”Det var inte viruset som stoppade flyget – det var vi”
Våra celler är självdestruktiva och dödsbenägna. Maria Katajavuori ser liknande tendenser i våra samhällen. Coronakrisen visar att vi kunde agera annorlunda, säger den prisbelönta debutförfattaren.
Egentligen heter hon Katariina Vuorinen och är ekolog. Och det var med en nyutexaminerad naturvetares ögon hon såg självdestruktiva likheter mellan våra samhällen och våra celler. Bägge har vissa förutsättningar för att bygga upp ett långt liv, men de lever som om de förberedde sig på att dö, utan att ens försöka bättre.
Under författarnamnet Maria Katajavuori delar hon med sig av insikterna i boken Kuoleman ja elämän kysymys – miten yksilöt, lajit ja yhteiskunnat altistavat itsensä tuholle. Den gav henne statspriset i informationsspridning förra hösten.
– Jag kände att jag har någonting att berätta. För mig som biolog har människan alltid bara varit en art bland andra. Därför är det naturligt för mig att gestalta livet i ett stort perspektiv, säger Katajavuori som skriver sin doktorsavhandling vid Norges teknisknaturvetenskapliga universitet i Trondheim.
Hon skriver populärvetenskapligt om hur celler och organismer ser ut att acceptera att de degenererar. ”Organismer degenererar inte för att de åldras. De åldras för att de degenererar”, skriver hon.
– För de flesta är det så självklart och logiskt att det fysiska förfallet kommer med åldrandet att de inte ifrågasätter det. Men när man ifrågasätter självklarheter kan man göra intressanta observationer, säger hon.
Cellerna har flera biokemiska metoder för att förlänga sitt liv, men utnyttjar dem inte.
– Cellerna använder reaktiva syreföreningar som skadar deras funktion och får dem att degenerera. Det är genetiskt inkodat i dem, för i ett evolutionsbiologiskt perspektiv har de aldrig haft en orsak att försöka leva för evigt, säger Katajavuori.
Det är helt enkelt effektivare för organismer att föröka sig och dö än att försöka leva för evigt.
Allmänningens tragedi
Maria Katajavuoris andra observation är att samhällen inte heller tycks sikta på evigt liv, eftersom människan förstör ekosystem som vi är beroende av. Det påminner om miljörörelsens budskap, och det är i den rörelsen Katajavuori har sin bakgrund.
Hon ser självdestruktiva tendenser hos mänskligheten, till exempel i hur vi hanterar klimatfrågan: Vi förstår att vi gör skada, men blundar för konsekvenserna och fortsätter att såga den gren vi sitter på.
– Det är som om det var kodat i vårt DNA att vi inte avstår från att nyttja en resurs om andra nyttjar den, även om vi vet att det skadar vårt gemensamma bästa. Det leder till överexploatering. Via industrin utnyttjar vi atmosfären nästan obegränsat utan hänsyn till framtiden, säger hon.
I ekonomin talar man om ”allmänningens tragedi” då människan tenderar att överexploatera gemensamma naturresurser som kan nyttjas gratis. Ska vi undvika en krasch menar Katajavuori att lösningen måste utgå från det gemensamma bästa.
– Vi vet att det vore bäst för alla att vi slutade använda fossila bränslen, men vi gör det inte, för tänk om andra fortsätter i alla fall. Att vi är smarta hjälper oss inte över dilemmat. Det är frustrerande, men man kan inte tänka på det oavbrutet, för då skulle man bli tokig, säger hon.
Maria Katajavuori skriver lättläst om svåra frågor, inte dystopiskt eller ödesmättat utan populärvetenskapligt, i syfte att förklara paradoxer. Hon noterar att också andra arter besitter en potential av självdestruktivitet.
– Men i den meningen är människan unik att vi är en intelligent art som förstår att vårt beteende är destruktivt för vår omgivning och för oss själva. Vi har ändå inte utvecklats att lösa de här problemen, säger hon.
Vad kan vi göra för att rädda världen? – Jag ogillar begreppet eftersom det insinuerar att det fanns en utomstående värld att rädda. Vi måste förstå att det är våra egna livsförutsättningar vi förstör.
För att få slut på det föreslår Maria Katajavuori strukturella förändringar, nya sätt att ta hänsyn till våra livsmiljöer i stor skala. I väntan på dem försöker hon själv leva ekologiskt. Hon äter mest vegetariskt och självfångad fisk, hon bor i en studentlya med sex andra personer, hon cyklar till jobbet och hon flyger aldrig privat.
