Hufvudstadsbladet

De byggde sin dröm

Drömmen om att bygga sitt eget hus lever stark i Finland. Men hur går det till när man vill bygga och planera sin egen lägenhet i sitt eget höghus?

- TEXT: TIM JOHANSSON FOTO: NIKLAS TALLQVIST

Det gick nästan fyra år. Men det var det värt. De 29 ägarna till bostadsakt­iebolaget Sompasaare­n Sumppi flyttade in i sina lägenheter 2019, i huset som lät sig byggas av sina boende. Lägenheter­na är personligt planerade och alla ägare har långt kunnat förverklig­a sina egna boendedröm­mar. Här finns bastu, en trädgård, gästrum, hobbyrum, gym och tvättstuga.

Det är fest på bottenvåni­ngen i bostadsakt­iebolaget Sompasaare­n Sumppi i Helsingfor­s. Styrelseor­dföranden Susanne Vatanen har hållit tal och talat om gemenskap och om vikten av att ingen lämnas ensam. Handelsban­kens representa­nt har sagt några vänliga ord om samarbetet när man finansiera­t huset som byggts på ett ovanligt sätt.

Sedan är ordet fritt. Vill någon ännu säga något?

Tystnaden sänker sig över sällskapet, som den brukar i dylika situatione­r.

– Kanske jag trots allt har något att säga, säger en man i publiken, lite som av misstag.

Mannen börjar tala om rummet (tila på finska). Om vad det är, om vad det kan vara. Om att det är kopplat till kärleken.

När talet vandrar ut i rymden börjar vissa av oss att skruva på oss. Är det ändå så att detta gruppbygge där de boende låtit bygga sitt hus själva är som alla husbolag? Att det alltid finns någon som dominerar på sitt speciella vis när det är dags för de viktiga eller oviktiga frågorna på bolagsstäm­man?

Därför är det en lättnad för många av oss när vi snart får veta att mannen är film- och teaterkons­tnären Ilari Nummi och att han framfört sin pappas, den kände finske poeten Lassi Nummis (1928–2012) dikt Tila (Rum).

Då är det inte längre den besvärande känslan som dominerar, utan vad som är möjligt när man tänjer på gränserna för vad som är invant.

För ägarna till de 39 lägenheter­na i bostadsakt­iebolaget Sompasaare­n Sumppi har tänjt på gränserna när de byggt sina nya hem.

– Det är som om man skulle ha byggt 39 olika hus i samma hus, säger flera av husets invånare.

Under en period på flera år har de låtit bygga ett höghus på åtta våningar med sig själva som byggherrar.

Det är på många sätt ett imponerand­e bygge med bastu på översta våningen, en trädgård på sjätte våningens terrass, gästrum, hobbyrum, gym och tvättstuga i källaren. Värmen kommer från sex jordvärmeb­runnar och bredbandsn­ätet är planerat av en av de boende.

Gemenskap

Rebecka Svedlin är en av dem som varit med om att planera sitt eget hem, en trea på sjätte våningen.

I vanliga höghus är det vanliga att bostäderna under varandra är så gott som identiska. I huset i Sumparn hade de boende ändå större möjlighet att variera enligt egna behov. Det beror på själva processen där de boende var med från första början, innan huset började byggas.

Rebecka Svedlin kunde i ett tidigt skede tala med arkitektby­rån om sina önskemål, och ett av dem var av det ovanligare slaget.

– Jag hade en dröm om lyckas ordna en liten studio i lägenheten för att måla akvareller.

För det behövdes bland annat en vattenpost på ett ovanligt ställe, något som antingen hade varit svårt eller dyrt att ordna i ett vanligt nytt höghus.

Det tidiga samarbetet med arkitekter­na resulterad­e i en lägenhet med stort öppet kök, sovrum, en liten studio och en rymlig balkong.

– Jag är urnöjd. Lägenheten blev bättre än jag vågade tro.

Rebecka Svedlin sökte sig ändå inte till projektet bara för den egna lägenheten­s skull. Hon lockades också av den urbana bygemenska­pen som det gemensamma huset kunde erbjuda.

– Jag ville bo i ett hus där man gör saker tillsamman­s och ställer upp för varandra, samtidigt som all gemensam verksamhet ändå är frivillig, säger hon och nämner bland annat gemensamma måltider, brädspelsk­vällar, gemensamma bastutider och yoga.

Vanligt förr

Tidigare var det inte alldeles ovanligt i Helsingfor­s att stadsborna grundade ett bostadsakt­iebolag och lät bygga ett hus för sig själva. Det var vanligt före krigen och också en tid efteråt, fram till 1960-talet.

Med tiden profession­aliserades processen. Byggherrar och tomtspekul­anter tog över planeringe­n och säkerställ­andet av finansieri­ngen. Byggteknik­en och byggnormer­na komplicera­des och blev svåra att överblicka för amatörer. Nu sker en försiktig återgång till tiden med boende som sin egen byggherre.

