Svårt, men inte omöjligt att befria sig från sina fördomar
EXTREMISM Otto Segersvens svar (HBL Debatt 24.8) på Nicholas von Kraemers I dag-kolumn (HBL 21.7) exemplifierar, trots sin sakliga ton, just den rasering av debattklimatet von Kraemer diskuterar. Segersven beklagar med rätta rekommendationsalgoritmernas polariserande verkan, men hans egen text fungerar enligt samma logik. Youtubes och andra tjänsters rekommendationer ”just för dig” styrs av principen att om du gillar x, gillar du antagligen också y, för det gör de flesta andra som gillar x. Det här förstärker ytterligare folks beklagligt starka tendens att koppla ihop sakligt orelaterade preferenser och åsikter.
Att många andra som anser x också anser y hindrar inte att du eller jag håller med om x, men inte om y. Förstår man inte det här omöjliggörs all saklig diskussion. I stället för att lyssna på vad den andra faktiskt säger, stämplar man henne som representant för den ena eller andra gruppen, och som vän eller fiende. Drivkraften här är just ivern att identifiera sig med vissa grupper, ett ”vi” med samma åsikter och preferenser, och att positionera sig mot ”dom” som tänker och lever annorlunda.
Segersven sysslar med precis sådant stämplande. Han försöker inte ens svara på von Kraemers befogade fråga hur man kan ”stämplas som högerextremist då man talar för universalism och individualism”. I stället resonerar han som en Youtube-algoritm: von Kraemer använder ”samma terminologi och retorik”, och kritiserar samma fenomen som många konservativa och högerextremister, alltså är också han egentligen högerextremist.
På grundkursen i logik skulle ett sådant resonemang ge underkänt, på vanlig svenska kan det kallas fördomsfullhet eller ärekränkning. Segersven hänvisar visserligen till en ”vetenskaplig konsensus” kring strukturell rasism, och menar sig genom en strikt vetenskaplig ”analys” kunna visa att von Kraemers inlägg är ”en slags salongsfähig vit överhöghet.” Och sant är att man inom till exempel genusvetenskap och rasismforskning i dag vanemässigt resonerar just som Segersven säger. Men vad bevisar det? Före andra världskriget rådde bred vetenskaplig konsensus om riktigheten i rasistiska rasbiologiska doktriner. Jag har läst en hel del samtida rasismforskning, och mycket av den är minst lika ideologiskt driven, begreppsligt förvirrad och ovetenskaplig i sin användning av data som 30-talets rasbiologiska konsensus.
Dagens förment radikala akademiska diskurs formar starkt synen på ras och kön i sociala medier och i populärkulturen. Dess mest bekymrande drag är dogmen att man alltid och oundvikligen bara talar (tänker, känner) utifrån sin position i en samhällelig maktkonstellation. Att tala som en människa till en annan, som sig själv och inte som en representant för sin ras, sitt kön eller andra identitetsmässiga kategorier, förklaras omöjligt. Försöker man, avfärdas det som en retorisk manöver vars hemliga syfte är att befästa de egna privilegierna; Segersvens ”analys” av von Kraemer är en typisk illustration. Det här ideologiska förnekandet av det mänskliga mötets möjlighet är ett slags absolutifiering av algoritmtänket. Det närs av en förvrängning av den i sig viktiga insikten att en människa som säger och tror sig vara fördomsfri, till exempel ”färgblind”, inte alls behöver vara det. (Och det hör ju till fördomsfullhetens natur att den fördomsfulle inte själv uppfattar sig som sådan.)
Det är svårt att befria sig från sina fördomar, men det betyder inte att det är omöjligt, att allt som finns är fördomar och förtryck. Tvärtom förutsätter alla exempel som påstås illustrera omöjligheten att man kan påvisa hur personerna i situationen på ett eller annat sätt har blivit förbisedda eller diskriminerade på grund av sin etnicitet eller annan grupptillhörighet. Kort sagt: man påvisar att de inte har bemötts som individer, som människor borde bemötas. Men det kan vi se bara för att vi har en uppfattning om vad det betyder att bemöta en människa som den hon är, utan förvrängning och diskriminering.