Ishockeyn kan inte blunda för situationen i Belarus – lejonen borde inte spela i VM i Minsk
Kjell Westö har blivit allt mindre benägen att dela upp människor i starka och svaga och gråzonerna är i den nya romanen större än förut.
Finländska spelare ska lira ishockey i Minsk om mindre än en månad. I vår står ishockey-VM på programmet längs samma gator som färgats röda av oppositionens blod under de senaste dagarna. Det börjar vara dags för idrottsrörelsen att se över sina värderingar och prioriteringar.
Den 5 september ska Jokerit enligt planen inleda sin säsong i den ryska ishockeyligan KHL i Belarus huvudstad Minsk. I maj är det tänkt att lejonen ska spela sina avgörande matcher i ishockey-VM i samma arena.
Att spela ishockey i ett land där mänskliga rättigheter är lika mycket värda som oppositionens röster är lika klokt som då Jokerits huvudägare Jari Kurri kommenterar läget i Belarus med att han inte tror att det finns något att oroa sig för.
Fyra dagar efter att president Aleksandr Lukasjenko fått över 80 procent av rösterna i ett val som EU:s utrikeschef Josep Borrell beskriver som varken ”fritt eller rättvist” är det kaos som råder på gatorna i Minsk. Borell varnade för att EU kan komma att vidta ”åtgärder mot de som är ansvariga för våldet vi sett, de orättfärdiga gripandena och valfusket”.
”Rapporter tyder på att det uppskattningsvis är över 6 000 människor som har gripits under de senaste tre dagarna, inklusive förbipasserande och minderåriga, något som tyder på massgripanden i klar strid med internationella mänskliga rättigheter”, sade FN:s människorättschef Michelle Bachelet i ett uttalande på onsdagen.
Svetlana Tichanovskaja, oppositionens kandidat som fick näst mest röster i söndagens presidentval, har lämnat Belarus och rest till Litauen för att sätta sig själv i säkerhet. Det var egentligen Svetlana Tichanovskajas man Sergej Tichanovskij som skulle ställa upp i presidentvalet, men han fängslades i maj. Också Viktor Babaryko fängslades och kunde inte ställa upp i valet medan Valerij Tsepkalos kandidatur diskvalificerades av valmyndigheten.
Litauens utrikesminister Linas Linkevicius sade på tisdagen att Tichanovskaja hade fängslats i Belarus om hon inte flytt till Litauen.
Då Ilta-Sanomat frågade Jokerits ägare och ordförande Jari Kurri vad han anser om att spela ishockey i Belarus efter de senaste dagarnas händelser var hans svar:
”Vi har inte fått några signaler om att det finns orsak till oro.”
Medan de statliga polis- och säkerhetsstyrkorna i Belarus ger sig på sina medborgare med batonger, oliktänkare grips och misshandlas, internet stängs ner totalt och statlig tv tiger ihjäl problemen, tycker Kurri att det inte finns någon orsak till oro.
Det går inte att spela korkad i Kurris position. Han vet exakt vad som händer i Minsk. Det är omöjligt att undgå om du leder ett företag som har affärsverksamhet i Belarus.
Till Kurris ”försvar” ska sägas att han inte är ensam i sin ignorans och faktaresistens. Han följer i fotbollslegendaren Jari Litmanens spår. Litmanen lånade ut sitt namn och ansikte till Qatars VM-organisation och förstod inte alls att det var ett indirekt stöd åt en organisation och regim som är ansvariga för tusentals byggarbetares död och slavliknande förhållanden på arbetsmarknaden i anslutning till VM-byggena.
Kurris utspel är tyvärr bara ett förspel till vad vi kommer att få se och höra under de kommande månaderna. När, eller snarare om, ishockeysäsongen kör i gång är tanken att herrhockeyns klimax – den årliga VM-karnevalen – ska avsluta säsongen i just Minsk.
Lika säkert som att det kommer att höjas en del röster för att landslag och nationella förbund ska bojkotta mästerskapen i Belarus och
Lettland i vår kommer det att hållas försvarstal för ishockey-VM.
Internationella ishockeyförbundet kommer, under ledning av ordförande Rene Fasel, vägra att ta ställning. Fasel kommer att säga att Lukasjenka är en stor ishockeyvän och att mästerskapet i landet kommer att bli minst lika fint som då Minsk stod värd för VM 2014.
Att Belarus inte är en demokrati eller att befolkningen i landet saknar grundläggande mänskliga rättigheter kommer att avfärdas med att idrott och politik inte ska blandas ihop.
Dessutom kommer VM att försvaras med den märkliga logiken att ett idrottsmästerskap i en stängd stat kan bidra till att värdnationen utvecklas i en mer demokratisk riktning.
”Idrotten som brobyggare” brukar det så fint kallas.
