Mån­dag mor­gon om och om igen

Fil­men Ground­hog Day har ka­rak­te­ri­se­rats som en ro­man­tisk ko­me­di med av­se­vär­da ex­i­sten­ti­el­la och fi­lo­so­fis­ka djup. Det­sam­ma gäl­ler den ge­nu­int un­der­hål­lan­de mu­si­ka­len, sam­ti­digt som den stäl­ler an­ge­läg­na frå­gor om hur vi an­vän­der den tid som är oss be­skär

Hufvudstadsbladet - - Trafik - MATS LILJEROOS kul­tur@hbl.fi

MUSIKAL

Pä­ivä­ni mur­me­li­na

Ma­nus: Dan­ny Ru­bin. Mu­sik & sång­tex­ter: Tim Min­chin. Re­gi: Samu­el Har­jan­ne. Mu­si­ka­lisk led­ning: Ee­va Kon­tu. Sce­no­gra­fi: Peter Ahlqvist. Ko­re­o­gra­fi: Si­mon Hard­wick. Dräk­ter: Eli­na Ko­leh­mai­nen. Ljus: Pal­le Pal­mé. Ljud: Kai Pou­ta­nen. I rol­ler­na: Lau­ri Hal­me, Ma­ria Lund, Antti Ti­mo­nen, Rai­li Rai­ta­la, Hen­rik Ham­mar­berg, Le­e­na­ma­ri Un­ho, Lau­ri Ke­to­nen, Hel­jä He­ik­ki­nen, Son­ja Paju­no­ja, Paa­vo Kää­riä­i­nen, Ju­ha An­ti­ka­i­nen, An­na­ma­ri Kar­hu­lah­ti, Tu­o­mas Uu­si­ta­lo, Pert­ti Ko­ivu­la, Mart­ti Man­ni­nen, Mat­ti Myl­ly­a­ho, Sa­mi Uo­ti­la, Te­e­mu Sy­te­lä, Emi­lia Ny­man. Pre­miär på Helsing­fors stads­tea­ter 3.9.

I don’t li­ke Mon­days, på­står Boom­town Rats i sin hit från 1979. En som tor­de va­ra rö­ran­de över­ens är den själv­upp­tag­ne och cy­nis­ke tv-me­te­o­ro­lo­gen Phil Con­nors, som fjor­ton år se­na­re upp­le­ver en mån­dag han sent ska glöm­ma. De facto upp­le­ver han mån­da­gen den 2 feb­ru­a­ri, som rå­kar va­ra den ob­sky­ra fest­da­gen Ground­hog Day, oänd­ligt många gång­er i Penn­syl­va­ni­a­hå­lan Punxsu­taw­ney.

Det­ta i Ha­rold Ra­mis kult­film Ground­hog Day, där Bill Mur­ray i en av ko­me­di­histo­ri­ens iko­nis­ka rol­ler lyc­kas med konst­styc­ket att va­ra en ge­nu­in skit­stö­vel som än­då vin­ner tit­tar­nas sym­pa­ti­er. I fil­men vi­lar myc­ket på Mur­rays vir­tu­o­sa skå­de­spe­le­ri, me­dan hu­vud­per­so­nen i mu­si­ka­len med sam­ma namn till sin hjälp har Tim Min­chins flex­ib­la mu­sik, som träff­sä­kert ring­ar in de känslo­mäs­si­ga berg- och dal­ba­nor­na.

Mu­si­ka­len, som fick sin pre­miär i Lon­don 2016 och nåd­de Bro­ad­way föl­jan­de år, hann se da­gens ljus som Mån­dag he­la vec­kan vid Werm­landso­pe­ran i Karl­stad pre­cis in­nan co­ro­na­pan­de­min slog till. Nu är det dags för den fins­ka ad­ap­tio­nen Pä­ivä­ni mur­me­li­na att stic­ka ut sin vä­der- och vi­rus­käns­li­ga nos på Helsing­fors stads­tea­ter.

Mi­nu­ti­ös pre­ci­sion

Fil­mens hu­vud­sak­li­ga ma­nus­för­fat­ta­re Dan­ny Ru­bin är även an­sva­rig för te­a­ter­ver­sio­nen och den störs­ta ut­ma­ning­en var att få de mer ac­tion­be­to­na­de se­kven­ser­na att fun­ge­ra på ett vet­tigt sätt. Ori­gi­nal­pro­duk­tio­nens re­gis­sör Matt­hew War­chus be­dy­ra­de dock att pre­cis allt Ru­bin kan tän­ka sig är ge­nom­för­bart och det ver­kar som om även vårt eget mu­si­kalun­der­barn, Samu­el Har­jan­ne, ha­de be­stämt sig för det­sam­ma.

Många gång­er har jag haft or­sak att be­röm­ma HST:s väl­ol­ja­de scen­ma­ski­ne­ri, men nu ope­re­ra­de ur­ver­ket med en ald­rig ti­di­ga­re skå­dad pre­ci­sion. Vår (an­ti)hjäl­te har ham­nat i en tids­loop, som in­ne­bär att han själv upp­le­ver sam­ma dag om och om igen, me­dan om­giv­ning­en upp­le­ver den som en en­da dag. Hans age­ran­de på­ver­kar än­då i viss mån de öv­ri­ga hän­del­ser­na, vil­ket be­ty­der att vis­sa si­tu­a­tio­ner upp­re­pas in i mins­ta de­talj me­dan and­ra va­rie­ras mer och mind­re.

