Tala svenska och inrätta språkpolis!
språK Tack till Susanna Ginman för ledaren och Tobias Pettersson för krönikan i HBL (11.9). Så ska det låta! Vill vi att svenskan ska finnas kvar som ett levande språk i Finland måste vi använda svenska så ofta det bara är möjligt.
Jag vill också tacka för artikeln (10.9) om den senaste språkbarometern och bidra med några exempel från Åboland. Hos Posten i Åbo (svensk minoritet), både i postkontoret på Eriksgatan och i en stormarknad i Kuppis får man utmärkt service på svenska. Postens ombud i Pargas (R-kiosken) (svensk majoritet) byter däremot till finska och vägrar prata svenska. Hos Alko är trenden liknande, i Åbo finns svensk service, men inte alltid i Pargas, däremot alltid i Nagubutiken.
Jag skulle bli glad om någon finlandssvensk instans åtog sig att upprätthålla ett register över vilka företag som ger service på svenska så att jag kan välja var jag handlar. Dessutom borde det finnas en språkpolis som håller koll på att myndigheterna sköter sin skyldighet att ge service på svenska.
CORONAKRISEN Hanteringen av coronaviruset har splittrat de nordiska länderna och samarbetet, den slutsatsen drar Heidi Avellan i I dag-kolumnen (HBL 12.9).
Låt mig konstatera att pandemin inte är en vanlig nordisk samarbetsfråga. Det är en fråga om liv och död, dess omfattning känner de flesta till. Den kom snabbt, det gällde för varje land att handla utifrån sin egen situation.
Det fanns kanske inte tid för komplicerade samarbetsförhandlingar. Det visade sig också att man i Sverige hade avvikande lösningsmodeller jämfört med de andra nordiska länderna.
Pandemin kommer att få allvarliga samhälleliga följder, det kan en vanlig människa förstå. Men att den skulle leda till att hela det nordiska samarbetet slås sönder, som ett antal ministrar i den svenska regeringen hävdat, är svårt att förstå. Meningsmotsättningar – ja, men det skall ett långvarigt samarbete tåla, annars är det ytligt. Finland har också beskyllts för hatpropaganda, detta förefaller att vara en överdrift. Det finns alltid människor som tar till överdrifter, detta måste man leva med.
Det är förstås politikernas uppgift att se till att det nordiska samarbetet fortsätter. Jag tror att det kommer att fortgå ungefär såsom tidigare. Det förefaller också som en viss harmonisering sker på EU-nivå vad beträffar pandemin.
Det nordiska samarbetet har förändrats sedan vi gick med i EU. Det är ganska naturligt att de stora integrationsfrågorna sköts av EU. Men det finns ändå plats och behov av nordiska rådets existens. Riktigt stora frågor kommer antagligen inte upp i rådet som det nu förefaller. Finland skall som ett litet land i periferin se till att hålla fast vid EU och därmed vara med där besluten fattas.
Om det nu inte blev en enhetlig linje direkt på det nordiska planet beträffande pandemin så är det inte första gången det förekommit svårigheter när det gällt större frågor i nordiska rådet. Pandemin är en enormt stor fråga.
Under kalla krigets dagar försökte man ibland diskutera någonting som hade anslutning till säkerhetsfrågor. Det lyckades inte. Finland fick ganska ofta kritik i den allmänpolitiska debatten i Norden för att man tog för mycket hänsyn till Sovjetunionens påtryckningar. Men Finlands geopolitiska position gjorde att man måste beakta realiteter. Numera finns det som känt försvarssamarbete även om detta inte utgår från ett nordiskt plan.
Det finns för all del starka likheter mellan de nordiska länderna, men det är inte svårt att finna olikheterna. Norge står utanför EU även om man har ett avtal. Finland hör till valutaunionen och har euro. Det har däremot inte Sverige och Danmark. Det är verkligen frågor av dignitet.