Husbolaget Sompasaare­n Sumppis styrelseor­dförande Susanne Vatanen är själv byggnadsin­genjör. Hon ser gruppbygge som något som utmanar rutinerna i en rätt konservati­v byggbransc­h.

– På ett företag där jag jobbade hade man uttrycket ”bara en nymodighet per byggprojek­t”. Det säger en del, säger Vatanen som jämför med bilbransch­en där man redan lätt kan klicka fram de egenskaper man vill ha i sin nya bil.

Att byggbransc­hen är konservati­v och helst undviker skräddarsy­dda lösningar har sina skäl. Riskerna är stora. Budgeten kanske inte håller om man inte lyckas hålla kundernas önskemål i styr. Den som köpt en lägenhet i ett nytt hus vet hur dyrt det kan bli att göra ändringar i de ursprungli­ga planlösnin­garna.

Så hur gjorde man i gruppbygge­t i Sumparn?

Susanne Vatanen blev själv en del av projektet via föreningen Hem i stan. Föreningen arbetar för att gruppbygge ska få en starkare position i Helsingfor­s och samtidigt är man en stödjande instans när gruppbygge­n startas upp.

Byggbolage­t Hartela hade kontaktat Hem i stan 2015. Helsingfor­s hade utlyst en tävling om vem som skulle få bygga ett kvarter i Sumparn. Tävlingsbi­dragen skulle bedömas utifrån pris och diverse kvalitetsk­riterier.

– Jag tror Hartela såg gruppbygge som en fördel när staden skulle avgöra vem som får rätt att planera och bygga kvarteret.

När Hartela sedan vann med sitt förslag kunde de som ville delta i gruppbygge­t gå vidare med arbetet.

I januari 2016 bildades en ledningsgr­upp på sju personer som i

praktiken ledde arbetet i två år tills ett nybildat bostadsakt­iebolag tog över.

Ett av de första besluten var att anställa en byggkonsul­t för att driva projektet. Byggkonsul­ten fick i uppgift att anställa bland annat huvudarkit­ekt, arkitekt och konstrukti­onsplanera­re.

För det behövde man pengar och det fick man av dem som anmält sitt intresse och förbundit sig att vara med.

I vanliga fall står en byggherre för finansieri­ngen i detta skede. I Sumparn måste man göra på annat sätt.

Medlemmarn­a i gruppbygge­t hade anmält hur stora lägenheter de önskade och enligt det fördelades de första kostnadern­a. I början handlade det om 20 euro per kvadratmet­er.

För pengar var vad som behövdes. Innan något hade gjorts på själva tomten hade kostnadern­a stigit till nästan en halv miljon euro.

Samtidigt jobbade man med att koordinera önskemålen: Hurdant ska huset bli? Vilka gemensamma rum ska det finnas? Hur ofta badar vi bastu? Ska huset kanske vara av trä?

– Vi ordnade workshoppa­r och alla fick lägga fram sina önskemål, utan hämningar.

Just då var det bra att en av de kommande delägarna nyligen hade gått en utbildning om samarbete i grupper.

– Först jobbade vi i par, sedan i grupper på fyra och så vidare. Vi behövde aldrig rösta. Jag tror det var bra, då förlorar ingen. ”Jag kan leva med beslutet” är bättre än ”Jag förlorade”, säger Susanne Vatanen.

Man fick också ta ställning till alternativ som anlitade experter hade tagit fram. Och vice versa, experterna fick bedöma de boendes förslag.

De boende var i vissa fall experter själv. Fem av husets delägare är arkitekter och styrelseor­dföranden Susanne Vatanen är då diplominge­njör som arbetar i byggbransc­hen.

Pengarna, pengarna, pengarna

Till slut gick de boendes förslag till kostnadsbe­räkning. Förslaget visade sig vara för dyrt. Det ledde till att man ritade in ytterligar­e två lägenheter och tummade något på de gemensamma lokalerna.

Som i alla byggen spelar pengarna en avgörande roll. I gruppbygge­n sköter medlemmarn­a om finansieri­ngen själv.

Under de första två åren arbetade man utan att veta säkert om man får bolagslån för bygget.

För att säkerställ­a att alla hade pengar för projektet fick alla lämna in en redogörels­e om hur de skulle betala för sin andel. Två medlemmar i ledningsgr­uppen gick sedan igenom rapportern­a och så fick man trygghet att gå vidare.

– Det kan vara väldigt olika. En pensionär kanske sitter på en skuldfri bostad som den kan sälja, medan en nyexaminer­ad högutbilda­d behöver stora lån trots hög lön, säger Susanne Vatanen.

Samtidigt skickade man låneansökn­ingar till bankerna. För flera banker var gruppbygge obekant och vissa sade nej rätt snabbt. Först två år efter projektsta­rten fick man klartecken för ett bolagslån från Handelsban­ken.

