Den amerikanska rasismen i skräcktappning
Isande effektfullt får Lovecraft Country svartas rädsla för polisen i USA att kännas i skinnet på tittaren. Serien vänder också på kulturellt inrotade uppfattningar – här är det vita som stereotyperas och klumpas ihop till en skrämmande massa.
SKRÄCKSERIE
Lovecraft Country
10 delar på HBO Nordic (5 delar erbjöds för förhandstitt). Produktion: Misha Green, Jordan Peele, J.J. Abrams. Efter en roman av Matt Ruff. I rollerna: Jonathan Majors, Jurnee Smollett-Bell, Courtney B. Vance.
I översikterna över serier värda att se fram emot under året har HBO:s Lovecraft Country hört till dem som lyfts fram. En anledning är att den producerats av Jordan Peele som stod bakom Get Out, en av de senaste årens främsta kvalitetsskräckfilmer.
Också Lovecraft Country rör sig i genren skräck, och lyckas vara brännande aktuell genom att behandla temat rasism. Serien är en filmatisering av Matt Ruffs roman med samma namn från 2016, vars monster är hämtade ur skräckförfattaren H. P. Lovecrafts (1890–1937) fiktiva värld. Orsaken till att dessa platsar i en berättelse om rasism är att Lovecraft själv var övertygad rasist, liksom så många andra i hans tid och miljö.
Skrämmande rasism
Handlingen är förlagd till femtiotalets Sydstatsamerika med sin lagstadgade rassegregation. Huvudperson är en Koreakrigsveteran (Jonathan Majors) som tillsammans med sin fotografväninna (Jurnee Smollett) och bokhandlarfarbror (Courtney B. Vance) beger sig ut på en roadtrip för att leta reda på sin försvunne far.
Det leder till en berättelse som på olika sätt anspelar på USA:s rasistiska historia. Den påminner om både den högst dagsaktuella polisbrutaliteten, och sådant som tangerar historiens rasistiska bråte. Här finns allt från skickligt frammanade kusliga stämningar till klassiskt härjande monster.
Vita det onda andra
Seriens svarta huvudpersoner utsätts för ett rasande mörkt hat av helt vanliga människor i ett samhälle genomsyrat av rasism. I den här världen är rasismen självklar, en naturlig del av vardagsjargongen, och det obehagliga i hur det är skildrat hör till seriens styrkor och effektivaste skräckelement.
Det serien delvis verkar vilja göra är att låta (den vita) tittaren gå i den svartas skor. Den verkar vilja få oss att erfara hur det kan vara att vara svart, i ett samhälle präglat av rasism – då, men också nu.
Alla monster och skräckeffekter till trots är det mest skrämmande här den vita polisen. Det finns ingen mänsklighet i de polisbilar som förföljer Atticus och hans sällskap. I dem sitter oberäkneliga vitingar som hatar och vill ont. De kan göra vad de vill, och komma undan med det.
Serien vänder också på kulturellt inrotade uppfattningar genom att klumpa ihop vita till en stereotyp grupp som blir det farliga andra. Särskilt vita med de mest framträdande rollerna i serien har närmast parodiskt ariska drag, vitblont hår, isblå ögon.
Tröttsamma monster
Som serie är Lovecraft Country allt annat än ointressant. Den är välspelad, eggande fantasifull i sina miljöer, rasande snygg i detaljerna – ta bara bilen som de åker omkring i! Sedan kan man fråga sig vad skräckelementet, de vedervärdiga monstren, egent
ligen tillför, så mycket mer än avancerade effekter och cool kultfaktor.
Skräckgenrens monster är sällan särskilt skrämmande för den som levt ett tag och fått en inblick i livets verkliga ångestmoment. I Lovecraft Country blir monstren ofta tröttsamma, stundtals till och med komiska i sin uppblåsta överdrift.
För förhandstitt erbjöds fem avsnitt, och det dröjde till det femte tills man faktiskt ville klicka i gång nästa avsnitt av andra skäl än att göra sitt jobb. Femte delen, med undertiteln Strange Case, har inte bara en riktigt intressant premiss som bränner till, den bjuder också på några radikala intrigvändningar som gör en genuint nyfiken på fortsättningen.