För snällt för sitt eget bästa

dRaMa/MusIK

The High Note

HHIII regi: Nisha Ganatra. Manus: Flora Greeson. Foto: Jason McCornick. i rollerna: Dakota Johnson, tracee ellis ross, ice Cube, Kelvin Harrison Jr.

Med pappa Don Johnson och mamma Melanie Griffith i släktträdet är det inte så märkligt att Dakota Johnson valde skådespelarkarriären. Och då syftar vi inte på den minst sagt gräsliga Fifty Shades of Grey-trilogin där Johnson gör rollen som Anastasia Steele.

Nej, på kontot finns också godbitar som The Peanut Butter Falcon och Bad Times at the El Royale. I musikdramat The High Note av Nisha Ganatra gestaltar Dakota Johnson en assistent i showbizsvängen, Maggie Sherwoode heter hon.

Maggie jobbar för Grace Davis (Tracee Ellis Ross, dotter till en viss Diana Ross), sångerska med en riktigt schysst karriär bakom sig. Frågan är vad som händer nu: spela in ett nytt album (det första på tio år) eller binda upp sig i Las Vegas.

Där Ice Cubes manager förespråkar det sistnämnda är Maggie av annan åsikt, alldeles som om hon i egenskap av hjälpreda skulle ha en talan. Däremellan fuskar Maggie som producent för Kelvin Harrison

Juniors singer-songerwriter, inte så smart.

Mera yta än innehåll

Filmen har sina sidor, det ska sägas. Att som Grace Davis, mörkhyad och medelålders, bita sig fast i toppskiktet har sitt pris. Lite intressant är också det här med karriärplanering; vila på sina gamla meriter eller spela in nytt som ingen ändå köper.

I Maggie Sherwoodes fall handlar det mera om att som ung kvinna bli tagen på allvar, detta i den mest manliga av världar (James Brown visste vad han sjöng om).

Dessvärre är The High Note för snäll för sitt eget bästa: en film på jakt efter ett eget, unikt sound.

I sista akten finns ett fint möte med Maggies radioredaktörspappa (Bill Pullman, här med Mikael Wiikvibbar) och en ärlig och genuin kärleksförklaring till Musiken, men det kommer i senare laget. Och som sagt vankas det mera ytskrap än äkta vara.

På sätt och vis är det lite fräscht med ett musikdrama där ingen knarkar eller super skallen av sig, A Star Is Born-style, men lite skit under naglarna hade gjort susen. Nu slår produktionen hål på berättarglädjen.