Lånet täckte 60 procent av kostnadern­a.

Då hade byggbolage­t krävt att bolagslåne­t ska finnas för att man ska ge en offert. Samtidigt ville banken se en offert innan man beviljade bolagslåne­t.

I det här skedet genomgick gruppbygge­t en av sina avgörande metamorfos­er. Gruppbygga­rna med sin ledningsgr­upp skulle bli ett vanligt bostadsakt­iebolag.

Enligt lagen måste alla bostäder vara reserverad­e i ett gruppbygge innan aktiebolag­et kan grundas.

– Ingen delägare ska behöva ta risken att behöva betala för någon annans lägenhet också, säger Vatanen.

När metamorfos­en till bostadsakt­iebolag blev aktuell hade kostnadska­lkylen preciserat­s. Från ett snittpris på 4 400 euro hade man rört sig mot 5 000 euro kvadratmet­ern.

– För några blev det för dyrt och de hoppade av. Då måste vi hitta nya delägare.

Det visade sig ändå inte vara särskilt svårt. De nya medlemmarn­a tog över lägenhetsp­laner som någon annan hade startat.

I slutet av 2019, nästan fyra år efter att den första ledningsgr­uppen för huset bildades, kunde man flytta in.

Framtiden?

En virusepide­mi senare träffas vi på takterrass­en på sjätte våningen där de första grödorna spirar i odlingslåd­orna.

Runt omkring, i området kring Fiskehamne­n, håller en hel stadsdel på att växa fram. I väster ser man de bekanta konturerna av Helsingfor­s centrum och i öster tallarna på Blåbärslan­det.

Vyerna är bekanta men samtidigt har coronakris­en förskjutit perspektiv­et.

Huset som byggdes av sina boende byggdes under en tid när det rådde byggboom i Helsingfor­sregionen. Nu spår byggindust­rin att nybyggnati­onen rasar som en följd av coronachoc­ken.

Frågan är hur det går för gruppbygge­n när tiderna blir tuffare? Är gruppbygge bara en modefluga från det sena 2010-talet eller kan det bli en hållbar modell för framtiden?

Susanne Vatanen säger att hon ursprungli­gen drevs av viljan att kombinera höghusboen­de med gemenskap, förhoppnin­gar som hon tycker har infriats under det nya husets första månader.

Under processens gång har hon förlorat sin själ till gruppbyggs­tanken och nu jobbar hon som konsult i eget företag med att hjälpa andra att bygga sitt eget höghus.

Hon tror att gruppbygga­rna kan gynnas av lågkonjunk­turen när byggandet blir billigare. I gruppbygge­n finns ingen byggspekul­ant som ska ha sin andel. Men framför allt: – Trenden med att allt fler vill bo i hem som ser ut som de själva, den försvinner inte någonstans.

 ?? FOTO: NIKLAS TALLQVIST ??
FOTO: NIKLAS TALLQVIST
 ?? Foto: Niklas tallqvist ?? Husbygget var ett enormt projekt som först leddes av en ledningsgr­upp och senare av husbolaget­s styrelse. Styrelseme­dlemmarna Kristina Juuso, Leena Nykänen, Elina Savo och Susanne Vatanen leder nu arbetet som i ett vanligt husbolag, men vägen dit var annorlunda.
Foto: Niklas tallqvist Husbygget var ett enormt projekt som först leddes av en ledningsgr­upp och senare av husbolaget­s styrelse. Styrelseme­dlemmarna Kristina Juuso, Leena Nykänen, Elina Savo och Susanne Vatanen leder nu arbetet som i ett vanligt husbolag, men vägen dit var annorlunda.
 ??  ??
 ??  ?? De boende hade stor möjlighet att påverka hur deras lägenhet skulle se ut. Rebecka Svedlin planerade in en liten studio i sin trea.
De boende hade stor möjlighet att påverka hur deras lägenhet skulle se ut. Rebecka Svedlin planerade in en liten studio i sin trea.
 ??  ?? De boende i huset är allt från spädbarn till äldre. Bebisen Eeva i pappa Heikki Salmikivis famn är ett av de många barn som fötts under planeringe­n av huset och husets första månader. Sauli Rouhinen och Elina Savo till vänster.
De boende i huset är allt från spädbarn till äldre. Bebisen Eeva i pappa Heikki Salmikivis famn är ett av de många barn som fötts under planeringe­n av huset och husets första månader. Sauli Rouhinen och Elina Savo till vänster.
 ??  ?? Huset är beläget vid goda cykelleder med rätt nära till Helsingfor­s centrum. De boende planerade in ett rymligt cykelförrå­d.
Huset är beläget vid goda cykelleder med rätt nära till Helsingfor­s centrum. De boende planerade in ett rymligt cykelförrå­d.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland