Hufvudstadsbladet

An­ders Lars­son har skri­vit en av si­na all­ra bäs­ta böc­ker.

Ögon i mörk­ret är en av An­ders Lars­sons all­ra bäs­ta böc­ker. Drömskt men upp­märk­samt föl­jer han sin hu­vud­per­sons väg ge­nom en värld där det mesta tycks av­gö­ras nå­gon an­nan­stans och ut­om räck­håll.

- MICHEL EK­MAN kul­tur@hbl.fi Andrea Anders · Stieg Larsson · Stockholm

Ögon i mörk­ret är en su­ve­ränt kon­trol­le­rad bok som äter sig in i lä­sa­ren och djupt på­ver­kar sin­nes­stäm­ning­en, skri­ver Michel Ek­man i sin re­cen­sion.

”Jeg ser, jeg ser … / Jeg er vist kom­met paa ein feil klo­de! / Her er saa un­der­ligt …” De här kän­da ra­der­na av den nors­ke po­e­ten Sig­bjørn Ob­stfel­der står in­te som mot­to för An­ders Lars­sons nya no­vell­sam­ling Ögon i mörk­ret, men de kun­de väl gö­ra det.

Det är en bok som tätt sam­man­hålls av sin grund­läg­gan­de stäm­ning. Be­rät­tar­stäm­man ut­tryc­ker en iakt­ta­gan­de, di­stan­se­rad, drömsk, re­sig­ne­rad och ibland rent oför­stå­en­de håll­ning till om­värl­den och dess män­ni­skor. Sin ma­gis­ka och ro­li­ga for­mu­le­rings­för­må­ga, den som fi­ra­de så­da­na tri­um­fer i hans för­ra bok, upp­växt­skild­ring­en Ett barns me­mo­a­rer (2017), har Lars­son kvar men han ran­so­ne­rar den för att in­te bry­ta den nya bo­kens en­het­li­ga ton. Ögon i mörk­ret – den dub­bel­ty­di­ga ti­teln är in­te vald av en slump – är en su­ve­ränt kon­trol­le­rad bok som äter sig in i lä­sa­ren och djupt på­ver­kar sin­nes­stäm­ning­en, en av Lars­sons all­ra bäs­ta.

No­vel­ler­na binds sam­man av hu­vud­per­so­nen Val­ter, väl ett slags al­ter ego ef­tersom han är en för­fat­ta­re och skå­de­spe­la­re vars ba­na över­lap­par med Lars­sons egen. Ock­så då de be­rät­tas i tred­je per­son lig­ger be­rät­ta­rens och hu­vud­per­so­nens per­spek­tiv nä­ra varand­ra. De rör sig fritt över tid och rum, än­då så att ett lev­nads­för­lopp teck­nar sig från barn­do­men på 1950-ta­let till me­del­ål­dern vid se­kel­skif­tet.

Fle­ra av de tio histo­ri­er­na ser till­ba­ka på av­gö­ran­de mo­ment i hu­vud­per­so­nens liv, va­re sig det gäl­ler ar­be­te el­ler män­ni­sko­re­la­tio­ner. Men Lars­son skyr all ytt­re dra­ma­tik, vi­sar ho­nom i stäl­let i oli­ka livs­si­tu­a­tio­ner, le­ver sig in i hans osäk­ra upp­fatt­ning av om­värl­den och of­tast be­grän­sat lyc­ka­de för­sök att eta­ble­ra kon­takt med and­ra. Än­då upp­står star­ka stäm­ning­ar: av det oför­klar­li­ga hot en plats kan för­med­la, av un­der­tryckt hat mot om­värl­den som änt­li­gen kom­mer till ut­tryck, av obe­grip­lig­he­ten i en kär­leks­re­la­tion. To­nen sätts re­dan i den förs­ta no­vel­len där den ti­o­å­ri­ge Val­ter av räds­la för att vi­sa sig feg gör just det fe­gas­te va­let till­sam­mans med en ho­nom över­läg­sen kam­rat, och in­ser att han in­för sig själv fått en stäm­pel som in­te går att tvät­ta bort. Här eta­ble­ras ock­så skill­na­den mel­lan de star­ka och omo­ra­lis­ka män­ni­skor­na som be­und­ras och ham­nar i ramp­lju­set och de sva­ga som för­bi­ses ut­an att än­då kun­na fri­gö­ra sig.

Ett liv mer lyck­ligt än olyck­ligt

Kanske är Lars­son som bäst i en drö­jan­de text om Val­ters tid som ci­viltjänst­gö­ra­re i ett för ho­nom främ­man­de Stock­holm. Han ut­för si­na syss­lor på det da­gis där han är sta­tio­ne­rad, dri­ver om­kring på stan, kon­fron­te­ras flyk­tigt med män­ni­skor och är med­ve­ten om att fram­ti­den nå­gon­stans ut­kris­tal­li­se­rar sig, ut­an att han lyc­kas få grepp om den. Lars­son själv blev skå­de­spe­la­re, vil­ket var ett långt ifrån opro­ble­ma­tiskt val. Bo­kens mest lad­da­de no­vell hand­lar om pre­di­ka­men­tet att va­ra tvung­en att med kropp och själ stäl­la sig in­för en värld som man av­skyr.

Val­ter är en gräns­män­ni­ska. Ing­et är själv­klart för ho­nom. Men han kla­rar sig, hans liv blir, som han sä­ger, mer lyck­ligt än olyck­ligt. En vac­ker och rö­ran­de no­vell be­rät­tar om ett mö­te med en vän som ham­nar på and­ra si­dan om den tun­na gräns­lin­jen, för­lo­rar fot­fäs­tet och går un­der, ut­an att dock för­lo­ra Val­ters re­spekt. På ett öm­sint sätt vi­sar Lars­son skill­na­den mel­lan li­vet som det kan le­vas, om än mö­do­samt, och som det in­te kan le­vas, ut­an att vi rik­tigt för­står or­sa­ken till miss­lyc­kan­det.

Ögon i mörk­ret är en klok och vac­ker bok, skri­ven helt ut­an hän­syn till vad mark­na­den kan tän­kas pre­mi­e­ra. I en tid av ihål­lan­de kul­tur­pro­duk­ti­fi­e­ring är det en lyc­ka att lä­sa den.

 ?? FO­TO: CATA PORTIN ??
FO­TO: CATA PORTIN
 ?? FO­TO: CATA PORTIN ?? An­ders Lars­sons nya no­vell­sam­ling är en klok och vac­ker bok som äter sig in i lä­sa­ren och djupt på­ver­kar sin­nes­stäm­ning­en.
FO­TO: CATA PORTIN An­ders Lars­sons nya no­vell­sam­ling är en klok och vac­ker bok som äter sig in i lä­sa­ren och djupt på­ver­kar sin­nes­stäm­ning­en.
 ??  ?? NO­VEL­LER
An­ders Lars­son Ögon i mörk­ret Schild­ts & Sö­der­ströms 2020
NO­VEL­LER An­ders Lars­son Ögon i mörk­ret Schild­ts & Sö­der­ströms 2020

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland