Var­för går fat­tig­dom i arv i vis­sa fa­mil­jer trots att sam­häl­let blir ri­ka­re?

Sam­ti­digt som ge­nom­snitts­fin­län­da­ren blir ri­ka­re, väx­er klyf­tan till den lil­la klick där fat­tig­do­men går i arv från en ge­ne­ra­tion till näs­ta. Det mås­te in­te va­ra på det sät­tet, sä­ger Li­i­sa Björ­klund, en av för­fat­tar­na till en ny bok som hand­lar om be­stå­en

Hufvudstadsbladet - - News - FRED­RIK HäGGMAN fred­rik.hagg­man@ksf­me­dia.fi

Jag har fun­de­rat på det där, vad som skul­le ha kun­nat hjäl­pa när jag var yng­re. Jag vet in­te ens vad. Det en­da jag kom­mer att tän­ka på är om för­äld­rar­na ha­de gett mig mer tid. Sam­ti­digt kland­rar jag dem in­te – pap­pa var re­dan sjuk och ar­bets­lös­he­ten och re­ces­sio­nen sat­te en ond spi­ral i hans psy­ke. Mam­ma var tvung­en att job­ba, så jag läm­na­des för mig själv. In­nan re­ces­sio­nen ha­de vi väl­digt bra re­la­tio­ner i fa­mil­jen. Så jag tror att den där lyss­nan­de och för­stå­en­de vux­na, det är så oer­hört vik­tigt att den per­so­nen finns.

ut­drag ur boken Ras­kas Perin­tö

Sal­la be­gri­per in­te hur folk kan min­nas sa­ker från sin barn­dom. För hen­ne själv är al­la min­nes­bil­der in­nan hög­sta­di­e­ti­den dunk­la: Nå­gon gång har hon be­sökt Tam­mer­fors, en an­nan gång i 9–10-års­ål­dern har hon stä­dat upp spy­or ef­ter sin mam­ma och en tred­je gång har mam­man slock­nat i trapp­upp­gång­en.

Sal­la är in­te en­sam i Fin­land om att kom­ma från en fa­milj där knapp­he­ten och ut­satt­he­ten lö­per över ge­ne­ra­tions­grän­ser­na.

Till­sam­mans med drygt 30 and­ra fin­län­da­re från lik­nan­de för­hål­lan­den kom­mer hon till tals i den nyut­kom­na boken Ras­kas Perin­tö, på svens­ka un­ge­fär ett tungt arv.

– Det här är ing­en stor grupp, och där­för ham­nar de ock­så allt som of­tast i skymun­dan. Men även om de är få är de fast för­ank­ra­de i fat­tig­do­men. De är dy­ra för sam­häl­let, men få, och där­för säl­lan num­mer ett på po­li­ti­ker­nas pri­o­ri­tets­lis­ta, sä­ger Li­i­sa Björ­klund, dok­tor i so­ci­a­le­tik från Helsing­fors uni­ver­si­tet.

Hon är en av för­fat­tar­na till boken, till­sam­mans med Ni­ko Es­ke­li­nen, dok­to­rand vid Åbo uni­ver­si­tet, och Ju­ho Saa­ri, de­ka­nus vid sam­hälls­ve­ten­skap­li­ga fa­kul­te­ten vid Tam­mer­fors uni­ver­si­tet.

Vill iden­ti­fi­e­ra kon­kre­ta åt­gär­der

Ver­ket är yt­ter­li­ga­re en del i Saa­ris forsk­nings­se­rie ”Hu­o­no-osa­i­sin Su­o­mi”, på svens­ka un­ge­fär ”Det mest miss­gyn­nan­de Fin­land”, om var­för vis­sa grup­per upp­le­ver oför­änd­rad fat­tig­dom, of­ta i kom­bi­na­tion med ut­slag­ning, psy­kis­ka pro­blem och miss­bruk.

Ut­gångs­punk­ten har va­rit att ge­nom kva­li­ta­ti­va me­to­der ut­re­da hur var­da­gen i de här grup­per­na ser ut, var­för me­del­lös­he­ten be­står över tid och vad som kon­kret kan gö­ras för att för­bätt­ra de­ras si­tu­a­tion.

Björ­klund för­kla­rar att forsk­ning­en ock­så ha­de en prak­tisk aspekt, i och med att den var ett led i hen­nes ti­di­ga­re ar­bets­plats, stif­tel­sens Me­sää­tiös, stra­te­gi för mot­ver­ka ut­satt­het och seg­re­ge­ring bland unga.

– Vi vil­le hit­ta kon­kre­ta me­del för att kom­ma åt ro­ten till pro­ble­men, så att man kan stöd­ja i ett ti­digt ske­de.

För­äld­rar som in­te han­te­rar sin roll

Det finns li­ka många or­sa­ker till pro­ble­men som det finns ut­sat­ta män­ni­skor – i vis­sa fall lig­ger ett miss­bruk bakom, i någ­ra hand­lar det om för­äld­rar som in­te kla­rar av att hål­la kvar sitt jobb och i and­ra är det frå­ga om psy­kis­ka pro­blem.

