Hufvudstadsbladet

Rö­rig­he­ten mås­te få ett slut

En reg­nig kväll dök jag ner i pap­persin­sam­ling­en på in­ner­går­den. Jag plöj­de ge­nom gran­nar­nas tid­ning­ar och räk­ning­ar. Men min sam­bos läs­glas­ö­gon var re­dan bort­om rädd­ning.

- PHILIP TEIR Jour­na­list och för­fat­ta­re Finland · Macedonia · Europe · Denmark · Iceland · Sweden · Skopje · Aland Islands · Nordic countries · Moscow · Nepal · Justin Hartley · Emmett Till · National Institute for Health and Welfare · Ålandstidningen

CO­RO­NAKRI­SEN Nu be­hövs tyd­li­ga och väl un­der­bygg­da re­kom­men­da­tio­ner, för nu bör­jar det bli rik­tigt rö­rigt då det änd­ras, änd­ras till­ba­ka och änd­ras på nytt på ba­ra 48 tim­mar gäl­lan­de re­kom­men­da­tio­ner om co­ro­na­vi­ru­set. Det ska­par in­te det för­tro­en­de som kom­mer att be­hö­vas för att vi ska kla­ra oss ige­nom den här hös­ten – där al­las in­sat­ser är vik­ti­ga. Då mås­te al­la ock­så tyd­ligt ve­ta vad som gäl­ler.

I ons­dags änd­ra­de man re­kom­men­da­tio­ner­na för an­ord­nan­de av vis­sa eve­ne­mang och sänk­te grän­sen från 500 till 50 per­so­ner. Det märk­li­ga med det­ta be­slut från re­gi­onal­för­valt­nings­ver­ken är att man fat­ta­de be­slu­tet re­dan en gång i mån­dags. Men då tog man till­ba­ka be­slu­tet någ­ra tim­mar se­na­re ef­ter att So­ci­al- och häl­so­vårds­mi­ni­s­te­ri­et med­de­lat att man gjort ett skriv­fel i an­vis­ning­ar­na. ”En nol­la ha­de fal­lit bort.” Så­da­na skriv­fel bor­de in­te få ske. Då änd­ra­de ver­ket till­ba­ka från 50 till 500 för att 48 tim­mar se­na­re gö­ra än­nu en u-vänd­ning och sän­ka grän­sen från 500 till 50. Det här änd­ran­det fram och till­ba­ka är myc­ket olyck­ligt då det blir snur­rigt och ska­par en stor osä­ker­het om vad som gäl­ler när. In­for­ma­tio­nen mås­te bli bätt­re.

Sam­ma dag lan­se­ra­de In­sti­tu­tet för häl­sa och väl­färd, THL, sin nya tra­fik­ljus­mo­dell för re­se­re­kom­men­da­tio­ner och fram­för allt re­se­av­rå­dan. Grönt är fär­gen för sam­ma co­ro­nalä­ge som Fin­land. Gult är fär­gen för vär­re lä­ge än Fin­land. Rött är fär­gen för be­tyd­ligt vär­re lä­ge än Fin­land.

För mig har det va­rit klart att län­der som ex­em­pel­vis Nord­ma­ke­do­ni­en skul­le va­ra på den rö­da lis­tan på grund av co­ro­nalä­get där för till­fäl­let. Där har det va­rit ett stort an­tal smit­ta­de på fly­gen till Fin­land, som mo­ti­ve­rat kraf­ti­ga­re åt­gär­der. Nu sät­ter man dock grän­sen för rött på en så låg ni­vå att det in­klu­de­rar en stor del av län­der­na i Eu­ro­pa, ock­så Dan­mark och Is­land (som bå­da just var grö­na) samt Sve­ri­ge.

Det känns märk­ligt att sät­ta de län­der­na i sam­ma ka­te­go­ri som ex­em­pel­vis Nord­ma­ke­do­ni­en. Från hu­vud­sta­den Skopje fanns 26 be­kräf­ta­de fall på ett och sam­ma flyg. Från Sve­ri­ge har drygt 22 000 per­so­ner an­länt en­bart till Åland un­der ju­li och hit­tills i au­gusti, med en­bart ett be­kräf­tat fall. Det är där­för svår­be­grip­ligt att des­sa län­der får sam­ma hö­g­risk­färg trots att lä­get up­pen­bar­li­gen är så an­norlun­da.

