Vi­borgsar­ki­tek­tur le­van­de­gjord

Ar­ki­tek­tur­mu­se­ets ut­ställ­ning om Uno Ull­berg är li­ten, kom­pakt och in­ne­hålls­rik.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - OTTO EKMAN

● Uno Ull­berg – Fin­lands mest vi­borgs­ka ar­ki­tekt (egen övers.) Till den 23 au­gusti på Fin­lands ar­ki­tek­tur­mu­se­um, Ka­sern­ga­tan 24, Helsing­fors.

● Net­ta Böök & Ka­ri Im­mo­nen: Uno Ull­berg, Vi­i­pu­rin ark­ki­teh­ti (Uno Ull­berg-Seu­ra & Arkk­ti­ehtu­u­ri­mu­seo 2020)

Helsing­fors ar­ki­tek­tur­mu­se­um har, där det lig­ger li­te i skymun­dan ba­kom De­sign­musé­ets mer ståt­li­ga fa­sad, all­tid li­te pas­se­rat un­der ra­darn för mig. Trots att jag ser mig själv som en rätt ivrig mu­sei­be­sö­ka­re har jag ald­rig fö­re den­na som­mar ens sti­git in i den jäm­fört med si­na grann­hus rätt dis­kre­ta men sym­pa­tis­ka grädd­gu­la ny­re­näs­sans­bygg­na­den.

Kanske jag haft en för­dom om ar­ki­tek­tu­ren som konst­form, att den skul­le va­ra ett nör­digt in­tres­se som krä­ver nisch­kun­skap och ud­da pri­o­ri­te­ring­ar för att man ska kun­na upp­skat­ta den fullt ut. Men ut­ställ­ning­en om Vi­borgsar­ki­tek­ten Uno Ull­berg (1879-1944) slår ef­fek­tivt hål på mi­na för­ut­fat­ta­de me­ning­ar.

I den ut­rym­mes­mäs­sigt lil­la men kom­pak­ta och in­ne­hålls­ri­ka ut­ställ­ning­en pre­sen­te­ras Ull­bergs liv och verk. Ull­berg föd­des i Vi­borg, och en stor del av hans kar­riär ut­spe­la­de sig i den­na stad i vars mo­der­na ut­form­ning hans rit­ning­ar spe­la­de en av­gö­ran­de roll. Från den im­po­ne­ran­de mo­nu­men­ta­la bygg­nad i cent­rum som han ri­ta­de som hög­kvar­ter för tid­ning­en Kar­ja­la och skul­le sym­bo­li­se­ra Vi­borg som mo­dern eu­ro­pe­isk met­ro­pol, till den mer dis­kre­ta och sym­pa­tis­ka mo­der­ni­se­ring med vil­ken han pif­fa­de upp Run­da Tor­net och gjor­de det till iko­nisk Vi­borg-sym­bol. El­ler det som bli­vit hans kanske mest kän­da verk: Vi­borgs ståt­li­ga mo­der­nis­tis­ka konst­mu­se­um, nu­me­ra känt som Ere­mi­ta­gets Vi­borg-cent­rum.

Ut­ställ­ning­en gör till och med en li­ten av­stic­ka­re in i mi­li­tär­histo­ri­en: trots att jag är li­te mer (om än ama­tör­mäs­sigt) in­satt på det­ta om­rå­de över­ras­kas jag av att det på sin tid hy­per­mo­der­na och stra­te­giskt vär­de­ful­la vat­ten­kraft­ver­ket i Rou­hi­a­la som i dag lig­ger på and­ra si­dan rys­ka grän­sen (men ägs av fins­ka For­tum!) som Ull­berg ock­så ri­tat har fram­hål­lits som en mer re­a­lis­tisk de­lorsak än Mai­nilaskot­ten till att vin­ter­kri­get bröt ut.

