I Viirus rosa bunker ställs frågor om klass och överlevnad
Viirus Familjen Bra är ingen coronapjäs, betonar regissören Jussi Sorjanen. Men en familjs överlevnadskamp tangerar både politiska och psykologiska teman bekanta från coronavåren.
– Under några veckor frågade jag mig själv vad min uppgift är på teatern om jag inte får spela för publik, berättar Jessica Raita.
När Viirus sista Hamletföreställningar i våras ställdes in och såväl teaterhuset som hela samhället stängdes ner, kändes det som mattan drogs undan fötterna, beskriver hon. Raita tillägger att hon ändå har en fast anställning och inte är lika utsatt som de frilansande konstnärerna i branschen.
Men trots att teaterfältet svävade i osäkerhet skulle höstsäsongen förberedas. Med ens kändes tidigare repertoarval inte längre självklara. Alla var med på noterna när idén om att byta ut Lars Noréns Tyst musik som behandlade ett barns död, mot serietecknaren Joakim Pirinens absurt positiva pjäs Familjen Bra, presenterades.
– Alla blev inspirerade, det kändes som en energiboost. Det är inte en coronaföreställning, men teman och situationer som uppstår i pjäsen ligger nära det som många har upplevt sedan våren, säger Raita.
Nyfiken på tolkningar
Nej, ingen coronapjäs. Det är regissören Jussi Sorjanen noga med. Visst tangerar Familjen Bra vår nuvarande situation, men samtidigt vill han hålla den öppen för olika tolkningar.
– Mer än någonsin är jag nyfiken på åskådarnas analyser, på vad de kommer att se i föreställningen, säger han.
Joakim Pirinens pjäs om en harmonisk svensk kärnfamilj är en ovanlig dramatisk text såtillvida att den helt saknar konflikter.
– För att pjäsen skulle bli något mer än ett utdraget skämt måste det finnas yttre omständigheter som hotar familjen, inte bara deras sammanhållning, utan deras liv.
Familjen har inga egna gräl eller problem, däremot utvecklas en konflikt mellan dem och omvärlden.
– När man talar om kriser brukar man nämna klimatförändringarna, pensionsbomben eller att Kalifornien inte kommer att finnas till om hundra år på grund av kontinentalplattornas rörelser. Gemensamt för de här kriserna är att de inte är någon enskild individs fel. Bakom dem ligger en lång historisk utveckling som ingen individ kan beskyllas för.
Men Jussi Sorjanen säger att han också har en personlig relation till Familjen Bras överlevnadskamp. Han berättar att han själv vuxit upp under krisartade förhållanden i en familj där en sjukdom påverkade vardagen kraftigt.
– Den var ingens fel. Vår familj använde mask och desinficeringsmedel och vi befann oss i ett konstant alarmtillstånd, så för mig känns den situation som coronan fört med sig bekant.
Vem har råd med bunker?
Ett viktigt element i föreställningen är den rosa bunker som Familjen Bra
tagit skydd i på Viirus scen. Bunkerförsäljningen har ökat i USA sedan coronakrisen, säger Jussi Sorjanen, men temat intresserade honom också långt innan pandemin.
– Jag läste om finanskrisen 2008 och om hur bankirerna som upplevde sig skyldiga till den ekonomiska kollapsen hamstrade konservburkar och skaffade sig lyxbunkrar.
– Deras rädsla fascinerade mig, men också att somliga människor är så privilegierade att de faktiskt har möjlighet att skaffa sig en egen bunker.
Lockdown oroar
Senare i höst kommer en inspelad version av Familjen Bra att visas i KSF Medias kanaler. Enligt Jussi Sorjanen vill teatern undersöka hur man kan nå ut digitalt också för att gardera sig för en eventuell ny lockdown.
Också hos Jessica Raita pyr en oro.
– Vi har repeterat effektivt för det finns en risk för att någon måste vara borta en vecka på grund av flunsasymtom och coronatest.
– Hela tiden går jag och hoppas på att vi får spela och att publiken kommer. Jag slår på trumman för alla teatrar, konserthus och museer, vi har alla jobbat jättehårt för att skapa trygga förutsättningar för publiken.
I våras delades Viirus sal upp i två delar. Parallellt med Familjen Bra kommer Teater Mestolas nya föreställning Svält att spelas i den andra delen. Men på grund av kravet på en meters säkerhetsavstånd har publikkapaciteten krympt till trettio personer, det vill säga en fjärdedel av den normala kapaciteten.
– Vi håller näsan ovanför vattenytan till årets slut, men vi måste komma upp till trettio åskådare per föreställning. Evenemangsbranschen bestraffas, man tillämpar inte samma regler på alla branscher. Man får komma hit med buss utan några krav på säkerhetsavstånd, men väl i salongen måste man ha säkerhetsavstånd, säger Jussi Sorjanen.
Något gott har ändå kommit ur restriktionerna, nämligen idén om att premiärpubliken enbart består av en familj, säger Sorjanen.
– Vi har lottat ut en familj, tre generationers kvinnor, som ser premiären. Jag är jättenyfiken på deras upplevelse, men inte ens jag får vistas i salongen!