Ålandskonventionen 1921, kan tänkas ha att göra med Netanyahus regerings illegala annekteringspolitik kräver nog en fantasi av Emeleus kaliber för att se. Framåtblickande parametrar för fred saknas i Kushners/Trumps så kallade fredsplan. Diplomatiska problem må vara komplicerade, men lösningarna är i slutändan enkla: hoppfull humanism och kreativ, modig konfliktlösning – som likaså lyser med sin frånvaro i Emeleus tankevärld.
Maktmissbruk sker ofta med religiösa förtecken i vår nykonservativa och trångsynta tid. Trumpregimens odiplomatiska valhänthet bäddar inte för en varaktig eller stabil lösning, snarare för en fortsättning på den historiska spiralen av bitterhet. Enligt Fjärde Genèvekonventionen, godkänd av Israel, förbjuds en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning. Efter sexdagarskriget 1967 sa Theodor Meron, juridisk rådgivare till Israels dåvarande utrikesminister, detsamma (Gershom Gorenbergs The
Accidental Empire, 2006), men uttalandet mörkades av Israels dåvarande regering. Landet valde därmed en juridiskt ohållbar kurs som man förgäves försökt legitimera i efterhand. Agerandet försvagar en regelbaserad världsordning som är små, utsatta staters sista garant mot stormakternas godtyckliga expansionism: Macht geht vor Recht. Vi behöver snarare sätta den lilla människan och dennes behov i centrum, hjälpa människor i kris att behålla sin värdighet.
Vill Israel kalla sig en demokrati måste man ställas vid samma måttstockar som övriga demokratier. Annekteringsfrågan framstår tydlig mot bakgrunden av Israels svajiga inrikespolitik: en pressad premiärminister och ett desperat vallöfte. Samtidigt driver Trumpregimen en auktoritär och moralkonservativ nationalism under falsk, biblisk flagg. Detta är ”fake religion” för egen politisk vinning. Israel har en del självutnämnda ”vänner” likt Emeleus, som jag gissar att flera israeler egentligen i tysthet betackar sig för.