Så fungerade det inte senast. VM i Minsk 2014 försvarades just med att mästerskapet bidrar till samhällsutvecklingen. Händelserna i huvudstaden i augusti 2020 visar att situationen inte blivit ett dugg bättre. Tvärtom har mästerskap i de här totalitära och auktoritära staterna ofta en motsatt effekt då de förstärker makten hos ledarna.
IIHF gör som andra stora organisationer och förbund som valt att belöna diktaturer och skräckvälden med att arrangera sina stora mästerskap gjort: Man tiger, förminskar problemen, förskjuter fokus eller totalnekar. Och tar aldrig något ansvar.
OS i Kina 2008, friidrotts-VM i Ryssland 2013, OS i Ryssland 2014, ishockey-VM i Belarus 2014, handbolls-VM i Qatar 2015, OS i Rio de Janeiro 2016, ishockey-VM i Ryssland 2016, fotbolls-VM i Ryssland 2018, friidrotts-VM i Qatar 2019, fotbolls-VM i Qatar 2022 och OS i Peking 2022 har bra sällskap av VM-serien i formel 1 med deltävlingar i bland annat Bahrain, Förenade Arabemiraten och Azerbajdzjan samt seglingens Ocean Race med hamnstopp i Förenade Arabemiraten och Kina. Listan kan nästan göras hur lång som helst. Då stora internationella mästerskap arrangeras har internationella olympiska kommittén, de internationella grenförbunden eller bolagen som äger de stora tävlingsrättigheterna inga som helst problem att blunda för problemen i samhället.
Folkmord, tvångsförflyttningar, slaveri, tvångsäktenskap och systematisk förföljning av icke-heterosexuella väger lätt då förbundens kassakistor fylls.
i ohållbara och orättvisa situationer på grund av sina ofta giriga och samvetslösa ledare. Då mästerskap efter mästerskap och tävling efter tävling arrangeras i länder där mänskliga rättigheter satts på undantag, där korruption är vardag och där fel sorts tankar kan få dig fängslad, torterad och i värsta fall dödad får de hårt tränande och kämpande idrottarna svara på allt fler obekväma frågor.
”Kan du tänka dig att bojkotta VM i diktaturens Minsk?” är en fråga ishockeylandslagets spelare måste vänja sig vid att få.
”Tycker du det är ok att arrangera VM i slavmarknadens och kvinnoförtryckets Qatar?” är en fråga fotbollsspelare helst slipper.
”Vad anser du om hur de kinesiska myndigheterna behandlar uigurerna?” lär bli en aktuell fråga för de blåvita skidåkarna inför OS i Peking.
I en sund idrottsvärld skulle idrottare aldrig behöva svara på dessa frågor utan kunna njuta fullt ut av att äntligen ha nått sina drömmars tävlingar. I stället har deras ledare försatt dem i situationer där de kan välja mellan att stå över det mästerskap de byggt hela sin karriär kring eller resa till mästerskapet och få kämpa med dåligt samvete.
Hur de än väljer blir det fel. Bara för att de som sitter på makten inte bryr sig om annat än pengar.
Skulle det äntligen vara dags för idrottsrörelsen att anamma lite sundare och mer mänskliga värderingar och prioriteringar?
ROMAN
Kjell Westö
Tritonus. En skärgårdsberättelse Förlaget 2020
I Kjell Westös förra bok, Den svavelgula himlen från 2017, får jagberättaren en idé till en roman som ska ge fart åt hans avsomnade författarkarriär. Den ska bli ”ljus och godmodig” och handla om en berömd dirigent som flyttar till skärgården för att ta igen sig efter ett livs kringflackande mellan världens konserthus. Till granne får han en jämnårig ortsbo som på fritiden leder ett coverband med rockklassiker från blandade decennier på repertoaren. Och förstås ska ett slags vänskap, eller åtminstone försök till vänskap, uppstå.
När Westös åttonde roman nu kommer ut visar det sig att det är just den boken, eller åtminstone en med i det närmaste identisk intrig. Till skillnad från jagberättaren i Den svavelgula himlen har Kjell Westö hållit stadigt liv i sitt författarskap sedan debuten 1986, men kanske kan man ana en liten kursändring i den nya romanen. En särskilt ljus och godmodig berättelse är det visserligen inte – sin titel har den tvärtom lånat av det musikaliska intervallet tritonus, som på grund av sin dissonanta klang även kallas djävulsintervallet. Och den utspelar sig inte bara under ett sommarhalvår, som den fiktiva föregångaren ska göra, utan till största delen under en mörknande senhöst när regnen lägger bryggorna under vatten.
