En tål­mo­dig di­a­log med bus­kar och träd

Hårt ar­be­te går som en röd tråd ge­nom Ant­ti Lai­ti­nens konst­när­skap. På Gal­le­ri An­ha­va be­rörs HBL:s kri­ti­ker Ca­mil­la Gran­bac­ka mest av vi­de­o­ver­ket där en upp­lyst fu­ra ab­rupt sjun­ker ihop för att se­dan mö­do­samt re­sa sig upp igen.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - Ant­ti Laitinen Bro­ken lands­cape Gal­le­ri An­ha­va till den 30.8. CA­MIL­LA GRAN­BAC­KA kul­tur@hbl.fi

Få ar­be­tar i dag på det sätt bild­konst­nä­ren Ant­ti Laitinen (f. 1975) gör, det vill sä­ga byg­ger en egen ö av sand­säc­kar, seg­lar över till Est­land med en egen­hän­digt gjord, skrang­lig bark­båt el­ler rö­jer 100 kvadrat­me­ter skog som han se­dan i över fem må­na­der för hand om­ord­nar till en ”ka­ta­lo­gi­se­rad” skogs­plätt, till enor­ma rut­möns­ter som re­sul­te­rar i Mond­ri­an-li­ka bil­der.

Lai­ti­nens tål­mo­di­ga och stor­ska­li­ga ar­bets­pro­ces­ser har gett ho­nom upp­märk­sam­het. Det he­la re­sul­te­rar i fo­to­gra­fi­er och vi­de­o­verk och själ­va pro­ces­sen är li­ka vik­tig som slut­re­sul­ta­tet i hans konst­ska­pan­de. Här finns ing­et ma­ni­pu­le­rat el­ler konst­lat, allt är gjort med hårt ar­be­te och det­ta går som en röd tråd ge­nom hans över sex­ton­å­ri­ga pro­duk­tion.

Laitinen är i dag ett upp­märk­sam­mat namn på konsta­re­nan och han re­pre­sen­te­ra­de Fin­land på Venedig­bi­en­na­len 2013. Hans per­for­man­cer som testar fy­sis­ka och psy­kis­ka grän­ser har en åd­ra av sjut­ti­o­ta­lets ex­tre­ma och kropps­plå­gan­de per­for­man­ce­konst och jag ställs in­för frågan: Vad allt är en konst­när be­redd att gö­ra för att över­le­va i den mo­der­na konst­ter­räng­en av i dag?

Hå­lig­he­ter i buskage

Lai­ti­nens nya verk i Gal­le­ri An­ha­va är dock in­te re­sul­tat av så pass ex­tre­ma per­for­man­cer som han gjor­de i bör­jan av sek­let, men det hår­da ar­be­tet ly­ser fort­fa­ran­de ige­nom, lik­som en ro­gi­van­de är­lig­het och di­rekt­het.

Det lig­ger nå­got aske­tiskt och fi­lo­so­fiskt över des­sa nya verk, med sin kon­cep­tu­el­la be­to­ning. Via ett ihär­digt hand­ar­be­te har konst­nä­ren Ant­ti Laitinen be­ar­be­tat, böjt och klippt livs­kraf­ti­ga buskage och träd­kro­nor så att fin­sli­pa­de hå­lig­he­ter fram­trä­der. Ge­nom des­sa öpp­ning­ar ger han oss in­trä­den till nya plat­ser. Men bå­de in­si­dan och ut­si­dan blot­tas: även själ­va ur­holk­ning­ar­na ställs ut som ett slags ne­ga­tiv, det vill sä­ga ris och kvis­tar som pryd­ligt ord­nats till cir­kel­for­ma­tio­ner. Fo­to­gra­fi­er­nas streck på­min­ner om bly­ert­s­teck­ning­ar med okonst­la­de streck och ver­ken ter sig på så vis gra­fis­ka.

Lai­ti­nens sätt att om­for­ma na­tu­ren för fram en dis­kus­sion kring grän­ser och skill­na­der mel­lan na­tur och kul­tur. Hå­len fram­står för mig som ett slags fast­grod­da kul­tu­rel­la va­nor. Buska­get kan ses som ett fil­ter som vi ser verk­lig­he­ten ige­nom, som döl­jer vis­sa sa­ker me­dan det syn­lig­gör and­ra.

I ut­ställ­ning­en vi­sas ock­så ett an­tal träd­röt­ter på vil­ka Laitinen har spi­kat ett fjäll­ak­tigt möns­ter el­ler skydd. I trä­et kan man ur­skil­ja oli­ka spår av bå­de män­ni­ska och na­tur: de tu­sen­tals spi­kar som konst­nä­ren pi­e­tets­fullt ham­rat in, yx­hugg samt års­ring­ar, hål och spric­kor.

En fu­ra fal­ler

Jag be­rörs spe­ci­ellt av det 11 mi­nu­ter långa vi­de­o­ver­ket Fall and Ri­se (2019). En upp­lyst fu­ra mitt i sko­gen sjun­ker ab­rupt ihop för att se­dan mö­do­samt re­sa sig upp igen. Ing­et är ma­ni­pu­le­rat, allt har iscen­satts i verk­lig­he­ten i sko­gen.

Även i det­ta fall lad­das ver­ket av hårt ar­be­te; här finns inga lät­ta och snab­ba lös­ning­ar ut­an allt är upp­byggt för hand. Laitinen lå­ter trå­den som hål­ler fast bi­tar­na sy­nas i vi­de­on. Man kan ana en viss mil­jö­po­li­tisk åd­ra i det he­la, men jag ser in­te den som det en­da ele­men­tet. Det är me­ra mång­di­men­sio­nellt. För mig ter sig trä­det, li­vets symbol, som en män­ni­ska som kol­lap­sar och se­dan mö­do­samt för­sö­ker byg­ga upp bi­tar­na av det som ra­sat sam­man.

Det­ta med byg­gan­de är centralt i Lai­ti­nens pro­duk­tion, men ock­så de­kon­struk­tion och åter­upp­byg­gan­de. Må­let med att de­kon­stru­e­ra är in­te att kom­ma fram till en ob­jek­tiv san­ning, ut­an konst­nä­ren vi­sar att man kan ha fle­ra tolk­ning­ar och att verk­lig­he­ten går att för­stå på mer än ett vis. Över­lag kan man häv­da att vetska­pen om konst­nä­rens ihär­di­ga in­sat­ser för ho­nom till en slags hjäl­te­po­si­tion. Men trots blod, svett och tå­rar bril­je­ras det in­te med de in­sat­ser som gjorts. Det vill sä­ga in­for­ma­tio­nen om hur ver­ken for­mats är in­te ut­tryck­li­gen ner­skriv­na el­ler fram­lyf­ta i an­slut­ning till bil­der­na.

Styr­kan i ut­ställ­ning­ens verk lig­ger i att de bär upp sitt ut­tryck som så­da­na, samt att man kan upp­le­va dem på många oli­ka plan.

Fo­to: Ant­ti lAitinen/preSS­Bild

Via ett ihär­digt hand­ar­be­te har konst­nä­ren Ant­ti Laitinen be­ar­be­tat, böjt och klippt livs­kraf­ti­ga buskage och träd­kro­nor så att fin­sli­pa­de hå­lig­he­ter fram­trä­der. Ge­nom des­sa öpp­ning­ar ger han oss in­trä­den till nya plat­ser. Här: Bro­ken Lands­cape VII, 2019.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.