Polanski om fransk rättskandal
När Roman Polanski tar sig an den franska rättsskandalen Dreyfusaffären är resultatet i första hand en film för frankofiler och historienördar. Ett är dock säkert: den franska officerskåren får så mycket stryk att man rodnar.
DRAMA
En officer och spion
Regi: Roman Polanski. Manus: Robert Harris och Roman Polanski. Foto: Pawel Edelman. I rollerna: Jean Dujardin, Louis Garrel, Emmanuelle Seigner, Melvil Poupaud, Mathieu Amalric.
Den skandal som drabbade Sverige på sjuttiotalet, med justitieminister Lennart Geijer och hans fäbless för prostituerade, kan jämföras med Frankrikes Dreyfusaffär. Ett nationellt trauma som visar att vi inte behöver vända oss till Nazityskland för att trilla över grov antisemitism.
Alfred Dreyfus (Louis Garrel) är den franskjudiske generalstabsofficeren som i krigsrätten i Paris 1894 döms för högförräderi, för att ha delgivit den tyske militärattachén hemligstämplad information.
Som en följd av detta degraderas Dreyfus och förvisas till Djävulsön i franska Guyana. Själv hävdar han sin oskuld men det är först när en viss Georges Picquart (Jean Dujardin som vi kommer ihåg från stumfilmspastischen The Artist), ny underrättelsechef, börjar gräva i ärendet som det börjar hända.
Mycket snart kommer den gode Picquart, en rättskaffens man, fram till att Dreyfus är oskyldig. Och att det bevismaterial som åberopades de facto är förfalskat.
Inte nog med det: ju djupare Picquart gräver, desto mer uppenbart blir det att det är fråga om en gigantisk konspiration med många militära höjdare inblandade.
Till på köpet befinner sig Georges Picquart själv snart på de anklagades bänk, något som får det franska kulturetablissemanget med författaren Émile Zola i spetsen att gå ut med ett upprop i pressen till mannens försvar.
Rävspel och romantik
Ett är säkert: när det gäller handling och intrig har regissören Roman Polanski och manusförfattarpartnern Robert Harris (The Ghost Writer) inte sparat på krutet. Här vankas det dialog och karaktärer så det räcker och blir över, det politiska och juridiska rävspelet inte att förglömma.
Följaktligen kan man konstatera att En officer och spion (J’accuse, efter Zolas minst sagt kritiska tidningsartikel) utstrålar mera innehåll än form. Den filmiska gestaltningen bågnar under det massiva källmaterialet.
Det är speciellt uppenbart i den första akten där det politiska dramat dessutom får sällskap av ett stycke förbjuden kärlek; Georges Picquarts förhållande med madam Monnier (Emmanuelle Seigner, fru Polanski det privata).
Tack och lov växer den drygt två timmar långa filmen mot slutet – till ett närmast frenetiskt angrepp på den franska arméeliten och dess tystnadskultur. Att tala om en rättsskandal är verkligen inte att ta i.
Nej till judehatet
Vid det här laget har mycket av fokuset skiftat från A Dreyfus till G Picquart, samtidigt som filmen lägger på några kol dramatiskt. Här noterar vi den näst intill obligatoriska svärdduellen men också ett mordförsök på en prominent försvarsadvokat.
Trots detta rekommenderas filmen i första hand för frankofiler och historienördar, nog för att den antisemitiska biten torde vara av allmänt intresse (för övrigt var detta någonting som Roman Polanski adresserade redan i Cannesvinnaren Pianisten).
Gärna drar man en parallell till Helvetesbataljonen (Paths of Glory,
som för övrigt visas i Yle Teema 30.7) av Stanley Kubrick. Här som där får den franska officerskåren så mycket stryk att man nästan rodnar.
På tal om det har En officer och spion fått utstå både ris och ros i hemlandet. Trots att det blev en Césarstatyett både för regi och manus resulterade Polanskis dunkla sexualhistoria i ännu ett ramaskri.