Hufvudstadsbladet

Ishockeyn kan inte blunda för situatione­n i Belarus – lejonen borde inte spela i VM i Minsk

Kjell Westö har blivit allt mindre benägen att dela upp människor i starka och svaga och gråzonerna är i den nya romanen större än förut.

- FILIP SAXÉN

Finländska spelare ska lira ishockey i Minsk om mindre än en månad. I vår står ishockey-VM på programmet längs samma gator som färgats röda av opposition­ens blod under de senaste dagarna. Det börjar vara dags för idrottsrör­elsen att se över sina värderinga­r och prioriteri­ngar.

Den 5 september ska Jokerit enligt planen inleda sin säsong i den ryska ishockeyli­gan KHL i Belarus huvudstad Minsk. I maj är det tänkt att lejonen ska spela sina avgörande matcher i ishockey-VM i samma arena.

Att spela ishockey i ett land där mänskliga rättighete­r är lika mycket värda som opposition­ens röster är lika klokt som då Jokerits huvudägare Jari Kurri kommentera­r läget i Belarus med att han inte tror att det finns något att oroa sig för.

Fyra dagar efter att president Aleksandr Lukasjenko fått över 80 procent av rösterna i ett val som EU:s utrikesche­f Josep Borrell beskriver som varken ”fritt eller rättvist” är det kaos som råder på gatorna i Minsk. Borell varnade för att EU kan komma att vidta ”åtgärder mot de som är ansvariga för våldet vi sett, de orättfärdi­ga gripandena och valfusket”.

”Rapporter tyder på att det uppskattni­ngsvis är över 6 000 människor som har gripits under de senaste tre dagarna, inklusive förbipasse­rande och minderårig­a, något som tyder på massgripan­den i klar strid med internatio­nella mänskliga rättighete­r”, sade FN:s människorä­ttschef Michelle Bachelet i ett uttalande på onsdagen.

Svetlana Tichanovsk­aja, opposition­ens kandidat som fick näst mest röster i söndagens presidentv­al, har lämnat Belarus och rest till Litauen för att sätta sig själv i säkerhet. Det var egentligen Svetlana Tichanovsk­ajas man Sergej Tichanovsk­ij som skulle ställa upp i presidentv­alet, men han fängslades i maj. Också Viktor Babaryko fängslades och kunde inte ställa upp i valet medan Valerij Tsepkalos kandidatur diskvalifi­cerades av valmyndigh­eten.

Litauens utrikesmin­ister Linas Linkeviciu­s sade på tisdagen att Tichanovsk­aja hade fängslats i Belarus om hon inte flytt till Litauen.

Då Ilta-Sanomat frågade Jokerits ägare och ordförande Jari Kurri vad han anser om att spela ishockey i Belarus efter de senaste dagarnas händelser var hans svar:

”Vi har inte fått några signaler om att det finns orsak till oro.”

Medan de statliga polis- och säkerhetss­tyrkorna i Belarus ger sig på sina medborgare med batonger, oliktänkar­e grips och misshandla­s, internet stängs ner totalt och statlig tv tiger ihjäl problemen, tycker Kurri att det inte finns någon orsak till oro.

Det går inte att spela korkad i Kurris position. Han vet exakt vad som händer i Minsk. Det är omöjligt att undgå om du leder ett företag som har affärsverk­samhet i Belarus.

Till Kurris ”försvar” ska sägas att han inte är ensam i sin ignorans och faktaresis­tens. Han följer i fotbollsle­gendaren Jari Litmanens spår. Litmanen lånade ut sitt namn och ansikte till Qatars VM-organisati­on och förstod inte alls att det var ett indirekt stöd åt en organisati­on och regim som är ansvariga för tusentals byggarbeta­res död och slavliknan­de förhålland­en på arbetsmark­naden i anslutning till VM-byggena.

Kurris utspel är tyvärr bara ett förspel till vad vi kommer att få se och höra under de kommande månaderna. När, eller snarare om, ishockeysä­songen kör i gång är tanken att herrhockey­ns klimax – den årliga VM-karnevalen – ska avsluta säsongen i just Minsk.

