Kamp och kommunikation som vägar till rättvisa
EXTREMISM Joel Backström kommenterar (HBL Debatt 29.8) Otto Segersvens (HBL Debatt 24.8) analys av Nicolas von Kraemers två I dagkolumner i HBL under sommaren. Diskussionen bottnar i att von Kraemer anser sig ha blivit orättvist beskylld för att ge rum för högerextremistisk argumentation. Han försvarar sig med att han vill utmana identitetspolitik både på höger- och vänsterkanten och ”... skapa förhållanden där allting kan debatteras rakt och fritt” (HBL 20.7).
Ett sådant debattklimat behövs. Problemet är enligt min mening att von Kraemer vill uppnå detta genom att undvika klass- och gruppidentiteter. Här finns en parallell till liberala samhällsanalytiker som Samuel Huntington och Francis Fukuyama, vilka båda hävdar att identitetspolitiken utgör det största hotet mot den amerikanska demokratins och kulturens fortbestånd. De hänvisar till USA:s långa historia av att fungera som en smältdegel, men förbiser att representanter för olika grupper och samhällsklasser fortfarande har radikalt olika möjligheter att dra nytta av de rättigheter och friheter, som konstitutionen ger dem.
Hur skall individer, som känner sig orättvist behandlade på grund av vem de är (kvinna, färgad, latino, sexuell minoritet), kunna kämpa för sina rättigheter utan att kräva respekt och likabehandling för sig som grupp? En marginaliserad och nedtystad individ behöver det stöd som en gruppidentitet och en gemensam kamp för erkänsla och respekt kan ge.
Vi skall vara försiktiga med stämpeln ”högerextremism”, men Backström avvisar för lättvindigt Segersvens poäng att ett förment ”apolitiskt” försvar av universalism och individualism riskerar att leda till en blindhet för rådande orättvisa hierarkier. Den liberala individualismen tenderar att se den ekonomiska ojämlikheten som ett resultat av individens förmåga eller oförmåga att ta vara på de möjligheter som ges. Att dessa möjligheter inte fördelas lika, och att den afroamerikanska befolkningen i USA drabbas av orättvis resursfördelning i en oproportionerligt hög grad visar Emil Siekkinen på ett övertygande sätt i sin essä (HBL 30.8) – ett faktum som varken von Kraemer eller Backström lär förneka. Därmed inte sagt att det inte också finns andra folkgrupper, däribland vita, som drabbas av detsamma.
Att de här orättvisorna får fortsätta och växa år efter år utan att makthavarna på allvar försöker åtgärda dem har skapat en krutdurk, som nu har antänts av polisvåldet. Att de berättigade protesterna ibland urartar till skadegörelse är inte försvarbart, men det vittnar om mångas totala brist på framtidstro. Att som von Kraemer (HBL 15.6) reducera Black Lives Matter-protesterna till enbart upplopp och vandalisering eller att påstå att de är orkestrerade av privilegierade vita, som vill framstå som vidsynta genom att odla kollektivt självförakt, är både okänsligt och felaktigt.
Universalismens ideal om att människovärde och mänskliga rättigheter skall gälla alla, oberoende av bakgrund, kön, hudfärg, samhällsställning eller sexuell läggning är en viktig utgångspunkt. Att skriva under ”All Lives Matter” borde vara en självklarhet. Men det vi behöver diskutera är vad man skall göra då människor de facto inte behandlas lika, och samhället tvärtom blir mer polariserat och segregerat.
I det samtalet bör alla ges rätt att komma till tals, och här stöder jag helhjärtat Backströms argument om att vi kan utmana och omforma våra fördomar. Det är kontraproduktivt att frånta vissa människor rätten att uttala sig i debatter med motiveringen att de tillhör en privilegierad grupp, som inte förstår hur de utsatta minoriteterna har det. Även om vi aldrig helt kan förstå hur andra människor och grupper har det, kan vi ändå lära oss att förstå varandra bättre – bara vi fortsätter att lyhört kommunicera med varandra.