Åt­minsto­ne jag upp­fat­ta­de ock­så röd­list­ning­en av Sve­ri­ge som en skärp­ning av ka­ran­täns­rå­den i prak­ti­ken vil­ket ock­så känns märk­ligt med tan­ke på att fal­len i Sve­ri­ge mins­kat dra­ma­tiskt jäm­fört med i vå­ras. I tors­dags rap­por­te­ra­de Sve­ri­ge in­te ens dub­belt så många fall per ca­pi­ta som Fin­land. Det finns ock­så lo­ka­la skill­na­der där, i lik­het med vårt eget land. I mi­na ögon ver­kar de nor­dis­ka län­der­na in­te va­ra hö­g­risklän­der på en glo­bal ska­la som för­tjä­nar sam­ma färg som de plat­ser där co­ro­na­ut­brot­ten är myc­ket be­ty­dan­de.

I stäl­let ris­ke­rar det att bli pre­cis så, som utri­kesmi­nis­ter Pek­ka Haa­visto sa för­ra vec­kan på mån­da­gen, att Fin­land snart bör­jar va­ra i en så be­grän­sad bubb­la att det gör det svårt för vår ex­por­t­o­ri­en­te­ra­de och öpp­na eko­no­mi att ver­ka.

Miss­upp­fat­ta mig in­te. Jag tyc­ker det är myc­ket rim­ligt att man har väl av­väg­da be­gräns­ning­ar och re­kom­men­da­tio­ner. Det har bi­dra­git till att vi i dag har ett myc­ket bra lä­ge i Fin­land. Jag har stött de åt­gär­der­na, och det är bra att man vid­tar åt­gär­der från hö­g­risklän­der.

Men nu sätts trös­keln för hö­g­risklän­der på en så låg ni­vå att det in­te blir den hjälp för so­ci­al- och häl­so­vår­den som i al­la fall jag ha­de för­vän­tat mig. THL sä­ger att man fö­re­slår sam­ma åt­gär­der för per­so­ner som kom­mer från gu­la och rö­da län­der, men re­ge­ring­en har ti­di­ga­re sagt att fär­ger­na ska be­ty­da oli­ka sa­ker med kraf­ti­ga­re åt­gär­der från rö­da län­der, vil­ket skul­le be­ty­da en skärp­ning från de nor­dis­ka län­der­na. Det här ska­par nu onö­dig för­vir­ring.

De fles­ta fin­län­dar­na föl­jer nog­grant al­la re­kom­men­da­tio­ner som kom­mer, vil­ket är en myc­ket bra sak. Men då re­kom­men­da­tio­ner kom­mer från så många oli­ka håll, ibland ock­så stick i stäv med varand­ra, blir det svårt för många att ve­ta vem man ska lyss­na på och vad som gäl­ler. Där­för finns det nu an­led­ning för re­ge­ring­en att ta ett hel­hets­grepp igen ef­tersom det bör­jar bli svårt för många att hänga med i tu­rer­na. Det var fram­gångsre­cep­tet i vå­ras. Om vi ska lyc­kas i höst be­hövs kla­ra och tyd­li­ga reg­ler och re­kom­men­da­tio­ner som är väl un­der­bygg­da. Här finns nu ut­rym­me för för­bätt­ring. MATS LöFSTRöM Ålands riks­dags­le­da­mot

Jag är tank­spridd, och får of­ta hö­ra om det. En gång gick jag ut med hun­den men glöm­de bå­de hun­den och hem­nyck­lar­na. När jag se­dan ring­de på dör­ren hör­de jag hur det skäll­de där in­ne, och det var det när­mas­te jag upp­levt att till­va­ron be­står av fle­ra pa­ral­lel­la di­men­sio­ner. En där jag tänkt gö­ra sa­ker, och en där jag fak­tiskt gjort dem.

Un­der vå­ren lyc­ka­des jag slänga två par läs­glas­ö­gon i pap­persin­sam­ling­en. Först var det mi­na eg­na glas­ö­gon, och någ­ra må­na­der se­na­re min sam­bos. I bå­da fal­len stä­da­de jag, sam­la­de ihop hö­gar med tid­ning­ar, och kän­de mig duk­tig när jag gjor­de det fint hem­ma.

När min sam­bo frå­ga­de ef­ter si­na glas­ö­gon fick jag en olus­tig käns­la. Ha­de jag in­te, i en bråk­dels se­kund, tänkt tan­ken att de där glas­ö­go­nen bor­de flyt­tas in­nan nå­gon släng­er dem, till ex­em­pel i pap­persin­sam­ling­en?

Så jag smög ut se­na­re på kväl­len – med en hund­pro­me­nad som fö­re­vänd­ning – och drog ut sop­tun­nan med pap­per och öpp­na­de loc­ket. Tun­nan var så djup att det in­te fanns nå­got an­nat al­ter­na­tiv än att kli­va ner i den. Det reg­na­de. Jag an­vän­de mo­bi­lens fick­lam­pa me­dan jag plöj­de ge­nom gran­nar­nas tid­nings­hö­gar. Hun­den tit­ta­de med­li­dan­de på mig.

Om det fanns co­ro­na­vi­rus bland pap­pers­hö­gar­na så fick det va­ra så. Glas­ö­go­nen – de syn­tes ing­en­stans. San­no­likt ha­de lå­dan tömts un­der vec­kan.

Det är svårt att le­va så här, men man ut­veck­lar så små­ning­om ett slags zen­bud­dis­tiskt lugn, en in­sikt om att det in­te lö­nar sig att stre­ta emot. En vän, som är li­ka tank­spridd, be­rät­ta­de att han va­rit på en re­por­ta­ge­re­sa i Moskva, på den ti­den då man fort­fa­ran­de fo­to­gra­fe­ra­de på film. Ef­ter att han kom­mit hem ef­ter någ­ra vec­kor lyc­ka­des han på nå­got mys­tiskt vis slänga bil­der­na i sop­tun­nan. Han ring­de av­falls­han­te­ring­en och frå­ga­de om det finns nå­gon chans att han kun­de kom­ma över och le­ta. De skrat­ta­de ba­ra.

Man lär sig att in­te het­sa upp sig. Om min plån­bok el­ler da­tor­väs­ka är för­svun­nen ring­er jag in­te och spär­rar all­ting. Prin­ci­pen ”Ock­hams rak­kniv” är bra att ut­gå från: den enk­las­te för­kla­ring­en är of­ta den rät­ta. Allt­så in­te att nå­gon stu­lit plån­bo­ken, ut­an att den lig­ger på ett golv nå­gon­stans och kom­mer att dy­ka upp snart.

För­fat­ta­ren Karl Ove Knaus­gård har skri­vit om hur han en gång glöm­de en väs­ka med fa­mil­jens pass i bak­sä­tet av en taxi i New York. För­de­len med att in­te för­sö­ka kon­trol­le­ra allt, skrev han, är att man i stäl­let är öp­pen för värl­den. Näs­ta dag fick han mi­ra­ku­löst nog väs­kan till­ba­ka, ef­tersom han kom ihåg att chauf­fö­ren var från Nepal och ha­de två barn.

Det är en ro­man­tisk tan­ke att en tank­spridd per­son på nå­got sätt står i när­ma­re kon­takt med till­va­rons al­la in­ne­bo­en­de möj­lig­he­ter, men det är ock­så lät­ta­re att va­ra en slar­ver om man har män­ni­skor om­kring sig som hål­ler ord­ning. Den ame­ri­kans­ka för­fat­ta­ren Gem­ma Hart­ley skul­le an­tag­li­gen frå­ga Knaus­gård vem det är i hans fa­milj som ut­för det ”känslo­mäs­si­ga ar­be­tet”, det vill sä­ga hål­ler ord­ning på att pas­sen är pac­ka­de i förs­ta ta­get (har man läst Knaus­gård gis­sar man näs­tan att det är för­fat­ta­ren själv).

Att kän­na en grund­trygg­het, att ha råd att va­ra slar­vig, är i viss mån klass­be­ting­at.

Men Knaus­gård har rätt i att li­vet blir mer spän­nan­de så här. Man ham­nar på ovän­ta­de plat­ser. Till ex­em­pel i bot­ten av en sop­tun­na en reg­nig kväll i maj. Där hin­ner man tän­ka al­la möj­li­ga tan­kar. Det är ock­så ett känslo­mäs­sigt ar­be­te. Kanske det tyngs­ta av allt.

❞ Att le­ta ef­ter bort­tap­pa­de glas­ö­gon i pap­persin­sam­ling­en är ock­så ett känslo­mäs­sigt ar­be­te.

 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland