Kaj Korkea-aho ny gästkrönikör
Jag vill stolt uppmana alla som läser detta att bejaka och experimentera med sexuella och romantiska impulser, strunta i könsnormer och skåla för allas lika värde på lördag, skriver Kaj Korkea-aho, som i dag gör premiär som gästkrönikör i HBL.
I sin första gästkrönika i HBL önskar författaren Kaj Korkea-aho att läsarna struntar i könsnormerna och skålar för allas lika värde på lördag.
Så var bögarna här igen! Till skillnad från de flesta av vårens och sommarens evenemang blev Helsingfors pride aldrig inställt, utan flyttades från juli till september, och pågår i stan hela den här veckan.
Pridefestligheternas höjdpunkter – paraden genom centrum och parkfesten – sker den här gången i form av ett hybridevenemang, där folk som firar hemma liksom de som manifesterar på stan möts via en koordinerad livestream. Samma sorts festyra och kollektiva sprängkraft som i fjol, då 120 000 människor slöt upp kring marschen, lär det alltså inte bli på lördag, men det finns många goda skäl att inte låta pandemin sätta just detta evenemang på paus.
Homo- och transfobin är verklig inte bara i populiststyrda Polen och Brasilien och de ungefär sjuttio av världens länder där lagstiftning förbjuder en människa att ha sex med någon av samma kön, utan också i Finland – på skolgårdar och arbetsplatser, inom idrotten och i församlingar, på landsbygden liksom i städerna. Representation och synlighet är ödesfrågor för alla minoriteter, och informationsspridning det bästa sättet att skingra fördomar. För den som växt upp utanför normerna kan upplevelsen av tillhörighet när staden under en vecka sluter upp kring en därtill vara minst sagt befriande, ett existentiellt känslosyskon till den lättnad en finlandssvensk kan känna i Sverige när all kommunikation plötsligt tar en i beaktande.
Regnbågsaktivismen kan inte heller anklagas för att vara ett självändamål eftersom den fortsättningsvis leder till historiska resultat, som när de första externa adoptionerna för samkönade par bekräftades av finska rättsväsendet i april i år, en verklig milstolpe tre år efter att den nya äktenskapslagen trädde i kraft.
En levande priderörelse präglar också stadens image, och har blivit en av de tydligare symboliska skiljelinjerna mellan öst och väst, något som ger Helsingfors en annan prägel än till exempel Tallinn, för att inte tala om Sankt Petersburg. En stad utan priderörelsens mångfald känns ur ett västerländskt perspektiv helt enkelt omodern och demokratiskt sunkig.
Konservativa och cyniska bedömare kan åtminstone glädjas över att pridefirandet är en miljonindustri och bör minnas vilken köpstark befolkningsgrupp regnbågsfolket ofta är. Här skulle Finland, med sin bastukultur och det världsberömda visuella arvet från Tom of Finland, ha alla möjligheter att bli ett attraktivt resmål för gayturism. Att Helsingfors och Finland fortfarande saknar en riktigt bra och central gaysauna är en förlorad chans lika obegriplig som om Rovaniemi saknade sin tomteby.
Sen ska vi förstås fira pride för att ha roligt, och för att vi kan. Inte långt österut förbjuder lagen alltjämt informationsspridning om homosexualitet, och för Rysslands regnbågsfolk är pridefestivaler alltjämt en utopi. Det finns skäl att minnas att liknande anti-propagandalagstiftning var i bruk i Finland så sent som 1999*, och att det innan dess också i Helsingfors var förbjudet att uppmana någon till vänskap, omsorg, ömhet och kärlek mellan två män eller två kvinnor. Bland annat tack vare priderörelsen är Finland ett bättre land än så i dag. För att praktisera denna viktiga, ickesjälvklara rättighet vill jag härmed stolt uppmana alla som läser detta att bejaka och experimentera med sexuella och romantiska impulser, strunta i könsnormer och skåla för allas lika värde på lördag. Happy pride!
är författare och bor i Helsingfors
*I Finland rådde ett så kallat uppmaningsförbud mot homosexualitet 1971–1999.
Trots att prideveckan inte kan firas på samma sätt som tidigare år, finns det många goda skäl att inte låta pandemin sätta just detta evenemang på paus