Syn­kro­ni­se­ring­en mås­te allt­så va­ra fin­ka­libre­rad in ab­sur­dum och till­sam­mans med sce­no­gra­fen Peter Ahlqvist har Har­jan­ne kon­stru­e­rat ett sce­niskt rum, som möj­lig­gör var­je skift­ning på så­väl mak­ro­som mikro­ni­vå. Spe­ci­ellt fyn­digt var det ful­la nytt­jan­det av Stads­tea­ter­sce­nens av­se­vär­da djup och and­ra ak­tens sto­ra ”bot och bätt­ring”scen – li­ka mi­nu­ti­öst som spek­ta­ku­lärt ko­re­o­gra­fe­rad av Si­mon Hard­wick – ska­pa­de en när­mast his­nan­de tor­g­il­lu­sion.

Sam­mansvet­sat kol­lek­tiv

Phil kom­mer, ef­ter att ha ge­nom­gått al­la tänk­ba­ra känslo­mäs­si­ga me­ta­mor­fo­ser, små­ning­om till in­sikt om att det bäs­ta sät­tet att till­bringa en dag vars sce­na­rio han kän­ner var­je se­kund av är att för­sö­ka vän­da var­je si­tu­a­tion till det bäs­ta. Nyc­kelor­det är allt­så em­pa­ti, vil­ket även blir hans rädd­ning ur ek­orr­hju­let.

Bill Mur­ray är oslag­bar som den ar­ro­gan­te me­te­o­ro­lo­gen som tving­as kry­pa till kor­set, men mu­si­ka­len är trots allt en an­nan fem­ma och La­ri Hal­me gör sin helt och hål­let eg­na, ener­gis­ka och emo­tio­nellt fullt ade­kva­ta tolk­ning. Om Hal­mes sång var ut­trycks­full sna­ra­re än välk­ling­an­de var Ma­ria Lund – in­te helt olik fil­mens oe­mot­stånd­li­ga An­die MacDo­well – där­e­mot mitt i prick som en käns­ligt sjung­an­de och di­to age­ran­de pro­du­cent Ri­ta.

I de öv­ri­ga rol­ler­na no­te­rar vi fram­för allt Rai­li Rai­ta­la som skön­sjung­an­de små­stads­skön­he­ten Nan­cy samt Antti Ti­mo­nen som den fest­ligt ener­ve­ran­de för­säk­ringsa­gen­ten Ned. Det högs­ta be­ty­get går än­då till det säll­synt väl sam­man­svet­sa­de kol­lek­ti­vet, själv­fal­let med någ­ra re­jält om­fångs­ri­ka murmel­djur i spet­sen.

Fi­lo­so­fisk ko­me­di

Själ­vas­te Step­hen Sond­heim över­väg­de Ground­hog Day som mu­si­kaläm­ne, men lär ha kom­mit fram till att det in­te går att läg­ga nå­got vä­sent­ligt till fil­men. Kanske var det tur, för mång­be­gå­va­de au­stra­li­en­sa­ren Tim Min­chin – med bland an­nat den hyl­la­de Ma­til­da the Mu­si­cal på opus­lis­tan – känns onek­li­gen som skapt för att klä murmel­dju­ret i en op­ti­mal mu­si­ka­lisk dräkt.

Det hand­lar, i sitt hop­kok av sti­lar och ut­tryck från jazz och countrystu­k till smäk­tan­de bal­la­der och mer roc­ki­ga ton­gång­ar, om ett typex­em­pel på ett mo­dernt mu­si­kal­par­ti­tur. Lapp­täc­ket är dock skick­ligt sam­man­fo­gat och blott tem­po­rärt för­fal­ler Min­chin till kon­ven­tio­nell mu­si­ka­les­te­tik. Ee­va Kon­tu ha­de ben­hård kon­troll på sin snär­tigt spe­lan­de en­semb­le, även om den nu för ti­den ve­der­tag­na ku­ty­men att trol­la bort ka­pell­mäs­ta­ren ur syn­fäl­tet är trist.

Fil­men Ground­hog Day har ka­rak­te­ri­se­rats som en ro­man­tisk ko­me­di med av­se­vär­da ex­i­sten­ti­el­la och fi­lo­so­fis­ka djup och det­sam­ma gäl­ler mu­si­ka­len, som är ge­nu­int un­der­hål­lan­de sam­ti­digt som den stäl­ler an­ge­läg­na frå­gor om hur vi an­vän­der den tid som är oss be­skärd.

Phil be­hö­ver 34 år av mån­da­gar, som nå­gon har räk­nat ut att det in­al­les bor­de rö­ra sig om, för att kom­ma till in­sikt om vad li­vet egent­li­gen hand­lar om. För­hopp­nings­vis finns det enkla­re sätt för oss and­ra att lä­ra oss att se oss själ­va som dem vi är och där­i­ge­nom även se vå­ra med­män­ni­skor och de­ras be­hov.

La­ri Hal­me och Ma­ria Lund i Helsing­fors stads­tea­ters mu­si­kal­ver­sion av ■ dra­ma­ko­me­din Ground­hog Day.

FO­TO: ROBERT SE­GER FO­TO: ROBERT SE­GER / MOMENT

Mu­si­kal­ver­sio­nen av fil­men Ground­hog Day ha­de världs­pre­miär 2016 i ■ Lon­don och vi­sas nu i Helsing­fors.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.