Israels gränser bör respekteras

ISRAEL I sitt svar på min insändare (HBL 23.7) undrar Torsten Fagerholm ”vad Ålands demilitarisering och självstyre kan tänkas ha att göra med Netanyahus regerings illegala annekteringspolitik”. Samma undran ger Roger Fagerholm uttryck för (HBL 25.7). Historiska fakta och juridiska avgöranden är svaret i båda fallen. Nationernas förbund var den instans som rättsligt avgjorde både Ålands självständighet och tillhörighet till Finland, trots att ålänningarna ville höra till Sverige, liksom lagligheten av Palestinamandatet som ett judiskt hemland för judar överallt i världen. Araberna fick ett mångdubbelt större område i Mellanöstern genom Irak och Jordanien, enligt avtalet mellan emiren Feisal, stamfar till Jordaniens kungahus, och sionisten Weizmann 1919.

Det har varit politiskt korrekt under många år – också i Finlands utrikespolitik – att anklaga Israels närvaro på Västbanken, en del av det judiska hemlandet, som olaglig enligt internationell lag. Påståendet är grundlöst. En viktig juridisk grundprincip inom internationell rättspraxis kallad uti possidetis juris (för att ni må ha lagens rätt) är följande: Både före detta kolonier och mandat skall få behålla sina gränser oförändrade efter uppnådd självständighet. Detta är en gammal princip fastställd av Internationella domstolen 1962 (gällande mandaten) som bekräftades senast av en konferens om internationell lagstiftning i Haag 2017. Enligt denna rättsprincip är Israels gränser desamma som Palestinamandatets gränser, oberoende av att Israel 1948 inte förfogade över hela mandatets område på grund av Jordaniens ockupation.

Torsten Fagerholm förespråkar ”enkla lösningar enligt hoppfull humanism och kreativ, modig konfliktlösning – vilka lyser med sin frånvaro i Emeleus tankevärld”.

Det jag inte kan finna i en sådan ”kreativ” lösning är erkännandet av historiska bindande överenskommelser och Israels rätt till sitt område enligt internationell lag, något som gäller för alla andra länder.

SVAR Emeleus förra insändare hänvisade till San Remokonferensen 1920, som i sin helhet anammade Balfourdeklarationen 1917. Därmed gavs judarna rätt att upprätta ett hemland i Palestina, men enbart ”under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina”. Internationella domstolen i Haag bekräftar att principerna i Genèvekonventionerna utgör internationell sedvanerätt. Icke-judars civila och religiösa rättigheter är praktiskt och moraliskt okränkbara. Regeringen Netanyahus bosättningspolitik strider mot principen jus cogens, tvingande rätt. Ifall stater gör selektiva avsteg från dessa regler urholkas grundförutsättningen för den internationella rättsordningen. Också då Emeleus åberopar uti possidetis juris undergräver han sin egen argumentation. Arabländer saknade en gång i tiden en tradition av västerländska principer om territoriella nationalstater, regelsystemet som inrättades vid freden i Westfalen 1648. Alltså är vi tillbaka vid samma gamla återvändsgränd: de godtyckliga kartorna från Sykes-Picot-avtalet 1916, själva roten till dagens infekterade situation i Mellanöstern. Doktrinen uti possidetis juris har tillämpats vid avkolonisering i Sydamerika och Afrika, med syfte att förhindra utländskt ingripande, godtyckligt omritande av kartor eller tillgripande av territorier via våld. Att begreppet tillämpades mekaniskt i Jugoslavien fick katastrofala följder.