Bensin, spionage och revolution
Ingen har tidigare berättat historien om Einar Kruse, som var direktör för Naftasyndikat – ett bensinbolag och spioncentral. Trots hans centrala position inom den kommunistiska rörelsen i Sverige.
FACKLITTERATUR
Fredrik Malm
Naftasyndikat. Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Carlssons 2020, 304 sidor
Den svenske riksdagsledamoten Fredrik Malms bok om sin morfars far, den kommunistiske doldisen Einar Kruse, är ingen simpel släkthistoria utan en fascinerande berättelse om den svenska kommunismen och om sovjetiskt spionage i Sverige. I centrum finns företaget Naftasyndikat som under sin storhetstid sålde sovjetisk bensin på hundratals stationer runtom i landet.
Det anmärkningsvärda med historien om Einar Kruse, som var direktör för Naftasyndikat, är att ingen berättat den tidigare. Trots hans centrala position inom den kommunistiska rörelsen i Sverige – efter tiden som direktör för Naftasyndikat blev han ekonomidirektör på Sveriges Kommunistiska Parti, dagens Vänsterpartiet – har han knappt figurerat över huvud taget i litteraturen om svensk kommunism. När Malm började sitt researcharbete fick man några enstaka träffar om man googlade på Kruses namn.
Einar Kruse (1881–1960) föddes och växte upp i Norrbotten, anslöt sig till den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen och arbetade som bankman. Som Malm uttrycker det kom Kruse senare att använda de kunskaper om ekonomi som han skaffat sig på Handelsbanken till att tjäna Stalin. År 1921 flyttade Kruse till Stockholm där han snart innehade centrala positioner inom olika sovjetiska organisationer: han anställdes på den sovjetiska handelsdelegationen i Stockholm och blev representant i Sverige för Centrosojus, centralorganet för de sovjetiska konsumentkooperationerna.
Spioncentral
Kruses viktigaste tjänst för Sovjetunionen gjorde han dock som direktör för Aktiebolaget Naftasyndikat, som grundades 1928 och sålde bensin från de sovjetiska oljefält i Baku som andra svenskar, bröderna Nobel, hade varit med och utvecklat före revolutionen. Naftasyndikat utmanade de etablerade bensinbolagen som hade ingått karteller och kunde med billigare produkter snabbt växa rejält. År 1937 såldes Naftasyndikat och mackarna runtom i landet började sälja sina varor under märket Gulf.
Det intressanta med Naftasyndikat är att bolaget inte bara gjorde affärer i Sverige utan var ett instrument för att främja kommunismen och sovjetiska intressen. Det skedde på olika sätt. Direktör Kruse såg till att många pålitliga kommunister fick jobb i bolaget, vilket var välkommet eftersom kommunister var svartlistade på flera arbetsplatser.
Av större betydelse var att företaget fungerade som en spioncentral. Bland de anställda på centralkansliet fanns nämligen en hel del sovjetmedborgare vars verkliga syfte med att vistas i Sverige var att idka spionage. Kruse ska också ha använt sitt företag som en täckmantel för att förmedla pengar från Moskva inte bara till det svenska kommunistpartiet utan också till andra broderpartier i Europa (eller snarare avdelningar av den kommunistiska internationalen Komintern), av vilka många var förbjudna och verkade underjordiskt.
Finländsk koppling
I det här sammanhanget finns en intressant uppgift med koppling till Finland. Den svenska försvarsstabens underrättelsetjänst fick ta del av Kominterndokument som beslagtagits i Paris. I dessa listades tretton personer som sades arbeta underjordiskt för Komintern och som skulle ha vistats i Sverige 1934–35. Bland dessa finns de två finländska kommunisterna Kullervo Manner och Allan Wallenius. Bägge hade bosatt sig i Sovjetryssland efter inbördeskriget (för Wallenius del efter några år i Stockholm) och båda föll senare offer för Stalins utrensningar. Att de skulle ha vistats i Sverige i mitten av 1930-talet låter osannolikt och kan vara en missuppfattning.
Efter att Naftasyndikat sålts fortsatte Einar Kruse sin karriär som ekonomidirektör för Sveriges Kommunistiska Parti med ansvar för den uppsjö av ekonomiska föreningar, bolag, förlag, tryckerier och fastigheter som partiet förfogade över. Sin vana trogen höll han låg profil och syntes sällan i spalterna. Det är dock troligt att han hade ett betydande inflytande bakom kulisserna. I november 1948 skrev Aftonbladet om en hård maktkamp inom SKP. Underrubriken löd: ”Dir. Kruse möblerade om i partiledningen.”
I dag – Huawei?
Fredrik Malm är riksdagsledamot för Liberalerna. Han intresserade sig för detta ämne eftersom det handlar om hans egen släkting, men han har också gjort sig känd som stark ideologisk motståndare till totalitära rörelser, däribland kommunismen. I boken visar han inte bara stor kunskap om utan kanske något överraskande också förståelse för arbetarrörelsen. Han medger att många kommunister i grunden hade idealistiska motiv med drömmar om en rättvisare värld. Sin Stalintrogne morfars far har han däremot ingen sympati för utan betraktar denne som ”totalitär, av den värsta sorten”.
Boken ger också en vidare bakgrund till den svenska kommunismen och dess relation till Ryssland och blir på så sätt en förtjänstfull introduktion till detta ämne. I beskrivningen av hur vapen och förbjuden litteratur i början av 1900-talet smugglades till Ryssland figurerar också den finländske aktivisten Konni Zilliacus och Graftonaffären.
Malm skriver att det bara finns en sak som Einar Kruse lämnade efter sig: en stor, centralt belägen fastighet i Stockholm på Kungsgatan 84. Den köptes 1937 av Sveriges Kommunistiska Parti för att bli partiets högkvarter. I byggnaden fungerar i dag Vänsterpartiets partikansli. Varifrån det lilla svenska kommunistpartiet fick pengar för en så stor investering är inte klarlagt, men enligt Malm tyder allt på att det var försäljningen av Naftasyndikat som gjorde denna storinvestering möjlig.
Kudos till Fredrik Malm som lyft fram denna fascinerande bit av svensk 1900-talshistoria som historiker och andra forskare missat. Och som en recensent i Sverige uttryckt det kan man undra om det inte också i dag finns affärsbolag som egentligen driver främmande makters intressen: är Huawei dagens Naftasyndikat?