Att byta eller inte byta tränare

Fem raka förluster, 2–10 i målskillnad och jumbo i tabellen. Att TPS skulle gå en tuff säsong till mötes var på intet sätt överraskande. Intressant att se vad landslagsikonen Jonatan Johansson kan göra för att vända legendariska Palloseuras kurs. En förening som famlat i sportsligt och ekonomiskt mörker ända sedan bankiren Seppo Sairanen blåste av åren av casinoekonomi i klubben.

Tommi Pikkarainen var den andra tränaren att få sparken denna säsong. Före det hade norrmannen Tor Thodesen kallblodigt offrats av HIFK:s styrelse.

HIFK:s säsongsinledning var trög och spelet stämde inte alls men att sparka en tränare som ändå gjorde ett ypperligt jobb under sin första säsong som Kamratledare i ett så tidigt skede tyder på att det sannolikt låg annat än bara en anspråkslös resultatrad bakom avskedandet.

Sportchefen Mika Lönnströms och Thodesens samarbete var långt ifrån friktionsfritt. Till Lönnströms försvar ska sägas att han i en del fall inte har särskilt mycket att säga till om. Om den kinesiska ägaren meddelar att en spelare ska tas in eller skickas någon annanstans är det bäst att lyda. Lucas Jin Chang är först och främst en affärsman, i andra hand möjligen en fotbollsman. Och med de prioriteringarna är det eurona som avgör.

Thodesen har jobbat inom toppfotbollen i årtionden och norrmannen vet att kravnivån alltid är närvarande. Men att något hände under vintern och våren är uppenbart. Annars hade den sympatiska 54-åringen knappast på sociala medier gått ut med så frän kritik mot ledarskapet inom föreningen.

Och här gällde det först och främst Lönnström. Enligt HBL:s uppgifter hade Thodesen inte problem att samarbeta med någon annan än sportchefen.

I en intern maktkamp mellan en sportchef och tränare brukar den förstnämnda gå segrande

ur leken. Och sportchefen ska naturligtvis vaka över sina egna intressen. I toppidrotten gäller ofta djungelns lag.

Teemu Kankkunen lotsade för ett par år sedan HIFK tillbaka till ligan och ”Tema” åtnjuter med sin bakgrund något av kultstatus bland fansen. Kankkunen kunde, på grund av att han saknade den licens som krävs för att jobba som cheftränare på liganivå, inte basa för laget i fjol. Därför kallades Thodesen in. Norrmannen hade Kankkunen vid sin sida och den sistnämnde kunde suga åt sig både kunskap av Thodesen och plugga till sig Uefa-licensen.

Inledningen för Kankkunen har varit mer än lovande. Två raka segrar och efter en tung period andas Kamratlägret optimism igen.

Då det gäller Thodesen är jag inte alls säker på att vi sett honom i Finland för sista gången. Facit med HIFK var ändå så pass bra att hans tjänster kan ha en viss efterfrågan i framtiden.

Jonatan Johansson har, efter att den aktiva karriären tog slut 2010, mest hållit till i Skottland. Det mångåriga utlandsproffset har efter det läst till sig behövlig tränarlicens, jobbat i det finska landslagsteamet, tränat Greenock Morton och också jobbat som assisterande tränare i storklubben Glasgow Rangers, en klubb som den Pargasbördige anfallaren har ett långt förflutet i från den aktiva karriären.

44-åringen gjorde en finfin karriär som spelare och den världsvane och utåtriktade Johansson hör till de finländska fotbollsspelare

som lyckades utmäta sin talang och kapacitet.

Han har under sin karriär kunnat insupa väldigt mycket lärdom av ett koppel topptränare och kan med sin positiva men krävande stil vara precis vad TPS behöver.

Kvaliteten på TPS trupp är ett problem. Det är tunt, det är ojämnt och profilerna är oändligt få.

Det som ändå kan skänka både Palloseura och Johansson en viss tröst är att det inte krävs några under för att undvika nedflyttning. I år finns det, långt beroende på coronaviruset, tämligen gott om klubbar som i främsta hand spelar för att undvika nedflyttning.

Och så mycket sämre är TPS absolut inte kvalitetsmässigt än exempelvis RoPS, IFK Mariehamn och kanske också Haka som varit en liten besvikelse så här långt.

SJK är också en besvikelse, precis som Seinäjokiklubben varit efter guldet 2015. Men där är kvaliteten inom truppen och de ekonomiska musklerna på en nivå som torde omöjliggöra en bitter bottenstrid.

Alltid välkommet med tränare som inte räds tuffa utmaningar och som känner en djup lojalitet för omgivningen där allt en gång började. Johansson är visserligen fotbollsfostrad i Piffen men det var efter flytten till TPS som karriären på allvar tog fart.

Alltför många spelare och tränare glömmer sina rötter. Johansson hör inte till dem. Någonstans hoppas romantikern på att ”JJ” fixar nytt kontrakt för TPS.