Skarvjakt löser inte problemet
Skyddsjakten på skarv är i full gång på Åland där man får fälla 3 000 skarvar denna säsong. David Ståhlman är en av de åländska jägarna som kämpar för att skrämma i väg arten från öriket.
David Ståhlman är miljövetare och ägnar även fritiden till naturvård. Han har jagat skarv sedan år 2016 och upplever att intresset för att jaga skarv på Åland sakta har ökat.
– Det är en uppåtgående trend, varje år är det ett nytt gäng kompisar som kommer med. Jakten drivs av folk som är intresserade av naturoch viltvård, säger han.
Trots sin talrikhet är skarven inte klassad som ett jaktbart vilt enligt fågeldirektivet. Enbart skyddsjakt får bedrivas vilket gör jakten aningen mer begränsad.
– Man måste testa sig fram för att lära sig jaga skarv. Man lär sig genom sina misstag den hårda vägen.
Ståhlman deltog i initiativet Skarvsmällen där åländska jägare tillsammans fällde cirka 800 skarvar under sensommaren. Inför jakten utannonserade Ståhlman gratis skarvkött på Facebook – något som fick stor respons. Skarvkött får inte säljas då jakten klassas som skyddsjakt. Allt ska därför konsumeras själv eller skänkas bort.
– Jag har haft ganska mycket skarv i frysen genom åren om vi säger så.
Han hade inte förväntat sig ett så stort gensvar från allmänheten och det slutade med att han hittills inte kunnat leverera till alla intressenter.
Uppäten fisk och stinkande öar
– Skarven är ganska kräsen med var den håller till. Ofta avsides, där hällarna inte nödvändigtvis är lämpliga att jaga från och där det är svårt att gömma sig. 80 procent av jaktlyckan är beroende av platsen.
För att lyckas i skarvjakten måste jägarna gömma sig eftersom skarven är mycket skygg.
– Det viktigaste är att man inte syns.
Detta leder till de mest kreativa lösningar: för att jägaren ska smälta in i omgivningen och för att ta sig till själva stället för jakten. Ståhlman själv kör för tillfället med taktiken att bli skjutsad till en holme med en båt. Båten kör sedan en bra bit bort och inväntar bärgning av fågel.
Skarven är någorlunda ny i den åländska naturen. År 1996 konstaterades det första häckande paret i Finland. Anledningen till att skarven enligt många inte är önskvärd är att den äter enorma mängder fisk – och även smutsar ner kobbar och skär med frän avföring.
– Jakten är inte fräsch någonstans. Det är väldigt annorlunda än andra jaktformer. Vid skarvjakt sitter du bokstavligen i skiten.
Målet med den åländska skyddsjakten är att minska antalet och skrämma bort skarven.
– Det handlar främst om fåglar som kommer hit från de finska och svenska kustkolonierna. Åland verkar vara en populär anhalt: vi har fällt ringmärkta fåglar från Murmansk och fastlandet, men jag har även hört om ringmärkta från Nederländerna och Schweiz som hittat hit.
Samarbete
Ståhlman menar att den åländska jakten egentligen inte löser skarvproblemet kring Östersjön utan snarare lindrar symtomen.
– Kärnproblematiken ligger i att begränsa stammarna där de häckar. Vad vi kan göra här är att skrämma bort dem för att skydda våra vatten och vår natur.
Vad krävs för att nå grundproblematiken? – Kanske att Östersjöländerna utökar samarbetet med en gemensam förvaltningsplan. Jag skulle även vilja se en översyn av fågeldirektivet som i dag enbart tillåter skyddsjakt i liten skala.
I år finns det en kvot på 3000 skarvar som får fällas på Åland.
– Vi på Åland är hittills förskonade från till exempel häckande skarvkolonier. Men om en koloni etablerar sig i ett betydande fiskevatten står berörda handfallna inför konsekvenserna. Regelverket är så strikt. Det har dock börjat lätta lite, i alla fall på den svenska sidan.
Ståhlman och hans jaktkamrater har som mest fällt 98 skarvar på en och samma gång.
– En annan gång kanske man lyckas få tio och någon gång kommer man hem med en. Vid jakt är resultatet inte alltid det viktigaste, tillägger Ståhlman.
Ny jaktform
Det var för att sänka ribban som Ståhlman utannonserade gratis paketerade skarvfiléer på Facebook.
– Men jag kanske sänkte lite för lågt, säger han med ett skratt.
Han tror att efterfrågan har ökat – och tycker att det är bra.
– Det är en relativt ny jakt och det är många som inte har smakat på skarv förut. Den är lite svår att få tag på. Det finns även ett stort matintresse på Åland och Silverskär, Michael Björklund och Furulundsgården är bra ambassadörer som vill lyfta fram skarv som en lokal resurs.
Problemet de flesta stöter på med skarvköttet är den distinkta smaken av tran.
– Vill man vara på den säkra sidan putsar man bort fettet noga och förväller sedan köttet ett par, tre gånger. Då får det en helt okej smak vid tillagning.
Ståhlman är kritisk till att man inte får sälja skarvköttet.
– Varför inte ordna en balans mellan tillgång och efterfrågan?
Skarv som resurs
Skarvjakten skiljer sig från många andra jaktformer på ytterligare ett sätt – den skapar ständigt en stor debatt.
– Rent historiskt är det en fågel som varit illa omtyckt då den kan skapa stora problem. Den är ett ovant inslag i naturen som många inte tycker borde finnas.
David Ståhlman nämner även lukten och det faktum att skarven vitmålar hela öar med sin avföring.
– Det kan också se förödande ut när det kommer hundratals skarvar som systematiskt fiskar av en hel vik på kort tid.
– Det finns en negativ attityd mot skarvar som säkert är svår att ändra på. Jag vill att folk ska se den som en resurs.
EU-domstolen förbjöd i våras den traditionella åländska vårfågeljakten. På frågan om detta kan ha något att göra med det ökade intresset för skarvjakt säger Ståhlman:
– Det tror jag det kan ligga något i. Folk kompenserar det med någon annat. Det är dock en stor skillnad mellan de olika jakterna.