– En gång har jag flugit på en vandringstur i Kanada. Jag tog ett inrikesflyg från en arktisk ort till en annan, för där fanns inga vägar.
”Det var inte viruset”
Människans brist på respekt gentemot andra arter tar sig uttryck på många sätt. Handeln med vilda djur är bara ett, men mer uppmärksammat sedan det nya coronaviruset veterligen började spridas från kinesiska djurtorg förra hösten. När epidemin blev en pandemi gick världen ner på sparlåga, vilket gav naturen en andhämtningspaus. Så tragisk pandemin är kan vi lära oss av den, säger Maria Katajavuori.
– Vi har klarat av att jobba på distans, flygplanen har hållits på marken. Det är positivt och det visar att vi i teorin skulle ha en chans att minska utsläppen också utan corona. Det var inte viruset som lämnade planen på marken, det var staternas beslut att stänga gränserna.
Katajavuori ser FN:s klimatavtal och EU:s klimatpolitik som positiva exempel på att människan vill värna
En del sopsorterar omsorgsfullt eller byter rentav till elbil, men förbiser att de semestrar i Thailand eller att elen inte alltid är grön. Det är lite av en artspecifik egenskap för människan, att vi vill betona att vi själva är duktiga medan de andra klåpar.
om sina samhällen på lång sikt, men vi lever inte upp till Parisavtalets mål och inte ens EU gör tillräckligt. Även här råder allmänningens tragedi.
– Regeringarna samlas för att ta kollektiva beslut, men i själva verket försöker varje part driva igenom sådant som är viktigt för den själv. Det resulterar i en kompromiss som inte är den bästa för helheten.
På liknande sätt bedrar vi oss själva på individnivå. Vi vill framstå som föregångare och som lite bättre än vi är.
– En del sopsorterar omsorgsfullt eller byter rentav till elbil, men förbiser att de semestrar i Thailand eller att elen inte alltid är grön. Det är lite av en artspecifik egenskap för människan, att vi vill betona att vi själva är duktiga medan de andra klåpar.
Överlag fungerar inte våra hållbarhetssatsningar särskilt väl om premisserna är fel, menar Katajavuori.
– Vi ska inte inbilla oss att folk gör det moraliskt korrekta. Folk slutar inte flyga fastän det vore bra, säger hon.
Därför menar hon att politiken måste utgå från hur människan vanligen beter sig och sedan förändra samhällsstrukturerna så att de sporrar alla till mer hållbart beteende.
Hur då?
– Till exempel genom beskattningen. Folk avstår inte Thailandssemestern för att den är miljöskadlig om den är billig, men de flesta skulle säkert göra det om resan kostade en årslön eller två.
Två roller
Nu talar vi politik och därmed har vi glidit in på en principiell fråga. Naturvetaren Katariina Vuorinen kan tala om celler, organismer och ekosystem, men i en intervju om politiska lösningar på miljöproblem är det hennes författarjag, Maria Katajavuori, som uttalar sig. Pseudonymen ska markera skillnaden.
– Det finns de som vill se forskare som neutrala informationsförmedlare som tar fram fakta som underlag för beslut. Om jag då börjar föreslå lösningar blir spelplanen svårare. Då är jag inte längre bara forskare, även om det politiska ansvaret ligger hos makthavarna, säger Katajavuori.
Universiteten betonar att forskarna gärna ska markera när de uttalar sig enbart som forskare och när de uttrycker en personlig åsikt, även om gränsen inte alltid är entydig.
– Många forskare är noga med att inte ta ställning i intervjuer. Det är så lätt att rycka loss ett uttalande ur sitt sammanhang, dra slutsatser och sprida dem på sociala medier, säger Katajavuori.
En del forskare hängs ut på sociala medier för att de fört fram åsikter, men du är inte rädd för att föra fram dina åsikter? – Nej, men i en intervju kanske jag formulerar mig mer omsorgsfullt än om jag talade i akademiska kretsar, där alla förstår att en eventuell politisk åsikt inte är ett vetenskapligt uttalande.
Allt tyder på att Maria Katajavuori kommer att dela med sig av fler resonemang i populärvetenskaplig bokform, sannolikt nästa år.
– Utan att avslöja mer kan jag säga att självdestruktiviteten inte är den enda analogi jag ser mellan människan och andra arter. Tanken är att skriva utifrån liknande förutsättningar, men på ett annat tema.