Tre färjor bort från fastlandet
Just skärgårdsmiljön är något som går igen från Den svavelgula himlen (och utöver den en liten bonusöverraskning, som inte ska avslöjas här). I den förra boken utgjordes sommarparadiset framför allt av den anrika familjen Rabells gamla träkåk i vitt, här är det i stället den välbärgade dirigenten Thomas Randers arkitektritade nybygge i betong. Vräkigheten skär naturligtvis i ögonen på småortsbefolkningen i Ravais, en ö tre färjor bort från fastlandet – klasstematiken som gått som en röd tråd genom Westös författarskap ligger som ett slags varp också i denna roman.
Annars är Tritonus en annan slags roman än de episka Helsingsforsskildringar som Westö främst gjort sig känd för: de som spänner över decennierna med ett rikt persongalleri och en omsorgsfullt utmejslad tidskänsla. Då är Tritonus till sin uppbyggnad mer lik den prisbelönta Hägring 38 (2013), med tidsramen begränsad till ett drygt halvår (om man bortser från tillbakablickar och minnesbilder) och två huvudpersoner som turvis för berättelsen framåt ur sina respektive perspektiv. Dessutom utspelar sig handlingen i en nära framtid, ett riktigt friskt tilltag med tanke på hur erkänt skicklig Westö är på att skildra historisk tid. Hur korrekt eller begripligt han beskriver beteendeförändringarna efter coronapandemin – resor är besvärligare, förkylningar betraktas med viss misstänksamhet och färre skakar hand med varandra – är upp till framtida läsare att avgöra.
Manlig vänskap vid Pungviken
Vid sidan av Brander och hans schabrak till villa finns alltså Reidar Lindell, som lägger fiskenät i det hav som Brander betraktar högt uppifrån sitt panoramafönster. Avstånden är till synes stora, kanske oöverbryggbara, mellan de två ensamstående männen i Pungviken (ett namn som med sin underbara självironi i förväg skjuter ner all eventuell kritik om mansfixering). Den frånskilda, världsvana och sofistikerade dirigenten Brander har svårt för människor och menar att duktiga musiker måste göra sig kalla för att ge plats åt konsten. Änklingen Lindell är i stället en gemenskapens och handlingens man, som förutom att spela i band engagerar sig i kommunen, tar emot särskilt sköra ungdomar utanför sina kontorstider som skolkurator och dyker upp varhelst han behövs.
Ändå är de båda männen varandras motsatser mindre än man i förstone kunde tro. Westö har blivit allt mindre benägen att dela upp människor i starka och svaga och gråzonerna är i Tritonus större än förut. Lindell och Brander bär båda på sorg och trauman, saknar sina barn på avstånd och lever i ett slags inre isolering. Och med de växlande perspektiven belyser Westö skickligt hur en inre process kan te sig som något helt annat från utsidan, och att det som vi ser på ytan dåligt speglar det som sker inombords.
Det som hakar upp sig i oss
När Westös Helsingforskvartett avslutades med Gå inte ensam ut i natten (2009) skrev jag att hans episka romaner lever av föränderlighet – vad tiden gör med samhället och vad livet gör med människorna. Tre romaner senare är det snarare oföränderligheten jag fäster mig vid: det som hakar upp sig i oss, som ristar sig in, det som vi försöker undkomma med strategier som sedan bara visar sig ha fördjupat hjulspåren. Det kan vara krigstrauman som i Hägring 38, eller outplånlig passion och ärftlig själslig skörhet i Den svavelgula himlen. Eller som här, simpla självbedrägerier som inte desto mindre förlamar livet.
Och med Tritonus uppskattar jag särskilt att inget görs med stora åthävor. Westö skapar kanske inte det lässug som vi vant oss vid från honom, men så saknar jag inte heller de dramatiska vändningar och mysterier som jag ibland kunnat känna mig manipulerad av som läsare. Både Brander och Lindell blir tvungna att konfronteras med sig själva och utmanas i sin självbild, men efterverkningarna förblir oklara.
Både skönt och oskönt
Om Westö tidigare gjort upp med föräldragenerationer är hans huvudpersoner nu själva föräldrar som betraktar de yngre med lika delar nyfikenhet och oförståelse. Jag läser Tritonus som en berättelse om att ha förpassats till periferin, eller som Brander uttrycker det, att ha tappat känslan av att ”han hade en självklar rätt att befinna sig där han befann sig och säga det han ville säga”. Det är en grannlaga uppgift att knyta ihop metoo, flyktingströmmarna, klimatkrisen, den nya terrorismen och högerextremismen, men allt har här sin plats och Westö lyckas på ett fint sätt sammanbinda den västerländska medelålders mannens kris med de två femtioplussarnas ångest över att inte längre vara på höjden av sitt liv.
Och jag känner att det både är skönt och oskönt att tiderna faktiskt förändras.
Om Westö tidigare g jort upp med föräldragenerationer är hans huvudpersoner nu själva föräldrar som betraktar de yngre med lika delar nyfikenhet och oförståelse.