På podiet är kvinnan särskilt utsatt
De kvinnliga dirigenternas dåliga situation på arbetsmarknaden är en fortsättning på ett djupt rotat kvinnoförakt, århundraden av fördomar och en tradition av diskriminering, skriver dirigenten Jutta Seppinen.
”Things are changing, but they’re changing very slowly.” Orden yttrades i februari i år av dirigenten Simone Young i en intervju för ABC News. Youngs uttalande är i all sin enkelhet träffande. Förändringen mot en mera jämställd dirigentkultur framskrider plågsamt långsamt.
Förståelsen för de kvinnliga dirigenternas svåra sits och utsatta position på arbetsmarknaden är överlag dålig. Det talas knappt heller om problemet, trots att branschen präglas av en rejäl strukturell slagsida och ett problematiskt förhållande till kvinnlighet.
Dirigenten Marin Alsop har konstaterat, att hon har lyckats i sitt jobb, när musikerna inte längre lägger märke till hennes kön – ”doing a really good job”. Dirigenten Tania Miller har för egen del sagt att hon förhåller sig till sitt jobb totalt könlöst. Hon har också konstaterat att det inte nödvändigtvis är till fördel för en dirigent att vara emotionell eller feminin. Motsvarande attityder som betonar könlöshet ses överallt, där kvinnor äntrat podiet. Som journalisten Danielle Goren skrev 2016 förefaller det som om många kvinnor nått sina framgångar genom att dölja sin kvinnlighet.
2020 kan vi redan fråga oss varför det borde vara så här.
Blygsamma siffror överallt
Endast sex procent av Europas gästande dirigenter är kvinnor. I flera länder är siffran ännu lägre. I Frankrike är andelen kvinnor blott 4 procent. Enligt den årsöversikt som sajten Bachtrack publicerade för 2014 var bara fem av världens 150 främsta dirigenter kvinnor. Enligt siffror som i veckan publicerades i HBL dirigerades bara fem procent av konserterna i Finland under hela 2010-talet av kvinnor. 2019 hade andelen stigit till knappt sju procent.
För chefsdirigenternas del ser situationen likadan ut när man studerar till exempel den ofullständiga listan över chefsdirigenter på Wikipedia: Av 460 orkestrar har färre än fem procent kvinnliga chefer. Av över hundra dirigentposter vid 61 brittiska orkestrar, innehade kvinnorna bara fyra år 2017. Vid de knappt femtio professionella orkestrarna och operahusen i Kanada hittas endast fem kvinnliga chefsdirigenter.
Av Finlands 28 orkestrar har endast Helsingfors stadsorkester vid det här laget kvinnlig chefsdirigent.
Genom Finlands historia har bara två kvinnor överlag haft titeln chefsdirigent.
Kommentarerna av Marin Alsop och Tania Miller illustrerar väl den knepiga balansgång som förknippas med det egna könet och som kvinnliga dirigenter konfronteras med i sitt arbete. Det finns säkerligen dirigerande kvinnor som inte har några problem med nuläget, men med lika stor säkerhet kvinnor som är fjättrade av de traditionella och manliga könsrollerna som dirigentyrket är förknippat med.
Kvinnor utbildas, men stöds inte i arbetslivet
Under de senaste femton åren har 40 procent av dirigentstuderandena varit kvinnor. I Tyskland var siffran för tre år sedan 42 procent. Vid Sibelius-Akademin har knappt hälften av de studerande varit kvinnor under det senaste decenniet. Exakta siffror över antalet kvinnliga dirigenter finns inte, men de börjar redan utgöra en ansenlig mängd globalt.
Trots att kvinnor utbildas, talar statistiken ändå sitt tydliga språk om de kvinnliga dirigenternas begränsade eller icke-existerande möjligheter att dirigera proffsorkestrar. Utan arbetstillfällen är det omöjligt att göra karriär och samla nödvändig erfarenhet. De flesta karriärer stupar redan i starten eller leder någon annanstans än in på det professionella orkesterfältet.
Av de cirka tio finländska eller i Finland bosatta kvinnliga dirigenterna som utexaminerats från Sibelius-Akademin under de senaste tio åren har bara ett par lyckats göra karriärer med professionella symfoniorkestrar. Samtidigt har de finländska eller i Finland bosatta männen, som utexaminerats under samma period och som varit nästan lika många, placerat sig åtminstone skapligt och i många fall utmärkt på fältet.
I motsats till männen med sina välfungerande bästa broder-nätverk, saknar kvinnorna genom branschens mansdominans ofta nätverken som är nödvändiga för karriären.
De okända kvinnorna
Enligt siffror från USA minskade kvinnornas andel i proportion till orkesterns budget. Av landets 800 orkestrar leddes 2013 en femtedel av kvinnor. Kvinnorna jobbade huvudsakligen med amatörer, ungdomar eller i mindre chefsroller. Ju högre upp i hierarkin man gick, desto färre var kvinnorna. Av de 22 orkestrarna med den största budgeten, hade endast en kvinnlig chefsdirigent. Motsvarande pyramider ses på andra håll i världen.
