För­fö­risk film­mu­sik

Hufvudstadsbladet - - Dagbok - ELI­SA­BETH SAN­DE­LIN

På dik­tens och som­ma­rens dag nås vi av ett sor­ge­bud. En av de störs­ta ton­sät­tar­na till odöd­lig film­mu­sik En­nio Mor­ri­co­ne har gått ur ti­den. Film­mu­si­kens mäs­ta­re kläd­de många av lands­man­nen Ser­gio Le­o­nes klas­sis­ka spa­get­tiväs­tern­fil­mer i mu­sik och kom­po­ne­ra­de stäm­nings­ful­la och färg­star­ka te­man till ota­li­ga and­ra fil­mer.

På 1970-ta­let gick jag till bi­o­gra­fen längs Ta­or­mi­nas po­pu­lä­ra tu­rist­stråk, den sma­la Cor­son kan­tad med pa­lats och bo­dars bro­de­ri­er. Ga­tan myn­na­de ut i en li­ten pi­az­za som be­bod­des av van­ligt folk. Här bakom en vac­ker por­tal fanns en en­kel väl­be­sökt bi­o­graf för var­dags­flykt. Sam­ma film vi­sa­des om och om igen så re­per­to­a­ren var in­te spe­ci­ellt va­ri­e­ran­de. Man viss­te ald­rig rik­tigt när en film bör­ja­de och in­te säl­lan såg man slu­tet av fil­men, in­nan film­rul­len kom i gång på nytt. Fil­men pro­ji­ce­ra­des mot en kal duk och bi­o­sto­lar­na knar­ra­de. Folk kom och gick, kom­men­te­ra­de, viss­la­de och rök­te he­la ti­den ut­an re­spekt för si­na eg­na och and­ras lung­or. Man släck­te ci­ga­ret­ter­na i myc­ket små ask­fat som pla­ce­rats på bak­si­dan av sto­lar­na. När de blev fyll­da kros­sa­des fim­par­na di­rekt på gol­vet, där de bil­da­de en stin­kan­de mat­ta.

I en så­dan si­ci­li­ansk bi­o­lo­kal lär­de jag kän­na En­nio Mor­ri­co­nes mu­sik i en öds­lig viss­lan­de spaghet­tiväs­tern. Clint Eastwoods sko­nings­lö­sa blick i fil­men Den go­de, den on­de, den fu­le nåd­de min me­dan ci­ga­rett­rö­kens slö­ja virv­la­de kring pro­jek­torns ljus­strå­le. Den då i mitt tyc­ke aske­tis­ka fil­men blev än­då en oför­glöm­lig upp­le­vel­se ef­tersom den här­li­ga mu­si­ken, så över­läg­sen själ­va fil­men, ta­la­de rakt och tyd­ligt till hjär­tat. Prä­ri­e­var­gens klas­sis­ka ylan­de i Ser­gio Le­o­nes spaghet­tiväs­tern­suc­cé blev så po­pu­lär bland ton­årspoj­kar att de ne­dan­för min bal­kong ut­stöt­te vil­da ai-ai-aaa-tjut vid fon­tä­nen som pryd­des av ett fa­bel­djur.

Jag lå­ter mig än en gång för­fö­ras av mu­si­ken på Youtu­be. Il Maestro, som Mor­ri­co­ne lät sig kal­las, ha­de en för­må­ga att ska­pa ett uni­ver­sellt mu­sik­språk. Me­lo­di­lin­jer­na är tyd­li­ga, sam­ti­digt som kom­po­si­tö­ren bröt ny mu­si­ka­lisk mark ge­nom att blan­da in ovan­li­ga in­stru­ment­ljud, skrik, piskrapp och mun­spel­sto­ner för att hö­ja ef­fek­ten och ska­pa stäm­ning. Och hur gör man nå­got så vac­kert som led­mo­ti­vet De­bo­rah i fil­men Har­mo­ni­ca – en häm­na­re rätt­vi­sa i ord?

Allt stort ska­pan­de är evigt. Il Maestro må va­ra bor­ta, men han lär ha gil­lat tan­ken på att åter­före­nas med uni­ver­sums mu­sik. Han trod­de att män­ni­skan ur­sprung­li­gen be­stod av to­ner och ver­ken han ska­pa­de vand­rar för all­tid vid vår si­da.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.