Inga glå­pord som "apa" el­ler "svart­skal­le", ba­ra det fak­tum att ett dån av ils­ka går ge­nom publi­ken var­je gång den svar­ta hö­ge­ryt­tern nud­dar vid nå­gon – me­dan jag, som vit man, får tram­pa folk på tår­na till lust och le­da.

Bil­le Sirén om struk­tu­rell ra­sism i krö­ni­kan

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - BIL­LE SIRéN re­por­ter

Jag minns da­gen vi möt­tes. Han var 20 år, jag var 20 år. Vi satt lu­ta­de mot ett grönt sta­ket på en konst­gräs­plan, i den stad som var min, som skul­le bli hans. Han vil­le spe­la fotboll, men ha­de inga skor. Han fick skor. I dag är han bäst i stan men får in­te spe­la fotboll.

En på mil­jar­den.

Det var nog chan­ser­na att hans väg från Sydsu­dan skul­le kor­sa min, som bör­jat i Helsing­fors och se­dan de­cen­ni­er kret­sat i en li­ten ba­na kring lil­la Lo­vi­sa.

En dag i mars 2015 var för mig da­gen då värl­den kom till Lo­vi­sa. In­sik­ten up­pen­ba­ra­de sig som gud för en pro­fet. Fin­land var in­te vitt läng­re.

Det kän­des un­der­bart.

Låt oss kal­la ho­nom Ge­or­ge.

Ge­or­ge ha­de li­rat boll förr, det såg al­la ny­fik­na ögon­par i Lo­vi­sa. Så det lo­ka­la la­get haf­fa­de ho­nom. Han fick snabbt lä­ra sig fra­ser som ”far’ ba­ra”, en be­hän­dig öst­ny­ländsk term för en upp­sjö av ak­tio­ner: ”gör en löp­ning”, ”dribb­la med bol­len” el­ler ”sätt press”. Fra­sen sat­te in­te ba­ra fart på hans kvic­ka föt­ter, ut­an pryd­de ho­nom också med ett brett le­en­de.

Al­la äls­ka­de ”far’ ba­ra”. Bå­de vi in­fö­ding­ar och Ge­or­ge.

Han blev den kla­rast ly­san­de stjär­nan på den natt­svar­ta him­mel som di­vi­sion fy­ra är. Ge­or­ge ha­de en säll­synt för­må­ga att be­fin­na sig på tio stäl­len sam­ti­digt. Han gjor­de mål. Han spe­la­de fram till mål. Han stop­pa­de mål.

Och vi vann. Vi vann så jäv­la hårt, med Ge­or­ge på in­ner­mit­ten.

Det var in­nan öst­fin­nar­na från öde­mar­ken lär­de sig att tack­la ho­nom. Och då me­nar jag in­te tack­la, som i fotboll.

Vi blädd­rar fram i boken. Året har hun­nit bli 2020 och Ge­or­ge bor se­dan fem år i Lo­vi­sa.

So­len ste­ker i ju­li när ett 50-tal orts­bor sam­las för att se FC Lo­vi­sas hem­ma­match. I dag ställs den lo­ka­la stolt­he­ten mot ett lag som för­ra året lyc­ka­des över­ty­ga do­ma­ren om att Ge­or­ge sla­git nå­gon i an­sik­tet, och fått ho­nom ut­vi­sad för det.

Ge­or­ge har num­mer 10. Det är en tuff match och la­gen stämp­lar varand­ra. Det hand­lar trots allt om en plats i öv­re slut­spels­se­ri­en, om att kva­la till di­vi­sion tre.

Men ef­ter ett tag blir 30 gra­der och en Ge­or­ge för myc­ket för mot­stån­dar­na. De bör­jar pe­ka ut ho­nom som syn­da­bock och vålds­be­ja­ka­re. Do­ma­ren står emot i en halv­tim­me.

Se­dan fäl­ler Ge­or­ge nå­gon på mitt­plan. Per­so­nen rul­lar runt fle­ra varv i grä­set för att med all önsk­värd tyd­lig­het vi­sa hur han dör av smär­ta. ”NU RÄC­KER DET”, vrå­lar han med spot­tet spru­tan­de ur mun­nen.

Vi­ta do­ma­ren för­står Vi­ta man­nens smär­ta och vi­sar gult kort åt Svar­ta man­nen.

Vid halv­tid kom­mer la­gen ut igen. En av­by­ta­re ska in för Lo­vi­sa, i stäl­let för Ge­or­ge. Han har bli­vit et­niskt ren­sad. Ut­bytt för att in­te ris­ke­ra ut­vis­ning, kom­mer det he­ta i ef­ter­snac­ket, men Ge­or­ge hål­ler in­te med.

”Jag är så trött på de här ra­sis­ter­na”, sä­ger han.

Han ler. Men han rår in­te för det. Han ler all­tid.

Kanske hän­der det ba­ra ute i öde­mar­ken, tän­ker jag när jag själv spe­lar match i Van­da.

Men där är det sam­ma grej. Inga glå­pord som ”apa” el­ler ”svart­skal­le”, ba­ra det fak­tum att ett dån av ils­ka går ge­nom publi­ken var­je gång den svar­ta hö­ge­ryt­tern nud­dar vid nå­gon – me­dan jag, som vit man, får tram­pa folk på tår­na till lust och le­da.

Fin­land och ra­sism är li­te som Do­nald Trump och co­ro­na. Om ing­en hör trä­det fal­la i sko­gen, då har det ald­rig fal­lit.

Un­der mi­na 25 år på den här pla­ne­ten har ba­ra en per­son frå­gat mig vad struk­tu­rell ra­sism be­ty­der.

Han he­ter Vil­le Ta­vio. Det här är mitt svar.

Riks­dags­le­da­mot Vil­le Ta­vio är ord­fö­ran­de för Sann­fin­län­dar­nas riks­dags­grupp.

”Fin­land och ra­sism är li­te som Do­nald Trump och co­ro­na. Om ing­en hör trä­det fal­la i sko­gen, då har det ald­rig fal­lit.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.