Året då te­a­ter­che­fen dog

Hos de svens­ka me­di­er­na och i svensk de­batt finns det vrak­spill­ror att pe­ta i ef­ter me­toovå­gen och skan­da­len kring Svens­ka Aka­de­mi­en.

Hufvudstadsbladet - - Nyheter -

När vi kom fram ha­de de uz­be­kis­ka flytt­kil­lar­na från Sö­der­täl­je re­dan kär­rat in he­la vårt lil­la flytt­lass och satt i so­len på ga­tan och rök­te. I Borgå ha­de de slängt fra­ser till oss på rys­ka; de trod­de kanske det var ett and­ra­språk även här, som i Uz­be­kis­tan. De ha­de åkt över Nå­den­dal, vi ha­de för kat­ter­nas skull ta­git bå­ten i Helsing­fors.

Jag var Nor­den­kor­re­spon­dent i Stock­holm i två år med bas i gans­ka ano­ny­ma och ogla­mo­rö­sa kvar­ter på Kungs­hol­men, där det an­nars är rätt så fint. Här het­te det Ar­be­tar­ga­tan, Gju­tar­ga­tan el­ler In­du­stri­ga­tan, som det he­ter på Her­to­näs in­du­stri­om­rå­de i Helsing­fors.

Det var 2018 och i värl­den och Nor­den, men sär­skilt i Sve­ri­ge sval­la­de me­too-vå­gen. Ock­så brå­ket kring Svens­ka Aka­de­mi­en ha­de fötts ur det.

Jag bör­ja­de de­chiff­re­ra svensk de­batt. Om för­mid­da­gar­na satt jag på Ha­ga­kafé­et tvär­sö­ver ga­tan och läs­te kul­turoch opi­ni­ons­si­dor. I vårt spar­samt kort­tids­in­red­da sov­rum mot in­ner­går­den, med en buf­fel­ba­tik ur fa­mil­je­lag­ret på väg­gen, följ­de jag de­bat­ten på tv. Jag be­und­ra­de och var sam­ti­digt in­dig­ne­rat hä­pen.

Hur man i det nya lan­det kun­de va­ra näs­tan lit­te­rär i sin elak­het. Hur fjä­der­lätt ut­lö­sa­ren var till den kränk­tas mag­ni­fi­ka ra­se­ri. Hur snabbt per­so­ner, män­ni­skor, som in­te var på det rät­ta opi­ni­ons­tå­get blev fel. Men det var njut­bart ock­så, och på mitt mo­ders­mål.

Af­ton­bla­dets för­ra kul­tur­chef Åsa Lin­der­borgs bok Året med 13 må­na­der, blir nu ef­teråt ett slags fa­cit över den ti­den. El­ler Mat­hil­da Gustavs­sons Klub­ben om ”kul­tur­pro­fi­len” Je­an-Clau­de Ar­nault.

Först nu, hem­ma i Fin­land igen, för­kla­rar sär­skilt Lin­der­borg det in­ter­na spe­let i Stock­holms me­die- och kul­tur­värld; vad som på­gick vid in­nerstads­lun­cher, i se­mi­na­ri­e­loung­er, vid Sö­der­malmsmid­da­gar.

Hur män­ni­skor, chefre­dak­tö­rer och re­dak­tio­ner byt­te si­da i de­batt­stri­dens het­ta. Väx­la­de prin­ci­per mot klick. Hys­sja­de bort, av­skrev pub­li­cis­tis­ka miss­tag med no­ti­ser. De allt frä­na­re Twit­ter­dre­ven. De nya, al­ter­na­ti­va käl­lar­saj­ter­na som tog för sig.

Det fanns de som ti­digt ställ­de sig tvek­sam­ma till me­too-jour­na­li­sti­ken. Åsa Lin­der­borg hör­de till dem. Det var re­vo­lu­tion, ja, men in­te på be­kost­nad av god presse­tik; reg­ler om käll­kri­tik, opar­tisk­het och prin­ci­pen om oskyl­dig tills an­nat be­vi­sats, an­såg hon.

Dem för­stod jag ald­rig i tid att sö­ka upp och in­ter­vjua, de opi­ni­ons­bildan­de kvin­nor­na som ställ­de frå­gor; Åsa Lin­der­borg, Le­na An­ders­son, Han­ne Kjöl­ler ...

I pre­stige­kam­pen mel­lan me­di­er­na tar Af­ton­bla­det den störs­ta smäl­len un­der me­too-vå­gen. Ett jour­na­lis­tiskt gräv om miss­för­hål­lan­den vid Stads­tea­tern vid Ser­gels torg – med rätt så va­ga renod­lat me­too-ele­ment – le­der till att te­a­ter­che­fen Ben­ny Fred­riks­son av­går och tar sitt liv.

Trots si­na prin­ci­per har Åsa Lin­der­borg va­rit hård mot ho­nom i ko­lum­ner i Af­ton­bla­det och på Twit­ter – i nå­got som hon i ett slags jour­na­lis­tisk fart­blind­het och snabb min­nes­för­lust in­te ens ef­teråt minns sig ha skri­vit. Det är en skräm­man­de på­min­nel­se om vad vi jour­na­lis­ter i bråds­kan kan åstad­kom­ma.

Min kvälls­run­da bör­jar gå ut­med ter­rass­ga­tor­na högt över Es­sing­e­fjär­den. Jag tän­ker of­ta på hur för­fär­ligt det blir om jour­na­li­sti­ken helt un­der­ord­nas stim­men och dre­ven på so­ci­a­la me­di­er. Vid re­dak­tio­ner­na går vi fort­fa­ran­de, i en gam­mal ri­tu­al, till ut­pe­ka­de och dre­va­de män­ni­skor för att hö­ra de­ras ver­sion. Men de är re­dan döm­da. Publi­ken har be­stämt vil­ken san­ning vi kom­mer att pub­li­ce­ra.

Ef­ter två som­rar och två vint­rar ska vi åka hem. Vi går på själv­stän­dig­hets­da­gens mot­tag­ning hos am­bas­sa­dö­ren i Stock­holm och ska ta en sel­fie med kri­stall­kro­nor­na, ming­let och de svens­ka fri­vil­lig­ve­te­ra­ner­na från vå­ra krig i bak­grun­den, när en kän­dis bju­der på sig själv.

Fin­lands­svens­ka Ma­ria Sid är ny chef på Stads­tea­tern ef­ter fram­lid­ne Ben­ny Fred­riks­son. Hon stic­ker in hu­vu­det i bil­den och ler tills ka­me­ran klic­kar. ”Och hej”, sä­ger hon som vi gör i Svensk­fin­land, hej om vi läg­ger ut det här på so­ci­a­la me­di­er så är det ”Ma­ria C Sid”, med C!

”Jag be­und­ra­de och var sam­ti­digt in­dig­ne­rat hä­pen. Hur man i det nya lan­det kun­de va­ra näs­tan lit­te­rär i sin elak­het.”

JAN-ERIK ANDELIN

Re­por­ter, team Nor­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.