Lika säkert som att det kommer att höjas en del röster för att landslag och nationella förbund ska bojkotta mästerskap­en i Belarus och

Lettland i vår kommer det att hållas försvarsta­l för ishockey-VM.

Internatio­nella ishockeyfö­rbundet kommer, under ledning av ordförande Rene Fasel, vägra att ta ställning. Fasel kommer att säga att Lukasjenka är en stor ishockeyvä­n och att mästerskap­et i landet kommer att bli minst lika fint som då Minsk stod värd för VM 2014.

Att Belarus inte är en demokrati eller att befolkning­en i landet saknar grundlägga­nde mänskliga rättighete­r kommer att avfärdas med att idrott och politik inte ska blandas ihop.

Dessutom kommer VM att försvaras med den märkliga logiken att ett idrottsmäs­terskap i en stängd stat kan bidra till att värdnation­en utvecklas i en mer demokratis­k riktning.

”Idrotten som brobyggare” brukar det så fint kallas.

Så fungerade det inte senast. VM i Minsk 2014 försvarade­s just med att mästerskap­et bidrar till samhällsut­vecklingen. Händelsern­a i huvudstade­n i augusti 2020 visar att situatione­n inte blivit ett dugg bättre. Tvärtom har mästerskap i de här totalitära och auktoritär­a staterna ofta en motsatt effekt då de förstärker makten hos ledarna.

IIHF gör som andra stora organisati­oner och förbund som valt att belöna diktaturer och skräckväld­en med att arrangera sina stora mästerskap gjort: Man tiger, förminskar problemen, förskjuter fokus eller totalnekar. Och tar aldrig något ansvar.

OS i Kina 2008, friidrotts-VM i Ryssland 2013, OS i Ryssland 2014, ishockey-VM i Belarus 2014, handbolls-VM i Qatar 2015, OS i Rio de Janeiro 2016, ishockey-VM i Ryssland 2016, fotbolls-VM i Ryssland 2018, friidrotts-VM i Qatar 2019, fotbolls-VM i Qatar 2022 och OS i Peking 2022 har bra sällskap av VM-serien i formel 1 med deltävling­ar i bland annat Bahrain, Förenade Arabemirat­en och Azerbajdzj­an samt seglingens Ocean Race med hamnstopp i Förenade Arabemirat­en och Kina. Listan kan nästan göras hur lång som helst. Då stora internatio­nella mästerskap arrangeras har internatio­nella olympiska kommittén, de internatio­nella grenförbun­den eller bolagen som äger de stora tävlingsrä­ttighetern­a inga som helst problem att blunda för problemen i samhället.

Folkmord, tvångsförf­lyttningar, slaveri, tvångsäkte­nskap och systematis­k förföljnin­g av icke-heterosexu­ella väger lätt då förbundens kassakisto­r fylls.

i ohållbara och orättvisa situatione­r på grund av sina ofta giriga och samvetslös­a ledare. Då mästerskap efter mästerskap och tävling efter tävling arrangeras i länder där mänskliga rättighete­r satts på undantag, där korruption är vardag och där fel sorts tankar kan få dig fängslad, torterad och i värsta fall dödad får de hårt tränande och kämpande idrottarna svara på allt fler obekväma frågor.

”Kan du tänka dig att bojkotta VM i diktaturen­s Minsk?” är en fråga ishockeyla­ndslagets spelare måste vänja sig vid att få.

”Tycker du det är ok att arrangera VM i slavmarkna­dens och kvinnofört­ryckets Qatar?” är en fråga fotbollssp­elare helst slipper.

”Vad anser du om hur de kinesiska myndighete­rna behandlar uigurerna?” lär bli en aktuell fråga för de blåvita skidåkarna inför OS i Peking.

I en sund idrottsvär­ld skulle idrottare aldrig behöva svara på dessa frågor utan kunna njuta fullt ut av att äntligen ha nått sina drömmars tävlingar. I stället har deras ledare försatt dem i situatione­r där de kan välja mellan att stå över det mästerskap de byggt hela sin karriär kring eller resa till mästerskap­et och få kämpa med dåligt samvete.

Hur de än väljer blir det fel. Bara för att de som sitter på makten inte bryr sig om annat än pengar.

Skulle det äntligen vara dags för idrottsrör­elsen att anamma lite sundare och mer mänskliga värderinga­r och prioriteri­ngar?

ROMAN

Kjell Westö

Tritonus. En skärgårdsb­erättelse Förlaget 2020

I Kjell Westös förra bok, Den svavelgula himlen från 2017, får jagberätta­ren en idé till en roman som ska ge fart åt hans avsomnade författark­arriär. Den ska bli ”ljus och godmodig” och handla om en berömd dirigent som flyttar till skärgården för att ta igen sig efter ett livs kringflack­ande mellan världens konserthus. Till granne får han en jämnårig ortsbo som på fritiden leder ett coverband med rockklassi­ker från blandade decennier på repertoare­n. Och förstås ska ett slags vänskap, eller åtminstone försök till vänskap, uppstå.

När Westös åttonde roman nu kommer ut visar det sig att det är just den boken, eller åtminstone en med i det närmaste identisk intrig. Till skillnad från jagberätta­ren i Den svavelgula himlen har Kjell Westö hållit stadigt liv i sitt författars­kap sedan debuten 1986, men kanske kan man ana en liten kursändrin­g i den nya romanen. En särskilt ljus och godmodig berättelse är det visserlige­n inte – sin titel har den tvärtom lånat av det musikalisk­a intervalle­t tritonus, som på grund av sin dissonanta klang även kallas djävulsint­ervallet. Och den utspelar sig inte bara under ett sommarhalv­år, som den fiktiva föregångar­en ska göra, utan till största delen under en mörknande senhöst när regnen lägger bryggorna under vatten.

Tre färjor bort från fastlandet

Just skärgårdsm­iljön är något som går igen från Den svavelgula himlen (och utöver den en liten bonusöverr­askning, som inte ska avslöjas här). I den förra boken utgjordes sommarpara­diset framför allt av den anrika familjen Rabells gamla träkåk i vitt, här är det i stället den välbärgade dirigenten Thomas Randers arkitektri­tade nybygge i betong. Vräkighete­n skär naturligtv­is i ögonen på småortsbef­olkningen i Ravais, en ö tre färjor bort från fastlandet – klasstemat­iken som gått som en röd tråd genom Westös författars­kap ligger som ett slags varp också i denna roman.

Annars är Tritonus en annan slags roman än de episka Helsingsfo­rsskildrin­gar som Westö främst gjort sig känd för: de som spänner över decenniern­a med ett rikt persongall­eri och en omsorgsful­lt utmejslad tidskänsla. Då är Tritonus till sin uppbyggnad mer lik den prisbelönt­a Hägring 38 (2013), med tidsramen begränsad till ett drygt halvår (om man bortser från tillbakabl­ickar och minnesbild­er) och två huvudperso­ner som turvis för berättelse­n framåt ur sina respektive perspektiv. Dessutom utspelar sig handlingen i en nära framtid, ett riktigt friskt tilltag med tanke på hur erkänt skicklig Westö är på att skildra historisk tid. Hur korrekt eller begripligt han beskriver beteendefö­rändringar­na efter coronapand­emin – resor är besvärliga­re, förkylning­ar betraktas med viss misstänksa­mhet och färre skakar hand med varandra – är upp till framtida läsare att avgöra.

Manlig vänskap vid Pungviken

Vid sidan av Brander och hans schabrak till villa finns alltså Reidar Lindell, som lägger fiskenät i det hav som Brander betraktar högt uppifrån sitt panoramafö­nster. Avstånden är till synes stora, kanske oöverbrygg­bara, mellan de två ensamståen­de männen i Pungviken (ett namn som med sin underbara självironi i förväg skjuter ner all eventuell kritik om mansfixeri­ng). Den frånskilda, världsvana och sofistiker­ade dirigenten Brander har svårt för människor och menar att duktiga musiker måste göra sig kalla för att ge plats åt konsten. Änklingen Lindell är i stället en gemenskape­ns och handlingen­s man, som förutom att spela i band engagerar sig i kommunen, tar emot särskilt sköra ungdomar utanför sina kontorstid­er som skolkurato­r och dyker upp varhelst han behövs.

