En nu­ti­da Mart­tas val mel­lan forsk­ning, ska­pan­de och re­li­giöst kall

Hufvudstadsbladet - - Kultur - Mar­tan valin­ta BAR­BRO ENCKELL-GRIMM

Mar­tan valin­ta är en pjäs om val och för­håll­nings­sätt. Avo­i­met ovets upp­sätt­ning vi­sar kon­kre­ta de­tal­jer som speg­lar en myc­ket stör­re hel­het om tillit, sam­hö­rig­het, öde och tro. Bär­plock­ning är en mö­tes­plats.

Ma­nus och re­gi: Kai­ja Pa­ka­ri­nen. Sce­no­gra­fi och dräk­ter: Ka­ro­li­i­na Ko­i­so-Kant­ti­la. Ljud­tek­nik: Ii­da Vil­ja­nen. Ljus­tek­nik: Ve­li-Vil­le Sivén. På scen: Mir­va Kui­va­lai­nen, San­te­ri He­lin­hei­mo Män­tylä, An­nu Va­lo­nen, Hen­na­ri­ik­ka Laakso­la, Valt­te­ri Leh­ti­nen. Ur­pre­miär på Te­at­te­ri Avo­i­met ovet 19.8.

Är­keäng­eln Gabri­el up­pen­ba­rar sig för jung­fru Ma­ria för att med­de­la att hon valts ut att fö­da Mes­si­as. Ma­ria tac­kar för er­bju­dan­det, men sä­ger att upp­dra­get in­te pas­sar hen­nes plan just nu. Ma­ria var ing­en vek­ling.

Mart­ta Nis­si­nen (Mir­va Kui­va­lai­nen)

fö­re­lä­ser om Gudsmo­dern, hon har sam­lat ma­te­ri­al i Helsing­fors met­ro. Skå­de­spe­let Mar­tan valin­ta (Mart­tas val) vi­sar ut­tag ur in­ter­vju­er hon gjort. Det är till­fäl­li­ga mö­ten på lätt igen­känn­li­ga oran­ge­fär­ga­de plast­bän­kar och kallt blän­kan­de stål.

Mir­va Kui­va­lai­nen är i cent­rum med di­a­lekt och re­flek­tio­ner kring tillit, sam­hö­rig­het och bryt­nings­ske­den i li­vet – de fri­läg­ger ex­i­sten­ti­el­la vill­kor på ett sam­ti­digt smärt­samt och be­fri­an­de sätt. Re­li­giö­sa upp­le­vel­ser och ge­stal­ter har en fram­trä­dan­de roll.

På sin re­sa ge­nom met­ro­nä­tet mö­ter Mart­ta en mo­dern re­in­kar­na­tion och nam­ne till Gabri­el (San­te­ri He­lin­hei­mo Män­tylä). Hans upp­gift är att spe­la mun­spel och spar­ra Mart­ta Nis­si­nen när hon be­rät­tar om sin var­dag och forsk­ning, An­nu Val­to­nen och Hen­na­ri­ik­ka Laakso­la, två tvil­ling­syst­rar med en spe­ci­ell kon­takt, och så Tomp­pa (Valt­te­ri Leh­ti­nen), en so­ta­re på väg till job­bet och se­na­re en äls­ka­re som in­te pri­o­ri­te­rar sin äls­ka­rin­na. Kvin­nan (Mir­va Kui­va­lai­nen) har svårt att ta till sig att hon egent­li­gen är bort­vald. De två dis­ku­te­rar kär­le­kens vill­kor: Är den ett val el­ler ett öde?

Mänsk­lig sam­va­ro

Central­ge­stal­ter­na Mart­ta och Tomp­pa är nav för Kai­ja Pa­ka­ri­nens pjäs. Mir­va Kui­va­lai­nens sätt att ta­la går rätt in. I sin fors­kar­roll re­flek­te­rar hon kring mänsk­lig sam­va­ro och oli­ka rol­ler som barn, part­ner, för­äl­der, med­lem i ett re­li­giöst kol­lek­tiv. Det är di­a­lek­ten, sät­tet hon pra­tar på, men ock­så den tur­vis av­slapp­na­de håll­ning­en (bär­plock­ning är ett led­mo­tiv för kvin­nor­na) och yr­kes­rol­lens sak­lig­het som gör det. Tomp­pa vack­lar. Han bå­de är den obe­slut­sam­me man­nen och ban­nar ho­nom som en ut­om­stå­en­de röst. Leh­ti­nen i so­tar­mun­de­ring och hans väl­for­mu­le­ra­de re­li­giö­sa re­flek­tio­ner kring skri­van­det som nåd be­rör ock­så di­rekt.

Kai­ja Pa­ka­ri­nens ma­nu­skript är ett slut­ar­be­te vid Te­a­ter­hög­sko­lan 2008. Trots att hen­nes äm­nen sam­hö­rig­het och tillit har stän­dig ak­tu­a­li­tet – hon skri­ver i pro­gram­bla­det att hon själv över­ras­ka­des av hur do­mi­ne­ran­de det re­li­giö­sa in­sla­get blev – så känns det be­fri­an­de att just nu få upp­le­va en motröst till iso­le­ring­en som läg­ger sig som en fuk­tig filt över sam­häl­let. Jag tän­ker att Pa­ka­ri­nens dub­bel­roll som pjäs­för­fat­ta­re och re­gis­sör är an­led­ning­en till att Mar­tan valin­ta känns så ge­nu­in, man får va­ra in­ne i tex­ten sam­ti­digt som ma­nu­skrip­tet re­flek­te­rar över sitt äm­ne.

FOTO: SIR­PA LAHTI/PRESSBILD

Mir­va Kui­va­lai­nens Mart­ta och Valt­te­ri Leh­ti­nens Tomp­pa är nav för Kai­ja Pa­ka­ri­nens pjäs som ut­fors­kar mänsk­lig sam­va­ro.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.