Skäm­ta­re och fa­mil­je­far

Ett ele­ment som gör ut­ställ­ning­en till­gäng­lig för en lek­man är att den skick­ligt kny­ter ihop pre­sen­ta­tio­nen av Ull­bergs ar­be­te med en in­tro­duk­tion till ho­nom som per­son och med­lem av sin tids sam­häl­le. Ull­berg tycks ha va­rit en char­mig och lev­nads­glad fi­gur med pi­pan käckt ding­lan­de mel­lan tän­der­na, om­tyckt av så väl vän­ner som med­ar­be­ta­re. En min­nes­bok som gjorts till hans ära då han av­slu­ta­de sitt ar­be­te i Vi­borg och flyt­ta­de till Helsing­fors är de­ko­re­rad i mar­gi­na­len med skämt­teck­ning­ar som skvall­rar om en upp­skatt­ning för barns­lig prutt­hu­mor, och de många por­trät­ten där han ömt om­fam­nar si­na barn teck­nar bil­den av en kär­leks­full fa­mil­je­far. I in­for­ma­tions­tex­ter­na no­te­ras bland an­nat att Ull­berg främst ba­se­ra­de sin kar­riär på pri­vat­be­ställ­ning­ar sna­ra­re än offentliga ar­ki­tekt­täv­ling­ar. Des­sa pri­va­ta be­ställ­ning­ar för­säk­ra­des ge­nom per­son­li­ga re­la­tio­ner som Ull­berg skaf­fa­de sig då han rör­de sig i Vi­borgs so­ci­e­tet, nå­got som kräv­de ett mått av so­ci­al skick­lig­het och po­pu­la­ri­tet.

Und­vi­ker det svens­ka

Ett li­tet ir­ri­ta­tions­mo­ment är att ut­ställ­ning­en kon­se­kvent und­vi­ker nå­gon som helst form av skylt­ning på svens­ka för att kom­plet­te­ra de an­nars ut­omor­dent­ligt ut­för­li­ga, in­for­ma­ti­va och le­van­de in­for­ma­tions­pla­ket­ter­na på fins­ka och eng­els­ka. Det­ta må­hän­da i ett miss­rik­tat för­sök att gö­ra ett coolt och av­ska­lat, in­ter­na­tio­nellt in­tryck. Ab­sur­di­te­ten blir där­e­mot li­te lö­je­väc­kan­de då man be­tän­ker att Ull­berg själv var svensk­språ­kig, till och med po­li­tiskt ak­tiv in­om SFP. Det svens­ka i Fin­land plop­par så­le­des upp på ovän­ta­de plat­ser i själ­va ut­ställ­nings­ma­te­ri­a­let som t.ex. i per­son­li­ga kor­re­spon­den­ser el­ler skämt­teck­ning­ar ur lo­ka­la tid­ning­ar, ut­an att ut­ställ­ning­en skul­le er­kän­na dess ex­istens an­nat än ge­nom in­tets­ä­gan­de bi­sat­ser. Det­ta plus någ­ra sal­ti­ga kom­men­ta­rer om rysk missköt­sel av gam­la Ull­berg-hus i mo­dern tid som sma­kar li­te ”Kar­ja­la taka­i­sin”-gnäll (”ge Ka­re­len till­ba­ka!”) ger ty­värr ut­ställ­ning­en sam­ma aning av sun­kigt en­kel­spå­rig na­tio­na­lism som ibland smy­ger sig in i de fins­ka stat­li­ga mu­se­er­nas an­nars hög­kva­li­ta­ti­va ut­bud.

För att för­ja­ga den­na stäm­ning re­kom­men­de­rar jag att man av­slu­tar sitt mu­sei­be­sök med en kort pro­me­nad längs Ka­sern­ga­tan ned mot Es­pla­na­den för att be­skå­da ett av de hus som Ull­berg hann ri­ta för Helsing­fors, näm­li­gen Ben­sows­ka hu­set på Söd­ra Es­pla­na­den 22. I dag är Ull­bergs ori­gi­nal­pla­ne­ra­de ne­on­skyl­tar på den ståt­li­ga fa­sa­den er­sat­ta med mo­der­na fö­re­tags­lo­gon och ty­värr kom­mer man in­te in i den ståt­li­ga lob­byn om man in­te har ären­de till nå­gon av de mäk­la­re, ad­vo­ka­ter el­ler tand­lä­ka­re som hu­se­rar där. Men en vi­sit på den lil­la in­ner­går­den kan fort­fa­ran­de ge en glimt av Ull­bergs ta­lang, i kom­bi­na­tio­nen av mi­ni­ma­lism och en­skil­da in­tres­se­väc­kan­de de­tal­jer på ovän­ta­de stäl­len.

FO­TO: PRESS­BILD/FIN­LANDS AR­KI­TEK­TUR­MU­SE­UM

Ben­sows­ka hu­set, med ori­gi­nal-ne­on­skyl­tar pla­ne­ra­de av ar­ki­tek­ten Uno Ull­berg.

FO­TO: PRESS­BILD/FIN­LANDS AR­KI­TEK­TUR­MU­SE­UM

Gra­ci­ös trapp­vy från Ben­sows­ka hu­sets in­te­ri­ör.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.