Undersökningen ger en förklaring till den blygsamma andelen kvinnliga dirigenter. Det stora flertalet märks och syns inte, för att de inte engageras i toppskiktet. Medierna intresserar sig också nästan enbart för toppskiktet.
Trots allt har en förändring mot det bättre skett i synnerhet på 2010-talet. Som exempel kan nämnas Sinfonia Lahtis vägval, när orkestern valde att gå in för både kvinnlig chefsdirigent och första gästdirigent från 2021. Tyvärr är det här en droppe i havet sett till situationen i hela världen: när det talas om kvinnliga dirigenters förbättrade arbetsvillkor avses allt som oftast enbart arbetsvillkoren för de 20–30 kvinnor som har karriärer i den internationella toppen.
Makthavare i orkestervärlden har förklarat negligeringen av kvinnor med att de mest eftertraktade är så upptagna att de inte är tillgängliga på länge.
På dessa grunder engageras män i stället för kvinnor. Det leder ofrånkomligt till att orkestrarna tillryggalägger hela säsonger utan en enda kvinna. En bekant syn också i Finland – under fyra år av tio. Inget hindrar dock att i stället för en kvinnlig världskändis engagera en mindre känd kvinna.
Könet har betydelse
Det är på mode att säga att dirigentens kön inte spelar någon roll. Att musiken inte har något kön. Och att enbart personlighet och kompetens spelar in. Tankesättet är relativt nytt i den klassiska musikvärlden, där kvinnor genom historien medvetet och med samhällets välsignelse har avskiljts från den professionella musikkulturen uttryckligen på grund av sitt kön.
Det är sant att alla extramusikaliska faktorer som kön försvinner i det ”rena” musikaliska mötet och den dito upplevelsen. Egenskaperna som behövs för att nå högt satta konstnärliga mål – intelligens, målmedvetenhet, noggrannhet, fantasi, tydlig slagteknik och ett urskiljande öra – är alla sådana som är oavhängiga av kön.
Problemet är att dirigerandet med alla arbetsskeden och karriäraspekter inte sker utanför det moderna samhällets maktstrukturer. De dirigerande kvinnornas arbetssituation i dag är en fortsättning på ett djupt rotat kvinnoförakt, århundraden av fördomar och en tradition av diskriminering.
Genom musikhistorien har kvinnor setts som alltför emotionella, alltför sexuella, svaga och okontrollerade för att vara kapabla till professionellt och offentligt musicerande. Inflytelserika manliga dirigenters vulgära yttranden har resonerat i perfekt samklang med den historiska kvinnobilden. Ett av de mest illustrativa exemplen är Jurij Temirkanovs uttalande från 2012, då han förklarade att essensen i dirigentyrket är styrka, medan kvinnans essens är svaghet.
Den systematiska segregeringen av kvinnliga musiker fortsatte långt in på 1900-talet. När kvinnorna uteslöts från professionella orkestrar, dirigentposter, universitetslärartjänster, komponerande och musikerpositioner inom kyrkan, uppstod damorkestrarna som verkade fram till 1970-talet. Anmärkningsvärt är att största delen av USA:s 18 damorkestrar hade kvinnliga dirigenter. Att kvinnor dirigerat också förr, särskilt från 1800-talet framåt, glöms ofta bort.
Först på 1930-talet kunde enskilda kvinnliga dirigenter som Nadia Boulanger, Antonia Brico och Avril Coleridge-Taylor engageras vid några större orkestrar. Därefter har utvecklingen varit långsam och många glastak väntar alltjämt på att krossas.
Problemet med utvärdering och stereotypier
Dirigenter värderas på många grunder och karriärutvecklingen är i många avseenden beroende av andras respons. Det är viktigt att fråga sig om utvärderingen sker på samma grunder oberoende av kön. I många orkestrar inverkar framför allt musikernas åsikter på om dirigenten bjuds in på nytt. Vem som helst av orkesterns medlemmar kan ge feedback, ofta till och med anonymt.
Det finns en stor mängd forskning från andra områden än orkestervärlden som tyder på att män och kvinnor inte bedöms på lika grunder. I en analys av 14 miljoner inlägg på sajten RateMyProfessors.com, som samlar omdömen om amerikanska universitetslärare, framgick att kvinnliga lärare fick ta emot kritik av ett slag som män aldrig möter. En kvinna karakteriserades med större sannolikhet som ”elak”, ”hård”, ”orättvis”, ”sträng” och ”irriterande”, medan mannen med större sannolikhet var ”briljant”, ”intelligent”, ”smart” och ”genial”.
I en annan undersökning nyligen fick deltagarna ta del av bilder på toppforskare inom matematisknaturvetenskapliga ämnen (STEM). Männens utseende inverkade aldrig på hur sannolikt de bedömdes som forskare. För kvinnorna gällde andra regler: ju mera stereotypiskt kvinnligt utseendet var, desto mera osannolikt att de hölls för forskare.
Exemplen ur den akademiska världen illustrerar könsbetingade stereotypier, kognitiva snedvridningar och attityder i det undermedvetna som kvinnliga dirigenter möter. Utöver den historiska ballasten och strukturella diskrimineringen finns här ett speciellt problemfält.
Knepig sits
Daniela Acquadro Mara har i sin forskning tangerat de kvinnliga dirigenternas svårigheter att nå ledande positioner. En förklaring är att ledarskapsrollerna är förknippade med könade stereotypier. Orkesterdirigering ses som ett typiskt manligt göra. Den kvinnliga daghemsföreståndaren möter knappast lika tendentiösa attityder som den kvinnliga dirigenten. Däremot kunde en manlig daghemsföreståndare mötas av sådana.
De dirigerande kvinnorna är i en knepig sits inför dessa krav. Å ena sidan ställs förväntningar på att de ska vara vänliga, snälla och hänsynsfulla. Samtidigt förväntas de besitta drag som uppfattas som typiskt maskulina: auktoritet, självsäkerhet, bestämdhet och pondus. Konflikten mellan det förväntade och påkallade beteendet gör orkestern till en särskilt krävande arbetsmiljö för kvinnor.
De motstridiga kraven påverkar också utvärderingen, vilket exemplen från universitetsvärlden styrker. Kvinnliga lärare bestraffas, om de inte är tillräckligt varma och lätttillgängliga. Men de kan också bestraffas för att inte besitta tillräckligt med auktoritet och professionalism. Kvinnan med spetskompetens kan också klandras för att bryta könsnormer. Högst troligt förekommer dessa fenomen också i musikvärlden.
Mot en mångsidigare orkesterkultur
Mot slutet av förra århundradet började kvinnornas andel i orkestrarna växa i takt med att provspelningarna i tilltagande grad ordnades bakom skärm. Också i andra branscher har liknande resultat uppnåtts genom anonyma rekryteringar. En amerikansk firma märkte att kvinnorna bara utgjorde fem procent av de som kallades till intervju när processen var öppen. I en anonym uttagning var 54 procent av de kallade kvinnor. Tyvärr hjälper anonymitet inte i rekryteringen av kvinnliga dirigenter. Vi behöver andra verktyg.
Det är absolut nödvändigt att makthavarna inom den klassiska musikkulturen i tilltagande grad börjar intressera sig för vad kvinnliga dirigenter har att erbjuda. Organisationerna som rekryterar dirigenter borde också grundligt och transparent se över sina praktiker. Situationen korrigeras inte ”naturligt” utan enbart genom handling.
Eftersom feedbacken från orkestern inverkar mycket på dirigentens utveckling vore det viktigt att man i orkestrarna började diskutera betydelsen av respons och omedveten partiskhet.
Vi behöver också ledarskapsmodeller som kan härbärgera kvinnlighet, så att varje kvinnlig dirigent själv kan välja hurdan orkesterledare hon vill vara. Det tarvar en diskussion och uppdatering av själva definitionen av orkesterledare för att åtgärda problemen. Utmaningarna som dirigenterna möter borde avhandlas redan i utbildningsskedet.
Rekryteringen av kvinnliga dirigenter till ledande positioner skulle också i övrigt gynna jämställdheten i musikbranschen som konsekvent släpar efter i utvecklingen jämfört med det övriga samhället. Till exempel kan dirigenten ofta påverka repertoaren och valet av solister. I den akademiska världen har man kommit fram till att män oftare citerar andra män. Varför har vi månne en orkesterkultur, där verk av kvinnliga tonsättare saknas nästan helt?
Lösningen på det komplexa problemet är i slutändan väldigt enkel. Fler kvinnor bör engageras. Amelia Showalter som ledde det digitala analysteamet i samband med Barack Obamas återvalskampanj studerade hur kvinnor placerar sig på det politiska fältet. Hennes slutsats var att ju fler kvinnor som valdes till viktiga uppgifter, desto fler sökte sig till politiken och blev invalda. Detsamma borde gälla för dirigenter.
Det är absolut nödvändigt att makthavarna inom den klassiska musikkulturen i tilltagande grad börjar intressera sig för vad kvinnliga dirigenter har att erbjuda.
Skribenten är frilansande dirigent utbildad vid Sibelius-Akademin och bosatt i Helsingfors. Hon har dirigerat flera finländska orkestrar, bland annat Helsingfors stadsorkester, Tammerforsfilharmonin och Åbo filharmoniska orkester. Hon verkar också som sångerska och konstnärlig ledare för Changensemble och Akademiska damkören Lyran.