På ga­tor­na i Minsk lju­der Vik­tor Tsojs ord och to­ner

Sång­en he­ter Pe­re­men. På rys­ka be­ty­der det för­änd­ring. Den har bli­vit en slags in­of­fi­ci­ell hymn för den be­la­ru­sis­ka pro­teströ­rel­sen. Men sång­en är li­ka kär för op­po­si­tio­nen i Ryss­land. Dess ska­pa­re, rock­stjär­nan Vik­tor Tsoj, sym­bo­li­se­ra­de törsten ef­ter fr

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - ANNA-LENA LAURéN anna-lena.lau­ren@ksf­me­dia.fi

Den sjungs a cap­pel­la, den spe­las på säck­pi­pa. Vik­tor Tsoj dog i en bi­lo­lyc­ka ut­an­för Ri­ga år 1990 en­dast 28 år gam­mal, men hans sång Pe­re­men har op­po­si­tio­nel­la ta­git till si­na hjär­tan över he­la det gam­la Sov­je­tim­pe­ri­et.

Två unga be­la­ru­sis­ka dj:ar gör nå­got oer­hört. De har fått i upp­drag att spe­la oskyl­dig trall­mu­sik på en av Alek­sandr Lu­ka­sjen­kos kon­ser­ter i Minsk. I stäl­let läg­ger de på punk, dess­utom en för­bju­den låt: Pe­re­men (För­änd­ring) av Vik­tor Tsoj.

Sä­ker­hets­män­nen blir som to­ki­ga. De drar och sli­ter i slad­dar­na till för­stär­ka­re och hög­ta­la­re, allt­me­dan folk­mas­san skan­de­rar: ”Pe­re­men – tre­bu­jut na­sji serds­ta” (För­änd­ring – krä­ver vå­ra hjär­tan) och de bäg­ge dj:ar­na står med varsin arm höjd i luf­ten och fing­rar­na for­ma­de till ett v-tec­ken för se­ger.

Då sä­ker­hets­män­nen änt­li­gen lyc­kas tys­ta sång­en fort­sät­ter den i al­la fall. Folk­ha­vet sjung­er. Al­la kan lå­ten. Det är ju Vik­tor Tsoj.

Sam­lan­de kraft

När dj:ar­na Vla­dislav Sa­ka­lov­ski och Ki­rill Ga­la­nov gör sitt upp­ror den 7 au­gusti är det två da­gar till pre­si­dent­va­let. ”Pe­re­men” spe­las of­ta på op­po­si­tio­nens val­mö­ten. Ef­ter att de­mon­stra­tio­ner­na mot Lu­ka­sjen­ko dra­git i gång på all­var blir lå­ten pro­teströ­rel­sens egen hymn, en stark sam­lan­de kraft. Den sjungs a cap­pel­la, den spe­las på säck­pi­pa.

Själv har jag hört lå­ten många gång­er i Ryss­land. Den är po­pu­lär på de­mon­stra­tio­ner­na mot Vla­di­mir Pu­tin i Moskva. Men jag har ock­så hört den i Sji­es, ute i vild­mar­ker­na ut­an­för Syk­tyv­kar, där hund­ra­tals ak­ti­vis­ter för­sva­rar orörd kärr­mark mot pla­ner att byg­ga en av­stjälp­nings­plats. Un­der mitt be­sök där i fjol sjöngs Pe­re­men på kväl­len, ac­kom­pan­je­rad till le­van­de gi­tarr­mu­sik. Al­la kun­de tex­ten ut­an­till.

Ti­digt död

Tsojs mu­sik är ett kul­tur­arv från pe­restroj­kan, som i mot­sats till de fles­ta and­ra sov­jetarv äls­kas över ge­ne­ra­tions-, klass- och na­tions­grän­ser. Bå­de be­la­ru­si­er, rys­sar och ukrai­na­re har ett för­hål­lan­de till Tsoj. Ock­så den yng­re ge­ne­ra­tio­nen har det, den som in­te ens var född när han kör­de ihjäl sig ut­an­för Ri­ga den 15 au­gusti 1990.

Vik­tor Tsoj gav ut sin förs­ta ski­va med rock­ban­det Ki­no 1982. Ban­det slog ige­nom på all­var med ski­van Grup­pa Kro­vi (Blod­grupp) 1987. Tre år se­na­re som­na­de Tsoj vid rat­ten i hög fart på en mo­tor­väg i Lett­land, kroc­ka­de med en buss och dog ome­del­bart. Han blev 28 år.

