Att ska­pa en sen­su­ell pro­cess

Sti­na Ek­blads bok ”Här bru­sar ström­men för­bi” är in­te ba­ra en själv­bi­o­gra­fi, ut­an ock­så en hyll­nings­sång till po­e­sin. – När jag skrev helt ocen­su­re­rat var det myc­ket ro­li­ga­re – då lät jag dik­ter­na öpp­na min min­neskis­ta, sä­ger hon.

Hufvudstadsbladet - - News - AN­NA GRöN­BERG/TT-HBL

Skå­de­spe­la­ren Sti­na Ek­blad ger ut själv­bi­o­gra­fin ”Här bru­sar ström­men för­bi” där be­rät­tel­sen om hen­nes eget liv var­vas med and­ra för­fat­ta­res po­e­si.

– Skri­van­det, pre­cis som skå­de­spe­lar­ar­be­tet, är en väl­digt sen­su­ell pro­cess, sä­ger Sti­na Ek­blad.

I skå­de­spe­la­ren Sti­na Ek­blads liv har po­e­sin, or­den och skri­van­det all­tid haft en vik­tig plats. Re­dan som barn skrev hon dra­ma­tis­ka be­rät­tel­ser där hon gav fan­ta­sin fritt spel­rum, och un­der ton­å­ren fyll­des skriv­häf­te­na av dik­ter – men för­fat­tar­dröm­mar­na la­des på hyl­lan när te­a­tern kom in i hen­nes liv.

Ef­ter en lång kar­riär på scen och film fat­ta­de Sti­na Ek­blad för ett par år se­dan slut­li­gen be­slu­tet att ta tjänst­le­digt från sin tjänst på Dra­ma­ten i Stock­holm och i stäl­let åka till Ita­li­en för att hänge sig åt skri­van­det.

Tan­ken var att sam­la ett an­tal av de dik­ter som be­tytt myc­ket för hen­ne och skri­va be­trak­tel­ser ut­i­från des­sa – men dik­ter­na vi­sa­de sig väc­ka min­nen som poc­ka­de på upp­märk­sam­het. Och det led­de i sin tur till att boken Här bru­sar ström­men för­bi blev allt­mer själv­bi­o­gra­fisk un­der ar­be­tets gång, be­rät­tar hon.

– Jag ha­de in­te tänkt att det skul­le bli så me­moar­ak­tigt som det blev ut­an mer som fun­de­ring­ar kring de här spe­ci­fi­ka dik­ter­na. Men jag märk­te att när jag skrev helt ocen­su­re­rat så var det myc­ket ro­li­ga­re – då lät jag dik­ter­na öpp­na min min­neskis­ta.

”Står vid si­dan om”

Att det blev just te­a­tern och in­te skri­van­det som Sti­na Ek­blad skul­le äg­na sig åt i li­vet hand­lar myc­ket om le­kens be­ty­del­se, be­rät­tar hon.

– Le­ken är nå­got väl­digt kropps­ligt som in­ne­bär att man kan va­ra helt in­vol­ve­rad i sitt ska­pan­de med he­la sitt jag. Att sit­ta vid ett skriv­bord och fun­de­ra är fint, men jag vil­le me­ra, och jag minns tyd­ligt upp­le­vel­sen när jag in­såg att man in­te själv mås­te skri­va det man ge­stal­tar. Den full­kom­li­ga an­nek­te­ring­en av krop­pen som ett fan­tasins fria red­skap – den käns­lan var oe­mot­stånd­lig.

Ka­pit­len i Här bru­sar ström­men för­bi in­leds med dik­ter av bland and­ra Gustaf Frö­ding, Ka­rin Boye, Mär­ta Tik­ka­nen och Edith Sö­der­gran – po­e­ter som be­tytt myc­ket för Sti­na Ek­blad. Bo­kens ti­tel är ock­så häm­tad ur Sö­der­grans dikt An­komst till Ha­des – och att det blev just den­na rad kän­des själv­klart, sä­ger Sti­na Ek­blad.

– Dels hand­lar dik­ten om Edith, men den hand­lar ock­så om käns­lan jag har av att stå ut­an­för me­dan det bru­sar om­kring mig, me­dan det hän­der nå­got som jag in­te del­tar i – på gott och ont. Att stå vid si­dan av känns en­samt men ock­så upp­ford­ran­de och det är en grund­läg­gan­de livs­upp­le­vel­se jag har haft.

Ef­ter­strä­var struk­tur

Här bru­sar ström­men tar sin ut­gångs­punkt i Sti­na Ek­blads barn­dom i den ös­ter­bott­nis­ka byn Solf, föl­jer hen­ne där­ef­ter till scen­sko­lan i dans­ka Oden­se, vi­da­re till film­in­spel­ning­ar och te­a­terupp­sätt­ning­ar på värl­dens sce­ner – och myc­ket i boken kret­sar ock­så kring skå­de­spe­le­ri­et.

Ek­blad be­rät­tar hur hon på te­a­tern ogil­lar det dif­fu­sa och i stäl­let ef­ter­strä­var ram­verk och reg­ler – och där­för be­und­rar re­gis­sö­rer som Ing­mar Berg­man, Mats Ek och den tys­ke re­gis­sö­ren Mi­chael Thal­hei­mer för att de i ar­be­tet va­rit ”pet­no­ga, väl­för­be­red­da och struk­tu­re­ra­de”.

Och att det skul­le rå­da ett mot­sats­för­hål­lan­de mel­lan att äls­ka lek och sam­ti­digt ef­ter­strä­va reg­ler och ram­verk stäm­mer in­te, sä­ger hon.

– Det finns de som lät­tar på ving­ar­na, svä­var i väg och im­pro­vi­se­rar. Det kan in­te jag, men jag har lek­för­må­gan. Om en re­gis­sör pre­sen­te­rar en in­tres­sant idé för mig kan jag gö­ra så myc­ket av den. Ger mig re­gis­sö­ren en tan­ke­värld och struk­tur – då kan jag va­ra helt fri och ska­pa ovän­ta­de små un­der­verk.

Att skri­va boken har stund­tals va­rit en smärt­sam pro­cess, men när den nu är fär­dig­skri­ven och snart ges ut upp­le­ver Sti­na Ek­blad en lätt­nad.

– Skri­van­det, pre­cis som skå­de­spe­lar­ar­be­tet, är en väl­digt sen­su­ell pro­cess, och det är en lätt­nad att se­dan kun­na läm­na ifrån sig or­den. Att åter­ska­pa en käns­la och åter­vän­da i ti­den har va­rit li­te smärt­samt ibland, och nu när boken är klar kän­ner jag mig väl­dig lätt och glad. För det har fun­nits nå­got som läng­tat ef­ter att bli for­mu­le­rat, sä­ger hon.

fo­to: Ja­ne­rik Hen­riks­son/tt

Skå­de­spe­la­ren Sti­na Ek­blad ger ut själv­bi­o­gra­fin Här bru­sar ström­men för­bi där be­rät­tel­sen om hen­nes eget liv var­vas med and­ra för­fat­ta­res po­e­si.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.