Lau­ri Mai­ja­las sista re­gi på Stads­tea­tern slår ett slag för bar­nets obe­strid­li­ga vär­de

Pu­na­or­vot be­hand­lar ett hi­sto­riskt trau­ma som re­so­ne­rar i sam­ti­den. Re­gis­sö­ren Lau­ri Mai­ja­la fram­ma­nar in­ti­mi­tet, kär­lek och fa­sa i den gri­pan­de fö­re­ställ­ning­en om de rö­da bar­nen som tvångs­för­flyt­ta­des till Ös­ter­bot­ten.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - ISABELLA ROTHBERG isabella.rothberg@ksf­me­dia.fi

TEATER

Pu­na­or­vot

Text: An­ne­li Kan­to och Lau­ri Mai­ja­la. Re­gi: Lau­ri Mai­ja­la. Mu­sik och ljud: Alek­si Sau­ra. Sce­no­gra­fi: Jan­ne Va­sama. Ko­stym: Tiina Kau­ka­nen. Ljus: Ka­ri Lep­pälä. Mask: Tu­u­la Kuit­ti­nen. Dra­ma­turg: Hen­na Pi­ir­to. På sce­nen: El­la Met­tä­nen, Antti Au­tio, Wen­la Rei­ma­lu­o­to, Anna Böhm, Ri­it­ta Havu­ka­i­nen, San­na Ju­ne-Hy­de, He­le­na Haa­ra­nen, Mi­i­ka Laakso, Ka­ri Mat­ti­la och Mar­jut To­i­va­nen. Pre­miär på Helsing­fors stads­tea­ter 2.9.

Det är en tid där barn döps till namn som Lah­ja och Aar­re, men där de säl­lan be­hand­las som en gå­va el­ler skatt. Tvärtom är det en tid där en yng­ling dör på dass­gol­vet, ut­märg­lad av svält och bin­ni­ke­mask, och där ett späd­barn stel­nar i sin mam­mas famn när bröst­mjöl­ken si­nat av hen­nes sorg och hung­er.

Mäs­ter­ligt fram­ma­nar Lau­ri Mai­ja­la pe­ri­o­den ef­ter in­bör­des­kri­get 1918 som en mörk fe­ber­dröm där skot­ten än­nu vi­ner, ma­gar kur­rar och kri­gets fa­sor ekar i bar­nens le­kar.

Vi mö­ter en ar­be­tar­fa­milj i Berg­häll, fem sjuk­ligt ble­ka och hål­ög­da an­sik­ten in­ra­ma­de av stri­pigt hår som på Stads­tea­terns scen tit­tar mot oss. Det är El­la Met­tä­nens mam­ma som är ak­tiv so­ci­al­de­mo­krat, som dröm­mer om en bätt­re värld, och göm­mer va­pen i hem­met. Det är Mi­i­ka Laaksos pap­pa som träf­fas av skydds­kå­ris­tens ku­la. Men al­la i fa­mil­jen får be­ta­la.

Se­pa­re­ras från sin mor

An­ne­li Kan­tos och Lau­ri Mai­ja­las pjäs tar av­stamp i det verk­li­ga öde som drab­ba­de 1 700 rö­da barn som ef­ter in­bör­des­kri­get ut­pla­ce­ra­des i nya hem i Ös­ter­bot­ten. Vis­sa var för­äld­ra­lö­sa, and­ra se­pa­re­ra­des från si­na möd­rar. De skul­le äta sig mät­ta, men ock­så va­ra ut­om räck­håll för möd­rar­nas och ar­be­tar­rö­rel­sens so­ci­a­lis­tis­ka in­fly­tan­de. De skul­le bli he­la, re­na, guds­fruk­tan­de med­bor­ga­re i det vi­ta Fin­land.

Älds­ta so­nen, Aar­re (Antti Au­tio) får läg­ga sitt lil­la lek­saks­tåg åt si­dan och sö­ka ar­be­te i ham­nen och soc­ker­fa­bri­ken, me­dan dött­rar­na Lah­ja (Wen­la Rei­ma­lu­o­to) och Ilo­na (Anna Böhm) tvångs­för­flyt­tas till ös­ter­bott­nis­ka hem­man. Lah­ja blir sin nya fa­miljs tjäns­te­hjon, ut­satt för våld och sex­u­el­la över­grepp, me­dan Ilo­na kom­mer till ett kär­leks­fullt hus där hon änt­li­gen en­sam får rå över sopp­skå­len.

Pjä­sen skild­rar ett för­ti­get ka­pi­tel i vår histo­ria, ett obe­hand­lat trau­ma, men den väc­ker ock­så as­so­ci­a­tio­ner till den sam­ti­da de­bat­ten om de fin­länds­ka bar­nen i flyk­ting­läg­ret i al-Hol i Sy­ri­en.

Pre­cis som de rö­da bar­nen av­hu­ma­ni­se­ra­des och de­mo­ni­se­ra­des des­sa barn i den of­fent­li­ga de­bat­ten. Vad kom­mer de en dag att sä­ga om oss, om vår tid?

Men pjä­sen dis­ku­te­rar ock­så ett kanske än­nu käns­li­ga­re äm­ne, näm­li­gen att se­pa­re­ra barn från en oöns­kad mam­ma, nå­got som in­te är li­ka mo­ra­liskt svart­vitt el­ler ur bar­nets per­spek­tiv en­si­digt för­del­ak­tigt, som de­bat­ten i vint­ras lät på­ski­na.

Pa­ral­lel­ler kan för­stås ock­så dras till flyk­ting­bar­nen i de gre­kis­ka läg­ren och till bå­de fin­ländsk och glo­bal barn­fat­tig­dom.

❞ Pu­na­or­vot sät­ter bar­nets per­spek­tiv i förs­ta rum och slår ett slag för bar­nets oskuld och orubb­li­ga rät­tig­he­ter. I des­sa kal­la ti­der känns det på ett märk­ligt sätt ra­di­kalt och he­der­värt.

Av­ska­lat och sur­re­a­lis­tiskt

Lau­ri Mai­ja­las sista verk som hus­re­gis­sör på Stads­tea­tern är in­te hans all­ra bäs­ta, men ab­so­lut en se­värd fö­re­ställ­ning och ett vär­digt slut på den tvåå­ri­ga pe­ri­o­den.

Förs­ta ak­ten för­trol­lar med sin tä­ta stäm­ning som byggs upp i sce­no­gra­fen Jan­ne Va­samas brun­mur­ri­ga ar­be­tar­hem. I and­ra ak­ten är sce­no­gra­fin av­ska­lad och Mai­ja­las språk mer sur­re­a­lis­tiskt. Här känns hant­ver­ket där­e­mot in­te li­ka om­sorgs­fullt och dra­mat för­lo­rar in­ten­si­tet. Mai­ja­la an­vän­der sig av läng­re, ord­lö­sa dans­se­kven­ser i sitt be­rät­tan­de men ko­re­o­gra­fin är in­te stark nog för att bä­ra fram be­rät­tel­sen.

Mest gri­pan­de är stun­der­na av högin­ten­sivt skå­de­spe­le­ri där Mai­ja­la och en­semb­len på ett ma­giskt sätt ska­par ögon­blick av in­ti­mi­tet, kär­lek och fa­sa. In­te att för­glöm­ma mu­si­ken, den gam­la barn­vi­san Su­u­ta­rin emän­nän kehtol­au­lu (Sko­ma­kar­hust­runs vagg­vi­sa) som trots si­na munt­ra rim bil­dar ett sor­ge­samt te­ma i fö­re­ställ­ning­en.

Skå­de­spe­le­ri­et är på topp­ni­vå, och star­kast ly­ser Antti Au­tio som för­ser den skö­ra poj­ken Aar­re med en otro­lig nerv, mjuk­het och bru­ta­li­tet. Jag tän­ker på det unga pa­ret i Lau­ri Mai­ja­las fjol­års­re­gi Ri­ista­polku (Vil­le­bråds­sti­gen) och tyc­ker mig se bar­nen, om­gär­da­de av så myc­ket hopp och gruv­lig tra­gik, som ett te­ma i hans konst­när­skap.

Pu­na­or­vot sät­ter bar­nets per­spek­tiv i förs­ta rum och slår ett slag för bar­nets oskuld och orubb­li­ga rät­tig­he­ter. I des­sa kal­la ti­der känns det på ett märk­ligt sätt ra­di­kalt och he­der­värt.

TEATER

När far­far blev ett spö­ke

Text: Kim Fupz Aa­ke­son. Re­gi och be­ar­bet­ning: Jukka Aal­to­nen. Vi­su­a­li­se­ring och doc­kor: He­i­ni Maa­ra­nen. Mu­sik: Ka­ri Mä­ki­ran­ta. På sce­nen: Inge­mar Rauko­la. Pre­miär på Åbo Svens­ka Teater, Stu­di­osce­nen 3.9. Spe­las ock­så på tur­né.

På en gul­ru­tig vägg häng­er en tom ram. På and­ra si­dan av väg­gen en käpp, en kap­pa och en hatt. En li­ten dock­säng står på en upp­höjd plats i rum­met, som till­hör Erik. He­i­ni Maa­ra­nens sce­no­gra­fi och rek­vi­si­ta i barn­pjä­sen När far­far blev ett spö­ke är väl ut­tänkt: allt har sin plats och sin sym­bo­lik, vil­ket klar­nar allt­ef­tersom.

Pjä­sen, som är en hy­brid mel­lan dock­te­a­ter och re­gul­jär teater, ba­se­rar sig på en barn­bok av Kim Fupz Aa­ke­son med sam­ma namn. Det är be­rät­tel­sen om Erik och hans far­far, som en dag ba­ra plöts­ligt dog på ga­tan av hjärt­slag. Nu är han en äng­el i him­len, sä­ger mam­ma, me­dan pap­pa sagt att han ska bli jord. Hur går det här ihop? Det stäm­mer ju in­te alls, me­nar Erik, för sam­ma natt kom­mer far­far fly­gan­de till ho­nom.

Själ­ful­la doc­kor

Inge­mar Rauko­la, som ad­mi­ni­stre­rar al­la rol­ler, i Jukka Aal­to­nens re­gi, har sten­koll på allt: bå­de fö­re pjä­sen och me­dan den på­går. Pre­miä­rens barn­publik, som är en­ga­ge­rad och vet­gi­rig, be­möts i sa­len av Rauko­la med en na­tur­lig, otvung­en vär­me som även spri­der sig till de vux­na i publi­ken. De väl­gjor­da, char­mi­ga och ut­trycks­ful­la doc­kor­na Erik och far­far, även de He­i­ni Maa­ra­nens ska­pel­se, upp­vi­sar släkt­skap med si­na fö­re­bil­der i Eva Eriks­sons fi­na il­lust­ra­tio­ner till Aa­ke­sons bok.

Eriks mam­ma och pap­pa har bli­vit tras­doc­kor med or­dent­li­ga ka­luf­ser och de vi­sar sig ba­ra ovan­för ku­lis­ser­na, på en dock­te­a­ter­scen, me­dan he­la sce­nen till­hör Erik och far­far. Det är de­ras re­la­tion som står i fo­kus och ur de­ras per­spek­tiv som histo­ri­en be­rät­tas.

Erik och far­far är bå­da två li­ka för­vå­na­de över sitt mö­te: ”Far­far, vad gör du här? Jag trod­de du var död!” ”Det trod­de jag ock­så!” Då kon­sta­te­rar Erik att far­far mås­te ha bli­vit ett spö­ke. ”Hu­uu”, sä­ger de bå­da och är räd­da, men fin­ner sig i si­tu­a­tio­nen, och Erik bör­jar se fram emot far­fars natt­li­ga be­sök.

Fi­na mu­si­knum­mer

Att fa­mil­jen be­fin­ner sig i sorg ge­stal­tas på ett kon­kret sätt. Pap­pa vill fly till ar­be­tet och kom­ma hem sent, mam­ma är in­te hung­rig. Bå­da har so­vit då­ligt och drömt om far­far. Men det är ing­en dröm, far­far var fak­tiskt här, häv­dar Erik, var­ef­ter för­äld­rar­na kon­sta­te­rar att det är bäst att han stan­nar hem­ma från da­gis. In­te för att han för­står vad sa­ker­na har med varand­ra att gö­ra, men det gör Erik gär­na, så att han är pigg när far­far kom­mer och häl­sar på igen.

I rol­len som far­far al­ter­ne­rar Rauko­la mel­lan att fö­ra doc­kan och att själv ta på sig kap­pa, hatt och käpp. Käp­pen fun­ge­rar ock­så som ”in­stru­ment” i en av de medryc­kan­de sång­er, med mu­sik av Ka­ri Mä­ki­ran­ta, som Rauko­la fram­för med stor in­le­vel­se och där även publi­ken får del­ta. Mu­sikin­sla­gen är pjä­sens höjd­punk­ter och hind­rar hand­ling­en från att bli allt­för mo­no­ton.

Även om Erik och far­far har det trev­ligt till­sam­mans om nät­ter­na bör­jar de snart fun­de­ra på hur det kom­mer sig att far­far bli­vit ett spö­ke. Erik har hört att man blir ett spö­ke för att man sak­nar nå­got. Då bör­jar far­far räk­na upp al­la sto­ra hän­del­ser i sitt liv, men kan in­te min­nas vad han sak­nar, så Erik får hjäl­pa ho­nom på tra­ven. Han näm­ner många fi­na ge­men­sam­ma min­nen, såsom när de åkt ber­goch­dal­ba­na och byggt sand­slott till­sam­mans, men ock­så då far­far skällt ut Erik för att han spar­kat en fot­boll rakt på tul­pa­ner­na i träd­går­den. Då blir det klart för far­far att det är allt som de gjort till­sam­mans som han sak­nar, och att de in­te sagt ad­jö till varand­ra. Där­för gör de det nu i stäl­let och lo­var att tän­ka på varand­ra. Erik skul­le ock­så vil­ja ha en bild på sig och far­far, så de tar en bild som hängs upp i den tom­ma ra­men på väg­gen.

Väc­ker käns­lor

Bar­nets sorg och sak­nad är väl­digt kon­kret. En bild är ett en­kelt me­del för att ge tröst och hjäl­pa att min­nas. Den tom­ma ra­men som fylls är pjä­sens star­kas­te ögon­blick. Det är ock­så säl­lan som doc­kor kan ut­tryc­ka och väc­ka så myc­ket käns­lor som Erik och far­far. Pa­ra­dox­alt nog är det de dö­da fö­re­må­len som ger hopp och där­med liv i en pjäs som be­hand­lar dö­den.

Pjä­sen ut­tryc­ker sym­pa­ti även för vux­na som mitt i sin egen sorg kanske in­te är för­mög­na att ta sig an bar­nets sorg. Erik är ut­läm­nad och blir tvung­en att sö­ka tröst hos si­na min­nen och på sätt och vis även trös­ta de vux­na: det är först ef­ter att han ta­git far­väl av far­far som he­la fa­mil­jen kan so­va gott igen.

Att nå den rät­ta ba­lan­sen mel­lan all­var och glät­tig­het är in­te lätt i en pjäs som tar upp ett så svårt äm­ne som barns sorg. I När far­far blev ett spö­ke kanske be­to­ning­en är aning­en för myc­ket på det gla­da, vil­ket dock för­mod­li­gen har sin för­kla­ring i att pjä­sens ned­re ål­ders­re­kom­men­da­tion är en­dast fy­ra år.

FO­TO: STEFAN BREMER/PRESSBILD

Anna Böhm och El­la Met­tä­nen som dot­ter och mor i Helsing­fors stads­tea­ters gri­pan­de dra­ma Pu­na­or­vot.

FO­TO: PETTE RISSANEN/PRESSBILD

De ut­trycks­ful­la doc­kor­na Erik och far­far styrs av Inge­mar Rauko­la med bå­de pro­fes­sio­na­li­tet och vär­me.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.