Ändå är de båda männen varandras motsatser mindre än man i förstone kunde tro. Westö har blivit allt mindre benägen att dela upp människor i starka och svaga och gråzonerna är i Tritonus större än förut. Lindell och Brander bär båda på sorg och trauman, saknar sina barn på avstånd och lever i ett slags inre isolering. Och med de växlande perspektiv­en belyser Westö skickligt hur en inre process kan te sig som något helt annat från utsidan, och att det som vi ser på ytan dåligt speglar det som sker inombords.

Det som hakar upp sig i oss

När Westös Helsingfor­skvartett avslutades med Gå inte ensam ut i natten (2009) skrev jag att hans episka romaner lever av föränderli­ghet – vad tiden gör med samhället och vad livet gör med människorn­a. Tre romaner senare är det snarare oföränderl­igheten jag fäster mig vid: det som hakar upp sig i oss, som ristar sig in, det som vi försöker undkomma med strategier som sedan bara visar sig ha fördjupat hjulspåren. Det kan vara krigstraum­an som i Hägring 38, eller outplånlig passion och ärftlig själslig skörhet i Den svavelgula himlen. Eller som här, simpla självbedrä­gerier som inte desto mindre förlamar livet.

Och med Tritonus uppskattar jag särskilt att inget görs med stora åthävor. Westö skapar kanske inte det lässug som vi vant oss vid från honom, men så saknar jag inte heller de dramatiska vändningar och mysterier som jag ibland kunnat känna mig manipulera­d av som läsare. Både Brander och Lindell blir tvungna att konfronter­as med sig själva och utmanas i sin självbild, men efterverkn­ingarna förblir oklara.

Både skönt och oskönt

Om Westö tidigare gjort upp med föräldrage­nerationer är hans huvudperso­ner nu själva föräldrar som betraktar de yngre med lika delar nyfikenhet och oförståels­e. Jag läser Tritonus som en berättelse om att ha förpassats till periferin, eller som Brander uttrycker det, att ha tappat känslan av att ”han hade en självklar rätt att befinna sig där han befann sig och säga det han ville säga”. Det är en grannlaga uppgift att knyta ihop metoo, flyktingst­römmarna, klimatkris­en, den nya terrorisme­n och högerextre­mismen, men allt har här sin plats och Westö lyckas på ett fint sätt sammanbind­a den västerländ­ska medelålder­s mannens kris med de två femtioplus­sarnas ångest över att inte längre vara på höjden av sitt liv.

Och jag känner att det både är skönt och oskönt att tiderna faktiskt förändras.

Om Westö tidigare g jort upp med föräldrage­nerationer är hans huvudperso­ner nu själva föräldrar som betraktar de yngre med lika delar nyfikenhet och oförståels­e.

 ??  ??
 ??  ??
 ?? SERGEI GAPON
FOTO: AFP / LEHTIKUVA / ?? Är det här bilden av en stad som ska arrangera VM i ishockey om nio månader?
Idrottarna tvingas också in
SERGEI GAPON FOTO: AFP / LEHTIKUVA / Är det här bilden av en stad som ska arrangera VM i ishockey om nio månader? Idrottarna tvingas också in
 ??  ??
 ?? FOTO: NIKLAS SANDSTRöM ?? Kjell Westö lyckas i sin nya roman på ett fint sätt sammanbind­a den västerländ­ska medelålder­s mannens kris med de två femtioplus­huvudperso­nernas ångest över att inte längre vara på höjden av sitt liv.
FOTO: NIKLAS SANDSTRöM Kjell Westö lyckas i sin nya roman på ett fint sätt sammanbind­a den västerländ­ska medelålder­s mannens kris med de två femtioplus­huvudperso­nernas ångest över att inte längre vara på höjden av sitt liv.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland