Vart tog viljan vägen?

Här om dagen när vi med familjen samlades till ett av sommarens många trevliga eftermiddagskaffen så blev det tal om hur vi var som unga. Hur min bror och jag hade upplevt våra respektive år som utbyteselever i Frankrike. Det fick mig att minnas hur passionerad jag egentligen var då i skolåldern. Hur stor iver jag hade att förändra världen till det bättre.

Det var elevkår, diskussionsklubbar och redan innan studenten blev jag aktiv i lantbruksorganisationen. Skolan och min omgivning hade gett mig så mycket kunskap som jag ville använda och sprida. Jag såg så många saker som kunde och behövde bli bättre för att samhället, mänskligheten skulle lyckas bättre och må bättre. Undervisningen i skolan kunde bli mera heltäckande, effektivare och rättvisare. Lantbrukarna behövde få en bättre kontakt med konsumenterna och på så vis en bättre uppfattning om sin roll i helheten, och då kunna ta ett större ansvar och föra utvecklingen i en hållbarare riktning. Allmänheten behövde bli bättre på att göra miljövänliga val och till exempel lära sig sortera sitt avfall ordentligt.

Jag hade så många saker jag ville och verkligen jobbade för att förändra. I dag när jag lyssnar på Greta Thunbergs sommarprat blir jag så berörd av hennes kunskapstörst, passion och irritation. Jag minns känslan av att vara nyutbildad, ha fått den fantastiska gåvan av kunskap men sen när man vill använda den så är det inte så många som tar en på allvar. Eller när det gäller Greta är det väl nog ganska många som tar henne på allvar, men frågan är om det är tillräckligt många och på tillräckligt stort allvar.

Jag blir i alla fall påmind om sjuttonåringen inom mig. Att jag behöver känna den passionen, kunskapstörsten och viljan till förändring. Samtidigt minns jag att det var just det året i Frankrike som sjuttonåring som fick mig att inse hur komplicerat livet och utvecklingen kan vara. Att alla inte delar mina värderingar och att alla inte vill se helheten och ta ansvar för den. Ofta för att man ren har alltför mycket ansvar och knappt kan hålla huvudet ovanför ytan för att det är för många trådar att hålla i och för många bollar i luften.

Just i medelålderns och vuxenlivets yra tid av trådar och bollar behövs sjuttonåringarna. De som är vuxna nog att se och förstå men unga nog att orka se och förstå. Jag ska lyssna lite mera på sjuttonåringen inom mig och försöka se saker på ett lika uppfriskande klarsynt sätt. Att veta vad som är problemet och lita så på kunskap och förmåga att en lösning bara är en tidsfråga. För den här våren har ju bevisat att bara problemet är tillräckligt konkret så kan vi fokusera och skrida till åtgärder på ett fantastiskt effektivt sätt. När problemet framställs som tillräckligt konkret och hotande så finns garanterat viljan där.