Nationalismen som vår tids utmanare
Nationalismen i modern mening uppstod först i slutet av 1700-talet. Före nationalismens uppkomst var det inte nationerna utan härskarna som definierade staten. Staterna var för det mesta en samling av olika etniska grupper, nationer, religioner och språk.
1800-talets nationalism, som ville ersätta härskarnas suveränitet med folksuveränitet, var mestadels en progressiv och liberal kraft vars fiende var den Heliga Alliansens auktoritära härskare. Första världskriget blev en vändpunkt. Efter det vände nationalismen mot andra nationer och blev ofta övertagen av auktoritära och fascistiska rörelser.
Även om alla nationalister under mellankrigstiden eller nu inte lutar åt höger eller fascism – nationalistiska partier i till exempel Wales och Skottland är vänsterpartier – så kan man konstatera att samtliga rasister och fascister använder nationalistisk retorik.
Nationalisternas fiende är inte längre 1800-talets auktoritära ledare eller andra nationer såsom under 1900-talet, utan globaliseringen. Den har skapat ny förmögenhet, men delar den också mera ojämnt än tidigare. De som inte har fått ta del av dess fördelar ser utöver frihandeln också invandringen som skyldig till sina förluster. Högerpopulisternas budskap är ologiskt – man kan samtidigt påstå att invandrarna rövar arbetstillfällen från den vita stambefolkningen och att de är arbetslösa och brottsliga parasiter som lever på skattebetalarnas pengar – men det spelar ingen roll.
Detta budskap leder till identitetspolitik där både invandrare, olika minoriteter och eliten som styr politiken ses som fiender. I samtliga länder samlar högerpopulismen sitt stöd från den mindre utbildade och fattigare delen av väljarkåren.
Man kan inte bekämpa den nationalistiska högerpopulismen enbart genom rationella argument som avslöjar dess lögner och visar vilka konsekvenser deras politik skulle ha. Dess anhängare är ointresserade av sanningsenligheten i sina ledares tal. Då man avslöjar deras lögner är det bara motståndarnas fejknyheter.
Detta betyder inte att vi borde acceptera tillståndet att fakta reduceras till opinioner. Det får inte bli det nya normala. Att respektera fakta är viktigt, samtidigt som vi vet att en fullständig och slutgiltig sanning aldrig kan finnas.
Populisternas felaktiga uppfattningar och lögner måste bemötas med den mest pålitliga kunskap som vi kan få. Även om den inte påverkar populisternas retorik är det viktigt, för att bevara sanningsenligheten i den politiska debatten. Samtidigt är det också viktigt att öppet bemöta de problem som finns i såväl invandringen som globaliseringen och komma fram med bärkraftiga lösningar till dess utmaningar.
En lärdom från coronakrisen är hur viktigt det är att upprätthålla social distansering för att undvika smittan. Detsamma gäller också alla uttryck för rasism, auktoritära metoder och nationalistisk isolering. Kompromisser med fascism, rasism eller demokratiska rättsstatsprinciper måste vara uteslutna.
”Nationalisternas fiende är inte längre 1800-talets auktoritära ledare eller andra nationer såsom under 1900-talet, utan globaliseringen.”
ERKKI TUOMIOJA är riksdagsledamot (SDP), medlem i utrikesutskottet och tidigare utrikesminister.