Mu­si­ker och po­et

Tsoj var en säll­synt be­gå­vad mu­si­ker och gu­da­be­nå­dad låt­skri­va­re med en scen­ka­ris­ma som fort­fa­ran­de går ge­nom ru­tan. Tsoj ha­de allt. Än­då är det slå­en­de att en ar­tist som var så präg­lad av 1980-ta­let kan ha så stor re­le­vans år 2020. Men Ar­te­mij Tro­it­skij, en av Ryss­lands mest kän­da rock­jour­na­lis­ter och kri­ti­ker, sä­ger att det in­te är kons­tigt alls.

– Tsoj var en dub­bel be­gåv­ning, en mu­si­ker och en po­et. Han kun­de skri­va en­kelt, be­grip­ligt och sam­ti­digt djupt, sä­ger Tro­it­skij till HBL per te­le­fon från sitt nu­va­ran­de hem i Tal­linn. På 1980-ta­let var Tro­it­skij en le­dan­de fi­gur i det sov­je­tis­ka rock­li­vet och ord­na­de of­ta kon­ser­ter, där bland and­ra Tsoj upp­träd­de.

Dess­utom, på­pe­kar Tro­it­skij, bär 1980-ta­let vis­sa lik­he­ter med den epok som bå­de Be­la­rus och Ryss­land nu ver­kar be­fin­na sig i.

– Den stäm­ning som fanns i sam­häl­let un­der pe­restroj­kan var en re­ak­tion på zas­toj (stag­na­tio­nen) un­der Brezj­nev. I dag har vi ex­akt sam­ma stag­na­tion med Pu­tin och Lu­ka­sjen­ko. En käns­la av hopp­lös­het, en enorm törst ef­ter för­änd­ring.

Da­gens sam­häl­le lik­nar väl­digt myc­ket Sov­je­tu­ni­o­nen 1984–1985 när Pe­re­men skrevs.

Opo­li­tisk ar­tist

Vik­tor Tsoj har fått en roll även i de be­la­ru­sis­ka de­mon­stran­ter­nas slag­ord. Ett av dem ly­der ”Tsoj zjiv – Lu­kas­ken­ko lz­jiv” (Tsoj le­ver, Lu­ka­sjen­ko är en lögna­re). Det är en blink­ning till slo­ga­nen ”Tsoj zjiv” (Tsoj le­ver), som blev ett mant­ra för Tsoj-fan­sen ef­ter hans tra­gis­ka död.

Själv var Vik­tor Tsoj helt opo­li­tisk. Det be­kräf­tar Ar­te­mij Tro­it­skij, som kän­de Tsoj per­son­li­gen.

– Tsoj var in­te en del av nå­gon rö­rel­se. Han äls­ka­de mu­si­ken och kons­ten, han var en bo­hem och ing­en po­li­ti­ker. ”Pe­re­men” är in­te hans bäs­ta låt, en­ligt mig skrev han fle­ra som är bätt­re. Men det är en myc­ket mäk­tig låt, en låt han skrev un­der in­tryc­ket av hur det var i lan­det just

då. Dess­utom är det en låt som kan sjung­as av vem som helst – på de­mon­stra­tio­ner, på ka­ra­o­ke, vid ett mid­dags­bord när man bli­vit li­te be­ru­sad och vill sjunga och kra­ma varand­ra.

Or­det ”för­änd­ring” är en­ligt Ar­te­mij Tro­it­skij ett spe­ci­ellt ord i bå­de Be­la­rus och Ryss­land.

– För­änd­ring är ett ma­giskt ord för oss, där­för att vi ald­rig har nå­gon. Jag bod­de 65 år i Ryss­land och den en­da för­änd­ring vi nå­gon­sin ha­de var un­der pe­restroj­kan un­der 1980-ta­lets and­ra hälft. Jelt­sin gav li­te hopp, men från och med Pu­tin är vårt sam­häl­le ba­ra en be­grav­nings­plats. Jag är myc­ket av­und­sjuk på be­la­ru­si­er­na. Det är fan­tas­tiskt att de har fått till stånd den här för­änd­ring­en.

FO­TO: AP

1980-tals­roc­ka­ren Vik­tor Tsoj har gett ord och to­ner till pro­teströ­rel­ser i he­la det for­na Sov­je­tu­ni­o­nen. Un­der sen­som­ma­ren har hans låt Pe­re­men lju­dit på ga­tor­na i Minsk.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.