Kamp och kom­mu­ni­ka­tion som vägar till rätt­vi­sa

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt - BJÖRN VIKSTRÖM Åbo

EXTREMISM Jo­el Back­ström kom­men­te­rar (HBL De­batt 29.8) Ot­to Se­ger­svens (HBL De­batt 24.8) ana­lys av Ni­co­las von Kra­e­mers två I dag­ko­lum­ner i HBL un­der som­ma­ren. Dis­kus­sio­nen bott­nar i att von Kra­e­mer an­ser sig ha bli­vit orätt­vist be­skylld för att ge rum för hö­gerex­tre­mis­tisk ar­gu­men­ta­tion. Han för­sva­rar sig med att han vill ut­ma­na iden­ti­tets­po­li­tik bå­de på hö­ger- och väns­ter­kan­ten och ”... ska­pa för­hål­lan­den där all­ting kan de­bat­te­ras rakt och fritt” (HBL 20.7).

Ett så­dant de­batt­kli­mat be­hövs. Pro­ble­met är en­ligt min me­ning att von Kra­e­mer vill upp­nå det­ta ge­nom att und­vi­ka klass- och grup­pi­den­ti­te­ter. Här finns en pa­ral­lell till li­be­ra­la sam­hälls­a­na­ly­ti­ker som Samu­el Hun­ting­ton och Fran­cis Fu­kuy­a­ma, vil­ka bå­da häv­dar att iden­ti­tets­po­li­ti­ken ut­gör det störs­ta ho­tet mot den ame­ri­kans­ka de­mo­kra­tins och kul­tu­rens fort­be­stånd. De hän­vi­sar till USA:s långa histo­ria av att fun­ge­ra som en smält­de­gel, men för­bi­ser att re­pre­sen­tan­ter för oli­ka grup­per och sam­hälls­klas­ser fort­fa­ran­de har ra­di­kalt oli­ka möj­lig­he­ter att dra nyt­ta av de rät­tig­he­ter och fri­he­ter, som kon­sti­tu­tio­nen ger dem.

Hur skall in­di­vi­der, som kän­ner sig orätt­vist be­hand­la­de på grund av vem de är (kvin­na, fär­gad, la­ti­no, sex­u­ell mi­no­ri­tet), kun­na käm­pa för si­na rät­tig­he­ter ut­an att krä­va re­spekt och li­ka­be­hand­ling för sig som grupp? En mar­gi­na­li­se­rad och ned­tys­tad in­di­vid be­hö­ver det stöd som en grup­pi­den­ti­tet och en ge­men­sam kamp för er­käns­la och re­spekt kan ge.

Vi skall va­ra för­sik­ti­ga med stäm­peln ”hö­gerex­tre­mism”, men Back­ström av­vi­sar för lätt­vin­digt Se­ger­svens po­äng att ett för­ment ”apo­li­tiskt” för­svar av uni­ver­sa­lism och in­di­vi­du­a­lism ris­ke­rar att le­da till en blind­het för rå­dan­de orätt­vi­sa hi­e­rar­ki­er. Den li­be­ra­la in­di­vi­du­a­lis­men ten­de­rar att se den eko­no­mis­ka ojäm­lik­he­ten som ett re­sul­tat av in­di­vi­dens för­må­ga el­ler oför­måga att ta va­ra på de möj­lig­he­ter som ges. Att des­sa möj­lig­he­ter in­te för­de­las li­ka, och att den afro­a­me­ri­kans­ka be­folk­ning­en i USA drab­bas av orätt­vis re­surs­för­del­ning i en opro­por­tio­ner­ligt hög grad vi­sar Emil Si­ek­ki­nen på ett över­ty­gan­de sätt i sin es­sä (HBL 30.8) – ett fak­tum som var­ken von Kra­e­mer el­ler Back­ström lär för­ne­ka. Där­med in­te sagt att det in­te ock­så finns and­ra folk­grup­per, där­ibland vi­ta, som drab­bas av det­sam­ma.

Att de här orätt­vi­sor­na får fort­sät­ta och växa år ef­ter år ut­an att makt­ha­var­na på all­var för­sö­ker åt­gär­da dem har ska­pat en krut­durk, som nu har an­tänts av po­lis­vål­det. Att de be­rät­ti­ga­de pro­tes­ter­na ibland ur­ar­tar till ska­de­gö­rel­se är in­te för­svar­bart, men det vitt­nar om mång­as to­ta­la brist på fram­tids­tro. Att som von Kra­e­mer (HBL 15.6) re­du­ce­ra Black Li­ves Mat­ter-pro­tes­ter­na till en­bart upp­lopp och van­da­li­se­ring el­ler att på­stå att de är or­kest­re­ra­de av pri­vi­le­gi­e­ra­de vi­ta, som vill fram­stå som vid­syn­ta ge­nom att od­la kol­lek­tivt själv­förakt, är bå­de okäns­ligt och fel­ak­tigt.

Uni­ver­sa­lis­mens ide­al om att män­ni­sko­vär­de och mänsk­li­ga rät­tig­he­ter skall gäl­la al­la, obe­ro­en­de av bak­grund, kön, hud­färg, sam­hälls­ställ­ning el­ler sex­u­ell lägg­ning är en vik­tig ut­gångs­punkt. Att skri­va un­der ”All Li­ves Mat­ter” bor­de va­ra en själv­klar­het. Men det vi be­hö­ver dis­ku­te­ra är vad man skall gö­ra då män­ni­skor de facto in­te be­hand­las li­ka, och sam­häl­let tvärtom blir mer po­la­ri­se­rat och seg­re­ge­rat.

I det sam­ta­let bör al­la ges rätt att kom­ma till tals, och här stö­der jag hel­hjär­tat Back­ströms ar­gu­ment om att vi kan ut­ma­na och om­for­ma vå­ra för­do­mar. Det är kontra­pro­duk­tivt att från­ta vis­sa män­ni­skor rät­ten att ut­ta­la sig i de­bat­ter med mo­ti­ve­ring­en att de till­hör en pri­vi­le­gi­e­rad grupp, som in­te för­står hur de ut­sat­ta mi­no­ri­te­ter­na har det. Även om vi ald­rig helt kan för­stå hur and­ra män­ni­skor och grup­per har det, kan vi än­då lä­ra oss att för­stå varand­ra bätt­re – ba­ra vi fort­sät­ter att ly­hört kom­mu­ni­ce­ra med varand­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.