De byggde sin dröm
Drömmen om att bygga sitt eget hus lever stark i Finland. Men hur går det till när man vill bygga och planera sin egen lägenhet i sitt eget höghus?
Det gick nästan fyra år. Men det var det värt. De 29 ägarna till bostadsaktiebolaget Sompasaaren Sumppi flyttade in i sina lägenheter 2019, i huset som lät sig byggas av sina boende. Lägenheterna är personligt planerade och alla ägare har långt kunnat förverkliga sina egna boendedrömmar. Här finns bastu, en trädgård, gästrum, hobbyrum, gym och tvättstuga.
Det är fest på bottenvåningen i bostadsaktiebolaget Sompasaaren Sumppi i Helsingfors. Styrelseordföranden Susanne Vatanen har hållit tal och talat om gemenskap och om vikten av att ingen lämnas ensam. Handelsbankens representant har sagt några vänliga ord om samarbetet när man finansierat huset som byggts på ett ovanligt sätt.
Sedan är ordet fritt. Vill någon ännu säga något?
Tystnaden sänker sig över sällskapet, som den brukar i dylika situationer.
– Kanske jag trots allt har något att säga, säger en man i publiken, lite som av misstag.
Mannen börjar tala om rummet (tila på finska). Om vad det är, om vad det kan vara. Om att det är kopplat till kärleken.
När talet vandrar ut i rymden börjar vissa av oss att skruva på oss. Är det ändå så att detta gruppbygge där de boende låtit bygga sitt hus själva är som alla husbolag? Att det alltid finns någon som dominerar på sitt speciella vis när det är dags för de viktiga eller oviktiga frågorna på bolagsstämman?
Därför är det en lättnad för många av oss när vi snart får veta att mannen är film- och teaterkonstnären Ilari Nummi och att han framfört sin pappas, den kände finske poeten Lassi Nummis (1928–2012) dikt Tila (Rum).
Då är det inte längre den besvärande känslan som dominerar, utan vad som är möjligt när man tänjer på gränserna för vad som är invant.
För ägarna till de 39 lägenheterna i bostadsaktiebolaget Sompasaaren Sumppi har tänjt på gränserna när de byggt sina nya hem.
– Det är som om man skulle ha byggt 39 olika hus i samma hus, säger flera av husets invånare.
Under en period på flera år har de låtit bygga ett höghus på åtta våningar med sig själva som byggherrar.
Det är på många sätt ett imponerande bygge med bastu på översta våningen, en trädgård på sjätte våningens terrass, gästrum, hobbyrum, gym och tvättstuga i källaren. Värmen kommer från sex jordvärmebrunnar och bredbandsnätet är planerat av en av de boende.
Gemenskap
Rebecka Svedlin är en av dem som varit med om att planera sitt eget hem, en trea på sjätte våningen.
I vanliga höghus är det vanliga att bostäderna under varandra är så gott som identiska. I huset i Sumparn hade de boende ändå större möjlighet att variera enligt egna behov. Det beror på själva processen där de boende var med från första början, innan huset började byggas.
Rebecka Svedlin kunde i ett tidigt skede tala med arkitektbyrån om sina önskemål, och ett av dem var av det ovanligare slaget.
– Jag hade en dröm om lyckas ordna en liten studio i lägenheten för att måla akvareller.
För det behövdes bland annat en vattenpost på ett ovanligt ställe, något som antingen hade varit svårt eller dyrt att ordna i ett vanligt nytt höghus.
Det tidiga samarbetet med arkitekterna resulterade i en lägenhet med stort öppet kök, sovrum, en liten studio och en rymlig balkong.
– Jag är urnöjd. Lägenheten blev bättre än jag vågade tro.
Rebecka Svedlin sökte sig ändå inte till projektet bara för den egna lägenhetens skull. Hon lockades också av den urbana bygemenskapen som det gemensamma huset kunde erbjuda.
– Jag ville bo i ett hus där man gör saker tillsammans och ställer upp för varandra, samtidigt som all gemensam verksamhet ändå är frivillig, säger hon och nämner bland annat gemensamma måltider, brädspelskvällar, gemensamma bastutider och yoga.
Vanligt förr
Tidigare var det inte alldeles ovanligt i Helsingfors att stadsborna grundade ett bostadsaktiebolag och lät bygga ett hus för sig själva. Det var vanligt före krigen och också en tid efteråt, fram till 1960-talet.
Med tiden professionaliserades processen. Byggherrar och tomtspekulanter tog över planeringen och säkerställandet av finansieringen. Byggtekniken och byggnormerna komplicerades och blev svåra att överblicka för amatörer. Nu sker en försiktig återgång till tiden med boende som sin egen byggherre.
Husbolaget Sompasaaren Sumppis styrelseordförande Susanne Vatanen är själv byggnadsingenjör. Hon ser gruppbygge som något som utmanar rutinerna i en rätt konservativ byggbransch.
– På ett företag där jag jobbade hade man uttrycket ”bara en nymodighet per byggprojekt”. Det säger en del, säger Vatanen som jämför med bilbranschen där man redan lätt kan klicka fram de egenskaper man vill ha i sin nya bil.
Att byggbranschen är konservativ och helst undviker skräddarsydda lösningar har sina skäl. Riskerna är stora. Budgeten kanske inte håller om man inte lyckas hålla kundernas önskemål i styr. Den som köpt en lägenhet i ett nytt hus vet hur dyrt det kan bli att göra ändringar i de ursprungliga planlösningarna.
Så hur gjorde man i gruppbygget i Sumparn?
Susanne Vatanen blev själv en del av projektet via föreningen Hem i stan. Föreningen arbetar för att gruppbygge ska få en starkare position i Helsingfors och samtidigt är man en stödjande instans när gruppbyggen startas upp.
Byggbolaget Hartela hade kontaktat Hem i stan 2015. Helsingfors hade utlyst en tävling om vem som skulle få bygga ett kvarter i Sumparn. Tävlingsbidragen skulle bedömas utifrån pris och diverse kvalitetskriterier.
– Jag tror Hartela såg gruppbygge som en fördel när staden skulle avgöra vem som får rätt att planera och bygga kvarteret.
När Hartela sedan vann med sitt förslag kunde de som ville delta i gruppbygget gå vidare med arbetet.
I januari 2016 bildades en ledningsgrupp på sju personer som i
praktiken ledde arbetet i två år tills ett nybildat bostadsaktiebolag tog över.
Ett av de första besluten var att anställa en byggkonsult för att driva projektet. Byggkonsulten fick i uppgift att anställa bland annat huvudarkitekt, arkitekt och konstruktionsplanerare.
För det behövde man pengar och det fick man av dem som anmält sitt intresse och förbundit sig att vara med.
I vanliga fall står en byggherre för finansieringen i detta skede. I Sumparn måste man göra på annat sätt.
Medlemmarna i gruppbygget hade anmält hur stora lägenheter de önskade och enligt det fördelades de första kostnaderna. I början handlade det om 20 euro per kvadratmeter.
För pengar var vad som behövdes. Innan något hade gjorts på själva tomten hade kostnaderna stigit till nästan en halv miljon euro.
Samtidigt jobbade man med att koordinera önskemålen: Hurdant ska huset bli? Vilka gemensamma rum ska det finnas? Hur ofta badar vi bastu? Ska huset kanske vara av trä?
– Vi ordnade workshoppar och alla fick lägga fram sina önskemål, utan hämningar.
Just då var det bra att en av de kommande delägarna nyligen hade gått en utbildning om samarbete i grupper.
– Först jobbade vi i par, sedan i grupper på fyra och så vidare. Vi behövde aldrig rösta. Jag tror det var bra, då förlorar ingen. ”Jag kan leva med beslutet” är bättre än ”Jag förlorade”, säger Susanne Vatanen.
Man fick också ta ställning till alternativ som anlitade experter hade tagit fram. Och vice versa, experterna fick bedöma de boendes förslag.
De boende var i vissa fall experter själv. Fem av husets delägare är arkitekter och styrelseordföranden Susanne Vatanen är då diplomingenjör som arbetar i byggbranschen.
Pengarna, pengarna, pengarna
Till slut gick de boendes förslag till kostnadsberäkning. Förslaget visade sig vara för dyrt. Det ledde till att man ritade in ytterligare två lägenheter och tummade något på de gemensamma lokalerna.
Som i alla byggen spelar pengarna en avgörande roll. I gruppbyggen sköter medlemmarna om finansieringen själv.
Under de första två åren arbetade man utan att veta säkert om man får bolagslån för bygget.
För att säkerställa att alla hade pengar för projektet fick alla lämna in en redogörelse om hur de skulle betala för sin andel. Två medlemmar i ledningsgruppen gick sedan igenom rapporterna och så fick man trygghet att gå vidare.
– Det kan vara väldigt olika. En pensionär kanske sitter på en skuldfri bostad som den kan sälja, medan en nyexaminerad högutbildad behöver stora lån trots hög lön, säger Susanne Vatanen.
Samtidigt skickade man låneansökningar till bankerna. För flera banker var gruppbygge obekant och vissa sade nej rätt snabbt. Först två år efter projektstarten fick man klartecken för ett bolagslån från Handelsbanken.
Lånet täckte 60 procent av kostnaderna.
Då hade byggbolaget krävt att bolagslånet ska finnas för att man ska ge en offert. Samtidigt ville banken se en offert innan man beviljade bolagslånet.
I det här skedet genomgick gruppbygget en av sina avgörande metamorfoser. Gruppbyggarna med sin ledningsgrupp skulle bli ett vanligt bostadsaktiebolag.
Enligt lagen måste alla bostäder vara reserverade i ett gruppbygge innan aktiebolaget kan grundas.
– Ingen delägare ska behöva ta risken att behöva betala för någon annans lägenhet också, säger Vatanen.
När metamorfosen till bostadsaktiebolag blev aktuell hade kostnadskalkylen preciserats. Från ett snittpris på 4 400 euro hade man rört sig mot 5 000 euro kvadratmetern.
– För några blev det för dyrt och de hoppade av. Då måste vi hitta nya delägare.
Det visade sig ändå inte vara särskilt svårt. De nya medlemmarna tog över lägenhetsplaner som någon annan hade startat.
I slutet av 2019, nästan fyra år efter att den första ledningsgruppen för huset bildades, kunde man flytta in.
Framtiden?
En virusepidemi senare träffas vi på takterrassen på sjätte våningen där de första grödorna spirar i odlingslådorna.
Runt omkring, i området kring Fiskehamnen, håller en hel stadsdel på att växa fram. I väster ser man de bekanta konturerna av Helsingfors centrum och i öster tallarna på Blåbärslandet.
Vyerna är bekanta men samtidigt har coronakrisen förskjutit perspektivet.
Huset som byggdes av sina boende byggdes under en tid när det rådde byggboom i Helsingforsregionen. Nu spår byggindustrin att nybyggnationen rasar som en följd av coronachocken.
Frågan är hur det går för gruppbyggen när tiderna blir tuffare? Är gruppbygge bara en modefluga från det sena 2010-talet eller kan det bli en hållbar modell för framtiden?
Susanne Vatanen säger att hon ursprungligen drevs av viljan att kombinera höghusboende med gemenskap, förhoppningar som hon tycker har infriats under det nya husets första månader.
Under processens gång har hon förlorat sin själ till gruppbyggstanken och nu jobbar hon som konsult i eget företag med att hjälpa andra att bygga sitt eget höghus.
Hon tror att gruppbyggarna kan gynnas av lågkonjunkturen när byggandet blir billigare. I gruppbyggen finns ingen byggspekulant som ska ha sin andel. Men framför allt: – Trenden med att allt fler vill bo i hem som ser ut som de själva, den försvinner inte någonstans.