Där vägen slutar tar hon makten
Marie är nöjd med sitt liv, sitt jobb, sin man, sig själv. Men efter att hon blivit våldtagen är hennes duktighet enbart en belastning. Hon kan inte berätta om vad hon varit med om för någon. Hon är instängd i sin egen bild av sitt perfekta liv.
ROMAN Inés Bayard Det onda (Le malheur du bas, 2018) Översättning av Cecilia Franklin Polaris 2020
Fransyskan Inés Bayards debutroman Le malheur du bas satt 2018 rätt i metoo-tiden och nominerades genast till Goncourt-priset. Och nu har berättelsen om den unga investeringsrådgivaren Marie som våldtas av sin chef också gjorts tillgänglig på svenska, Det onda.
Bayard öppnar genom att via ett enkelt och rakt språk berätta om hur nöjd med sig själv och sitt liv Marie är. Hon trivs med det välavlönade jobbet på banken, älskar sin framgångsrika juristman, och ser det snarast som en ynnest att det är hon som tar hand om hemmet och allt hushållsarbete.
Det blir först nästan kväljande med all uppblåst lycka, men man förstår också att det är något lurt med den. Texten lockar fram en lite elak förväntan, man frågar sig vad allt som ska visa sig när den sockrade ytan slås sönder?
Och när idyllen sedan krossas
görs det mycket riktigt så brutalt att ingenting därefter kan bli som förut.
Efter våldtäkten
Efter att Marie blivit våldtagen är hennes duktighet enbart en belastning. Hon kan inte berätta om vad hon varit med om för någon. Hon är instängd i sin egen bild av sitt perfekta liv.
Och om det varit svårt att acceptera hennes inledande självgodhet blir det då desto lättare att engagera sig i hennes förtvivlan och raseri, och känna empati med henne. Till råga på allt är hon gravid, och nästan kvävs av oönskade omsorger från sin man, släkt och bekantskapskrets.
När hon till slut föder sin son hatar hon honom från första början.
Bayard gestaltar hennes känslostormar via ett extremt sakligt, minimalistiskt uttryck; känslorna finns inte i språket, utan i det som språket frilägger. Till en början kan orden och satsbyggnaden till och med förefalla väl spartanska i sin klang- och konstlöshet, men efterhand blir det uppenbart att nedtoningen är effektiv.
Saknar mellanregistret
Däremot hade jag gärna sett fler nyanser i skeendet. Efter att Maries liv förvandlats till en mardröm återstår ännu största delen av berättelsen, och sedan blir ingenting vare sig värre eller bättre utan allt kan bara gång på gång bekräftas.
Det är massivt och övertygande, men efter ett tag börjar man kunna det nästan lite för bra. Så det jag saknar är mellanregistret, det temporära lugnet som skulle ha gjort explosionerna ännu mer verkningsfulla.
I varje fall demonstrerar Bayard med stor precision också varför alla bara håller tyst, trots att så många efterhand förstår. Den här tystnaden, hela kulturen kring den, slår hårt mot offret – och så går det då som det går.
När den sista sidan kommer kan man tycka att slutresultatet är så onödigt. Men det är snarare bara konsekvent, och Marie har till slut tagit makten.