En sak går än­då som en röd tråd ge­nom histo­ri­er­na: bris­ter i för­äld­ra­ska­pet.

– Även om vi har en grund­sko­la som är li­ka­dan för al­la obe­ro­en­de av so­ci­al sta­tus el­ler ri­ke­dom så kla­rar sig barn från de här fa­mil­jer­na säm­re. En stor fak­tor är att för­äld­rar­nas kun­skap och fär­dig­he­ter in­te räc­ker till. Det här ska­par ut­ma­ning­ar som sko­lan har väl­digt svårt att lö­sa.

Frå­gan kan in­te lö­sas ba­ra med uni­ver­sal­lös­ning­ar, me­nar Björ­klund. Det är ock­så en ge­nom­gå­en­de tan­ke i forsk­ning­en.

Även om väl­färds­sam­häl­let med sitt jäm­li­ka skol­sy­stem har va­rit en fram­gångs­fak­tor för Fin­land i stort finns det vis­sa in­di­vi­der som be­hö­ver sär­skil­da, mer rik­ta­de åt­gär­der som gör det lät­ta­re att byg­ga en fun­ge­ran­de var­dag. Dess­utom mås­te ris­ker­na iden­ti­fie­ras ti­digt.

I dag kan man ock­så re­la­tivt lätt kän­na igen de barn och fa­mil­jer som är i risk att bli ut­slag­na, till ex­em­pel på grund av fat­tig­dom, en­sam­stå­en­de för­äld­rar el­ler psy­kis­ka pro­blem, sä­ger Björ­klund.

– En in­tres­sant grej som fram­kom tyd­ligt ur in­ter­vju­er­na med per­so­ner som job­bar in­om so­ci­al­vård är att de vet vad som be­hövs – kon­kret stöd med att kla­ra var­da­gen och ska­pa ru­ti­ner, det be­hö­ver in­te all­tid va­ra pro­fes­sio­nell hjälp. Man mås­te ta hän­syn till he­la fa­mil­jens be­hov som en hel­het, men stö­det är i dag för splitt­rat i oli­ka stöd­tjäns­te­for­mer.

Vad tror du det be­ror på att den här grup­pen har ham­nat i skymun­dan? – En or­sak är att de är få. Jag kan ock­så an­ta att folk tän­ker sig att det in­te går att gö­ra nå­got åt att vis­sa in­di­vi­der fal­ler ge­nom skydds­nä­tet. Där­för vill vi lyf­ta fram fe­no­me­net, ef­tersom vi verk­li­gen tror att det går att gö­ra nå­got åt.

Så myc­ket vet jag av vad mam­ma har be­rät­tat, att hen­nes pap­pa som dog på 70-ta­let var helt otro­ligt snål. Och att han all­tid gav sig på mam­ma och hen­nes sys­kon, slog dem och så. Så gans­ka tufft mås­te det ha va­rit. ut­drag ur boken Ras­kas Perin­tö Egent­li­gen går allt till­ba­ka till barn­do­men, det var mitt be­te­en­de blev som det blev. När mam­ma och pap­pa skil­de sig hit­ta­de mam­ma en ny, som miss­hand­la­de mig. Där fick man stryk i sju år. Se­dan gjor­de mam­ma slut. ut­drag ur boken Ras­kas Perin­tö

I sam­band med co­ro­na­pan­de­min har det va­rit myc­ket dis­kus­sion om att ut­slag­ning­en kan öka bland mind­re be­med­la­de. Vil­ka ef­fek­ter tror du att kri­sen kan ha? – Pan­de­min har åt­minsto­ne lyft oron för de barn som in­te har kun­nat kon­tak­tas un­der ti­den som sko­lor­na var stäng­da, och det är ju i sig bra att den sa­ken får upp­märk­sam­het. Det är en or­sak till att många in­om so­ci­al­vår­den såg det som väl­digt vik­tigt att sko­lan öpp­na­de igen i slu­tet i av maj, om än ba­ra för en kort tid.

Finns det nå­got an­nat man kan lä­ra sig av er forsk­ning, nu när vi för dis­kus­sio­ner om att ta oss ur kri­sen? – Ut­bild­nings­mi­nis­ter Li An­ders­son har ju sagt att man mås­te hål­la sko­lor­na öpp­na, vil­ket är po­si­tivt. I kris­ti­der mås­te vi i all­män­het se till de sva­gas­tes in­tres­sen. Det krä­ver att vi iden­ti­fi­e­rar dem, och att vi byg­ger en var­dag med stöd för dem. Di­gi­ta­li­se­ring­en kan hjäl­pa myc­ket, men det krä­ver att man har tek­ni­ken och det kan vi in­te va­ra säk­ra på att al­la har.

FO­TO: CATA PORTIN

En ge­men­sam näm­na­re bland de fa­mil­jer där fat­tig­do­men är be­stå­en­de är i bris­ter i för­äld­ra­ska­pet, vil­ket of­ta re­sul­te­rar i en ru­tin­lös var­dag. Ar­kiv­bild. ■

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.