Kampanjen inför USA:s presidentval, politikens svar på Super Bowl, har rivstartat med hysteriskt tonläge. Skarp polarisering och hejdlös smutskastning har nu skapat frontlinjer inom proffsidrotten.
Den överspända amerikanska presidentvalskampanjen illustrerar än en gång hur politik och sport utgör två fasetter inom samma blodiga gladiatorspel.
Torsten Fagerholm i ledaren på sidan 4
IAldous Huxleys dystopiska roman Du sköna nya värld (1932) passiveras folket dagligen genom en dos av den ultimata drogen, soma. Att sprida apati är maktens mest subtila vapen. Genom hela historien har makthavare förlitat sig på att idrotten ska hålla undersåtarna på plats som medgörliga subjekt.
För åskådaren fyller idrott samma funktion som underhållning: spänning, avkoppling och verklighetsflykt. För miljontals politiskt blaserade amerikaner är sport en tillflyktsort och samtidigt blodigt allvar. Nu skapar idrotten större engagemang än på länge, just tack vare en öppen sammanblandning av politik och idrott. Manifestationer och öppna värdekonflikter får en i regel sportundvikande politiknörd att lystra till.
Det började 2016 med bråk mellan Donald Trump och NFL. Vid matchinledningen gick quarterbacken Colin Kaepernick ner på ett knä under nationalsången i protest mot diskriminering av minoriteter och polisbrutalitet. Den emotionellt laddade The Star-Spangled Banner hyllar alla som stupat i krigsmaktens tjänst. Därmed såg Trump ännu en kampanjfråga att piska upp sin väljarbas med. Sin vana trogen försökte han släcka elden genom att ösa på bensin och attackera Kaepernick samt NFL – som svarade med att svartlista den hyperbegåvade spelaren. Men nu har strategin slagit tillbaka, debattläget har förskjutits. Sedan våren har Black Lives Matter vuxit till en global våg av protester mot rasförtryck och diskriminering. Likt Jimi Hendrix misshandlade toner av The StarSpangled Banner vid Woodstock 1969, en protest mot Vietnamkriget, ekar känslan över världen.
De vanligtvis egocentriska NBAbasketstjärnorna som brukar frottera sig med makten pratar plötsligt högljutt om social rättvisa och rasism. Förödmjukande nog har inget mästarlag besökt Vita huset sedan Trump flyttade in. Också det konservativa NFL har tvingats göra en pudel. Allt fler sportligor hyllar protestaktionerna, punktstrejkar och fördömer öppet diskriminering. Då idrottsstjärnor sluter upp går det inte i längden att neka idrottsutövarnas rätt att markera för inkludering, rättvisa och mänskliga rättigheter. Makthavare med självbevarelsedrift vill inte hamna på fel sida: av folkopinionen, av sponsorerna eller av historien.
Kampanjen inför USA:s presidentval, politikens svar på Super Bowl, har rivstartat med hysteriskt tonläge. Skarp polarisering och hejdlös smutskastning har nu skapat frontlinjer inom proffsidrotten.
Föreställningen om idrotten som politisk frizon är en illusion som gynnar makthavare. Romarna erbjöd panem et circenses, bröd och skådespel. Gladiatorspel distraherade allmogen från rådande samhällsproblem och överklassernas överflöd. Av samma skäl pläderade auktoritära ledare som Trump och Lukasjenko för att showen skulle fortsätta på våren, pandemin till trots: gamla repriser är ett dåligt surrogat för liveidrott.
Propaganda handlar inte enbart om vad man säger – utan uttryckligen om vad man underlåter att nämna. Sport har aldrig varit någon oas, fredad från det politiska spelet. Då två löpare, Tommie Smith och John Carlos, firade på podiet vid OS i Mexiko 1968 genom att sträcka sina knutna nävar i luften i en Black Power-hälsning behandlades de som brottslingar efter hemkomsten och uteslöts av den amerikanska olympiska kommittén. Vid invigningen av OS i Aten 1906 undvek finländarna att marschera tillsammans med ryssarna.
Denna höst representerar Trumpadministrationen status quo. Presidenten svarar med alltmer virrig retorik. Att just NFL går i bräschen för kulturkampen har en stark symbolisk laddning. Amerikansk fotboll är en extremt fysisk sport, ett ritualiserat fältslag. Finalmatchen Super Bowl är årets tvhöjdpunkt, ett spasmodiskt utbrott av förtäckt militarism. Just därför liknar Donald Trumps variant av patriotism alltmer ”fähundens sista tillflykt”, för att citera den brittiske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson.