Hör Fin­land till den nordiska grup­pen i EU?

Hand­boll­för­bun­dets för­sök att för­fins­ka sin sport har si­na grun­der i att man tror att det hjäl­per att gre­nens chan­ser att sy­nas och spri­das. Men att in­ter­vjua en riks­svensk trä­na­re på eng­els­ka blir fel hur man än mo­ti­ve­rar det.

Hufvudstadsbladet - - Debatt - KIMMO SASI ti­di­ga­re eu­ro­pa­mi­nis­ter (Saml)

EU­RO­PE­IS­KA UNI­O­NEN Var Fin­land med i grup­pen ”fru­ga­la fy­ran” till­sam­mans med Sve­ri­ge, Dan­mark, Hol­land och Ös­ter­ri­ke på EU:s topp­mö­te? Fin­land sa nej. And­ra län­der ja. Vart hör Fin­land egent­li­gen?

När Fin­land an­slöt sig till EU, ut­pe­ka­de stats­mi­nis­ter Paa­vo Lip­po­nen (SDP) en klar lin­je. Fin­land ska in­te va­ra ett land i nå­gon grupp ut­an ett land i EU:s kär­na. Det är det bäs­ta sät­tet att max­i­me­ra vårt in­fly­tan­de. Dan­mark ha­de fle­ra un­dan­tag i si­na re­la­tio­ner till EU. Sve­ri­ge vil­le pre­sen­te­ra si­na eg­na lös­ning­ar. Re­so­ne­mang­et gick att i sam­ar­be­te med Tyskland och Frank­ri­ke sit­ter vi vid de bord där be­slut fat­tas.

Fin­lands prag­ma­tis­ka in­ställ­ning, po­si­ti­va roll och sak­kun­skap samt upp­skatt­ning för Paa­vo Lip­po­nen och Mart­ti Ah­ti­saa­ri (SDP) ska­pa­de för­tro­en­de för oss. Ah­ti­saa­ris med­lar­roll i Ser­bi­en och Fin­lands ord­fö­ran­de­skap 1999 gjor­de Fin­land till ett av de sto­ra EU-län­der­na. Vi ha­de en klar agen­da: EU:s ut­vidg­ning till de bal­tis­ka län­der­na, EU:s krishan­te­ring och en uni­on för fri­het, sä­ker­het och rätt­vi­sa. Fin­land be­lö­na­des då EU god­kän­de vårt för­slag till EU:s nord­li­ga di­men­sion.

Men då Mat­ti Van­ha­nen (C) blev stats­mi­nis­ter och Tar­ja Ha­lo­nen (SDP) pre­si­dent, fick vi EU-skep­ti­ker till stats­led­ning­en. Fin­land var in­te läng­re i EU:s kär­na.

Histo­ri­en vi­sar att man mås­te ha mål­sätt­ning­ar som upp­skat­tas och per­so­ner som har kom­pe­tens. En­ligt min be­döm­ning har ef­ter Lip­po­nen ba­ra Alex­ander Stubb (Saml) haft den kom­pe­tens, det nät­verk och den språk­kun­skap som be­hövs för att bli en av de sto­ra le­dar­na i EU. Dess­utom har Fin­lands lin­je i EU va­rit oklar och re­la­tivt pas­siv. Fin­land var det land som kräv­de ga­ran­ti­er för si­na lån.

Ef­ter and­ra världs­kri­get har Fin­land haft två re­fe­rens­grup­per, Nor­den och Ef­ta. Det är in­tres­sant att av Ef­ta-län­der­na är Stor­bri­tan­ni­en, Schweiz, Nor­ge och Is­land ut­an­för EU. Till den spar­sam­ma fy­ran hör­de res­ten el­ler Sve­ri­ge, Dan­mark och Ös­ter­ri­ke för­u­tom Fin­land. Mot den­na hi­sto­ris­ka bak­grund skul­le det in­te va­ra över­ras­kan­de om vi skul­le va­ra med i den fru­ga­la fy­ran.

I ett EU med 27 med­lem­län­der är det svårt för ett li­tet lands le­da­re att få en be­ty­dan­de roll. Vi ser att EU:s med­lems­län­der grup­pe­ras en­ligt de­ras in­tres­sen. Tyskland och Frank­ri­ke för­sö­ker le­da. Se­dan har vi Me­del­havs­sta­ter­na, Vi­segrád­grup­pen (Ös­teu­ro­pa) och spar­sam­ma Nor­den. Fast Fin­land in­te vil­le va­ra en del av Nor­den, såg and­ra oss som en del av den de­le­ga­tio­nen. Des­sa re­gi­o­na­la grup­pers in­for­mel­la le­da­re har i dag en tung po­si­tion. Så var det med Mark Rut­te, som är en lång­va­rig stats­mi­nis­ter och kom­pe­tent för­hand­la­re.

Bor­de Fin­land öp­pet va­ra med i den spar­sam­ma el­ler nordiska grup­pen? Mitt svar är ja.

Vi ska sam­ar­be­ta med dem som har li­ka­da­na mål­sätt­ning­ar att ut­veck­la EU. Fin­lands störs­ta in­tres­sen bor­de va­ra forsk­ning och ny tek­no­lo­gi samt mil­jö och rätts­stat. På al­la des­sa om­rå­den ser jag att Fin­lands lin­je lig­ger nä­ra Sve­ri­ges, Dan­marks, Ne­der­län­der­nas och Ös­ter­ri­kes lin­je. Man be­hö­ver in­om EU en stark grupp som dri­ver des­sa mål ef­fek­tivt.

Av er­fa­ren­het kan jag sä­ga att man har en stor för­del vid EU:s för­hand­lings­bord om man på för­hand har för­hand­lat med and­ra lik­sin­na­de län­der. Mel­lan de nordiska mi­nist­rar­na är det myc­ket lätt på grund av vå­ra ge­men­sam­ma vär­de­ring­ar.

Nor­diskt sam­ar­be­te är vik­tigt för Fin­land. Det bör va­ra na­tur­ligt att vi vid nordiska bord för­sö­ker ska­pa en ge­men­sam lin­je och dri­va vå­ra vär­de­ring­ar. Man ska in­te skäm­mas ut­an va­ra stolt för det. Då Fin­land in­te läng­re är i EU:s kär­na är det dags att om­prö­va den gam­la lin­jen: att in­te hö­ra till nå­gon grupp i EU. Det är nu dags att öp­pet vi­sa att vi är nordiska ock­så vid EU-bord.

”Det är synd att hand­bol­len ba­ra är en fin­lands­svensk grej. Det är en så fan­tas­tisk sport som bor­de pas­sa den fin­länds­ka men­ta­li­te­ten väl­digt bra”. ”Ni har ju den där hand­bol­len”. ”Kom­mer du på näs­ta hem­ma­match el­ler är det nå­gon vik­tig hand­bolls­match just då?”

Jag bru­kar of­ta få kom­men­ta­rer och frå­gor av den här ty­pen av kol­le­ger på and­ra sport­re­dak­tio­ner. Det är helt na­tur­ligt. Hand­bol­len har en stark fin­lands­svensk stäm­pel. För de finsk­språ­ki­ga kol­le­ger­na är fin­ländsk hand­boll of­ta nå­got ex­o­tiskt där fin­lands­svens­kar­na um­gås på sitt eget mo­ders­mål.

För de svensk­språ­ki­ga spe­lar­na har hand­bol­len va­rit en fri­zon där man kan ut­fö­ra en hob­by på det eg­na mo­ders­må­let och där svens­kan är lik­ställd med fins­kan – i många fall det do­mi­ne­ran­de språ­ket.

Hand­bol­len har ock­så fun­ge­rat som ett språk­bad för de finsk­språ­ki­ga spe­lar­na. Tack va­re hand­bol­len ta­lar många av dem i dag en bra svens­ka och al­la har åt­minsto­ne lärt sig de van­li­gas­te fra­ser­na och att för­stå tak­tik- och om­kläd­nings­rums­snac­ket ock­så om det går på det and­ra in­hems­ka språ­ket.

Hand­bol­len har som sagt en stark fin­lands­svensk och svensk­språ­kig stäm­pel.

På Hand­boll­för­bun­det har man länge ve­lat bli av med ”hur­ri”-stäm­peln. Man vill att spor­ten ska ses som an­nat än en fin­lands­svensk an­ge­lä­gen­het vil­ket på sitt sätt är för­stå­e­ligt.

Då gre­nen för­knip­pas så starkt med det svens­ka språ­ket är det svårt för hand­bol­len att få fot­fäs­te i finsk­språ­ki­ga Fin­land. I syn­ner­het i ti­der då in­ställ­ning­en mot det svens­ka språ­ket är i bäs­ta fall ne­ga­tiv i vis­sa kret­sar och då det svensk­språ­ki­ga Fin­land nag­gas i kan­ter­na och do­män­för­lus­ter­na blir allt fler.

Det är sä­kert en av or­sa­ker­na till att för­bun­det väl­jer att skö­ta sin kom­mu­ni­ka­tion helt på fins­ka på so­ci­a­la me­di­er. Man vill in­te skräm­ma bort po­ten­ti­el­la nya hand­bollsvän­ner ge­nom att an­vän­da svens­kan som kan för­knip­pas med den för­hat­li­ga ”tvångs­svens­kan” i sko­lan.

Den to­ta­la av­sak­na­den av svensk­språ­kigt in­ne­håll på hem­si­dan kan sä­kert till viss del för­kla­ras med re­surs­brist. Ock­så om det finns per­so­nal med myc­ket go­da kun­ska­per i svens­ka på för­bun­det.

Sam­ti­digt är ut­veck­ling­en in­te spe­ci­ellt över­ras­kan­de. Det är in­te många år se­dan en lands­lags­spe­la­re be­rät­ta­de att för­bunds­led­ning­en vil­le att la­get skul­le sjunga na­tio­nalsång­en på fins­ka in­för lands­kam­per­na.

Nå­got di­rekt för­bud mot att sjunga på svens­ka ut­fär­da­des ald­rig men det ha­de ut­tryckts klart och tyd­ligt att det in­te var önsk­värt att na­tio­nalsång­en sjungs på bå­da språ­ken ut­an att det var fins­ka som gäll­de.

Att med­ve­tet väl­ja att tys­ta ner svens­kan är in­te ba­ra fel. Det sän­der en märk­lig sig­nal till de svensk­språ­ki­ga i Hand­bolls­fin­land. Och vi fin­lands­svens­kar är fort­fa­ran­de en ma­jo­ri­tet trots att för­bun­det gär­na vill se Ri­i­hi­mä­ki och in­te Ka­ris som hand­bol­lens hu­vud­stad i dag.

Man kan in­te loc­ka nya män­ni­skor till hand­bol­len ge­nom att ti­ga ihjäl histo­ri­en, det svens­ka och två­språ­kig­he­ten in­om gre­nen. Hand­bol­len sprids in­te till nya re­gi­o­ner om man in­te vi­sar den är­ligt och öp­pet för vad den är – en fan­tas­tisk fy­sisk sport där fair play och to­le­rans är led­ord och där två­språ­kig­het är ett av kän­ne­teck­nen i Fin­land.

I ivern av att an­vän­da en­bart fins­ka i sin verk­sam­het finns det up­pen­ba­ra ris­ker att man tap­par kon­tak­ten med si­na svensk­språ­ki­ga med­lem­mar.

Då herr­lands­la­get sam­la­des för lä­ger i Lo­jo pub­li­ce­ra­de för­bun­det två in­ter­vju­er på Fa­ce­book. Den ena in­ter­vjun gick på fins­ka och den and­ra på eng­els­ka.

Att To­pi­as Lai­ne ta­lar fins­ka i sin in­ter­vju är för­stå­e­ligt. Det är hans mo­ders­mål.

Men då för­bun­det vä­jer att gö­ra en in­ter­vju med riks­svens­ka lands­lagsträ­na­ren Ola Lind­gren på eng­els­ka blir det bå­de bi­sarrt och olo­giskt.

Då Lind­gren in­te får ta­la sitt mo­ders­mål, som dess­utom är ett av na­tio­nal­språ­ken, känns det som om för­bun­dets för­sök att för­fins­ka hand­bol­len och rik­ta in sig på den finsk­språ­ki­ga be­folk­ning­en har sla­git to­talt fel.

I en värld där det fin­lands­svens­ka allt mer sätts på un­dan­tag skul­le det gäl­la att lyf­ta fram det svens­ka som en styr­ka i stäl­let för att se det som en hi­sto­risk bör­da.

Kä­ra Hand­boll­för­bun­det, ta­la in­te ba­ra fins­ka med oss, vi vet att ni kan ta­la bra svens­ka om ni ba­ra vill.

FO­TO: LEIF WECKSTRöM

Då Ola Lind­gren in­ter­vju­as på eng­els­ka av Hand­boll­för­bun­det har nå­got gått rik­tigt snett.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.