Forskare: Integration borde prioritera kompetens – inte språk
Skippa den starka betoningen av språkkunskaper och värna i stället om de värdefulla erfarenheterna och kompetenserna som migranter har. Det menar Tobias Pötzsch som forskar inom socialt arbete. Han ogillar själv begreppet integration och pratar i stället om social inkludering.
Den här veckan disputerar Tobias Pötzsch vid Helsingfors universitet. I fem år har han djupdykt i de finska och kanadensiska utbildningssystemen för migranter – och hur väl de nuvarande systemen lyckas med att socialt inkludera invandrade. Resultatet är skriften: ”Critical Perspectives on Social Inclusion in Integration Education Programs for Adult Migrants”.
– Vi pratar inte om integration utan om inkludering. Hur kan vi undanröja hinder, såsom strukturell diskriminering och rasism, för att skapa rätt förutsättningar?
Pötzsch föddes i dåvarande Östtyskland men växte upp i Kanada för att sedan fortsätta sina studier vid Göteborgs universitet. 1997 flyttade han till Helsingfors för att undervisa på ett internationellt socionomprogram.
– Det blev en svår atmosfär efter ett tag, att jobba på en plats med institutionell rasism.
Det var Pötzschs fru som konstaterade att han borde lämna socionomprogrammet och till slut uppmanade honom att skriva om det hela.
Språk, kulturell undervisning och arbetspraktik
Det blev startskottet på ett femårigt forskningsprojekt vid Svenska social- och kommunalhögskolan. Han har följt med tre olika integrationsutbildningar under flera års tid. Detta har han kompletterat med djupintervjuer med lärare och personal samt gruppintervjuer med elever. Materialet är massivt och kommer från Arbis i Helsingfors, Medis på Åland och en liknande institution i Kanada.
– Den gemensamma nämnaren i programmen är fokusen på språk, kulturell undervisning och arbetsplatspraktik. Jag ville titta på hur social inkludering fungerar i program med många likheter – men som ändå fungerar helt olika.
Förenklat kan man säga att Pötzschs avhandling jobbar med antiförtryckande strategier och social inkludering som teoretisk bas. Genom att inkludera migranterna socialt kan man minska på det systematiska förtrycket och lättare göra dem delaktiga som jämlika parter i samhället.
– När man kollar på integrationen i Västeuropa så är målet nästan alltid likställt med assimilation. Allt ansvar läggs på migranten och man glömmer ofta frågan: ”Vad kan de redan?”
Invandrare definieras av sina brister
– Integration är inte språk och jobb. Om man bara ser till det skapar man ingen tillhörighet.
Även fast du har ett språk och ett jobb säger Pötzsch att det inte är en garanti för att bli inkluderad – du kan oavsett vara en andra klassens medborgare.
– Integrationstänket skapar en situation där majoriteten utgår enbart från sina egna behov eller önskemål i definieringen och utformningen av integrationsåtgärder – och tillgriper till sanktioner och kontroller som gör att migranter i stor utsträckning inte kommer att integreras.
Pötzsch menar att man borde vända på perspektivet och börja hos migranten och se till deras egna förkunskaper.
– Man blir definierad enligt sina egna brister i stället för vad man har för styrkor som kan användas. Social inkludering kräver en helomvändning gällande integrationstänket.
Perspektivet som han föreslår i sin avhandling karaktäriseras av att social sammanhållning blir resultatet av förhandlingar mellan jämlikar i stället för metoden i sig.
Språk språk språk
På vissa program prioriteras språk fram om kompetens. Pötzsch menar att det är bättre att göra likt Arbis i Helsingfors:
– Där får man praktikplatser där man kan utveckla de egna färdigheterna och kompetenserna framom språket.
Han exemplifierar hur den starka fokusen på språket kan hämma inkluderingen med ett scenario från Kanada. En kvinnlig student hade varit väldigt exalterad över att snabbt få lära sig språket och komma ut i arbetslivet igen – men verkligheten i integrationsprocessen såg annorlunda ut.
– Hon upplevde att hennes egna färdigheter förtvinades och inte var viktiga – det enda som gällde var språk, språk, språk.
På vissa ställen var även språkundervisningen väldigt strikt.
– En kvinna förklarade något kopplat till undervisningen på arabiska för sin vän – och blev rättad av både lärare och en medstudent. Attityden ”här pratar vi svenska” gör att språket prioriteras framför den egentliga kunskapen.
Låt den egna kunskapen styra
Pötzsch efterlyser mer flytande program för migranter där personens egen kunskap får styra. I Kanada har man testat att använda en omvänd läroplan.
– Läraren kom in i klassen och frågade: ”Vad behöver ni lära er? Vad behöver ni i vardagen?”. Med utgångspunkt i dessa frågor förhandlade och skapade lärare och elever en gemensam studieplan.
Metoden är väldigt arbetskrävande då det innebär att det skapas en ny läroplan för varje grupp. Ett annat problem i undervisningen generellt är den inbyggda diskrepansen i förhållande till det kritiska tänkandet.
– Det var några lärare som lyfte upp bristen på det kritiska tänkandet i språk- och kulturundervisningen. All annan slags västerländsk utbildning genomsyras av tanken om det kritiska tänkandet, men inte när man undervisar migranter.
Pötzsch säger att man med detta i åtanke behöver reflektera över hurdana medborgare utbildningen resulterar i – och vilka egenskaper som betonas hos de som utbildas.
– Till viss del innebär inkludering vad och hur man gör något – men också vad man inte gör. Många försöker prata om upplevelser av rasism med sina lärare, som då lätt blir obekväma och bortförklarar det.
– Studieplanen i alla program förbisåg sådana obekväma ämnen. Hellre betonade man institutionens ”happiness duty” (lycklighetsplikt red. anm) som gick ut på att betona integrationens och gästsamhällets ”positiva” sidor, avslutar han.